Örebro 1990: Svångremspolitik och het kulturdebatt

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, februari 29th, 2016

När politikerna ser sig tvingade att skära i kostnaderna för de kommunala åtagandena har osthyvelsmetoden ofta kommit till användning. Den är praktisk och lätthanterlig eftersom den inte kräver värdemässiga bedömningar; allt är viktigt, men nu måste vi spara.

Kulturarbetare och kommunala tjänstemän har väl ibland tigit i nedskärningstider men exempel på motsatsen finns förstås. Ett sådant är en en kort med intensiv debatt i Örebro 1990.

För nästan precis 25 år sedan bröt en svensk finanskris ut. Till skillnad från den som kom 2008 hade 90-talskrisen mest inhemska orsaker. Politiska beslut om avreglering av finansmarknaden innebar att banker och finansbolag fick låna ut hur mycket pengar man ville. Låntagarna fanns i fastighetsbranschen. Under andra halvan av 1980-talet rådde något som kan liknas vid guldruschens glada dagar i Klondike hundra år tidigare. Behovet av investeringskapital var stort och såg ut att växa till tidigare okända höjder. Det här öppnade dörren för nybildade finansbolag vars affärsidé var upplåning i bankerna och utlåning till fastighetsbolag. Vinstmöjligheterna bedömdes vara obegränsade.

En optimistisk värdering av fastighetsmarknadens framtida utveckling undanskymde bankernas bedömning av finansbolagens återbetalningsförmåga. ”Det var bara att lyfta telefonluren och få ett lån”, som en av de drabbade uttrycker det.

När ett av de största finansbolagen, Nyckeln, ställde in betalningarna i oktober 1990 var orsaken att fastighetspriserna inte hade fortsatt att stiga i den utsträckning som alla förväntat sig. En fastighetsbubbla hade spruckit.

Kommersiella fastigheter, främst i Stockholm, förlorade uppemot 70 procent av sitt värde. Privatpersoners villor och bostadsrätter hade följt med i prisstegringen och drabbades nu skoningslöst av fallet. ”Århundradets skattereform” 1990/1991 innebar bl.a. att ränteavdraget sänktes från 50 till 30 pr0cent Nu blev läget prekärt för många med högt belånade hus. Marknadsvärdet låg plötsligt en bra bit under belåningen på husen.

Fastighetskrisen fördjupades och vidgades till en finanskris när ett par av de större bankerna hamnade på obestånd sedan finansbolag inte klarade av räntor och amorteringar på sina lån. Staten tvingades ingripa som räddare i nöden via den nyinrättade Bankstödsnämnden med hjälp av skattebetalarnas pengar. Staten sköt till 64 miljarder för täckning av storbankers förluster. SE-banken och Handelsbanken räddade sig genom aktieägarnas nytillskott.

Men hotet mot den svenska ekonomin var därmed inte undanröjt. Under våren och sommaren 1992 hade den svenska kronan utsatts för aggressiva attacker från internationella valutaspekulanter. Riksbanken försvarade sig med att höja marginalräntan (dåtidens styrränta). I september hade styrräntan höjts till 500 procent. Nivån kunde hållas uppe i sex dygn. Därefter fick Riksbanken ge upp. Riksbankschefen Bengt Dennis tvingades meddela att man måste överge den fasta växelkursen och lämna kronans värde gentemot andra valutor flytande.

Först 1994 började turbulensen mattas av. Finanskrisen fick förstås återverkningar i den kommunala ekonomin. Begreppet svångremspolitik blev ledord och användes flitigt av politiker och i media. Örebro var inget undantag. Kommunala verksamhetsområden försågs med strypkoppel. Så även kulturen. I budgeten föreslogs en för tiden kraftig nedskärning.

I finanskrisens slagskugga rasade snart en bitvis frän och hetsig debatt om Örebros kulturpolitik. Debatten kom att handla om form snarare än om innehåll. Sedan kommunledningens sparkrav blivit kända hade det mullrat i leden. Som ett försök att gjuta olja på vågorna arrangerade den nytillsatte kulturchefen Lars G Andersson en tvådagarskonferens. Avsikten var att en öppen diskussion mellan politiker och tjänstemän skulle leda till att konflikter kunde lösas i konstruktiv anda.

Kommunens kulturförvaltning hamnade inte oväntat i fokus. Gustav Brantedal (vpk) ifrågasatte om organisationen i kulturförvaltningen var den rätta. Hur var det med bemanningen? Kulturmiljöintendenten Pär Hansson slog fast att tjänstemännens största problem var att hinna med allt som borde göras ”när man skall bevista ett par hundra sammanträden varje år. Om vi ska kunna svara upp på alla krav som allmänheten ställer på oss, behöver vi anställa fler personer på förvaltningen.” Bibliotekschefen Lena Skoglund var inne på samma linje och efterlyste en mindre byråkratisk hantering av ärendena.

Från kommunalt ledningshåll svarade Torgny Larsson att förvaltningens tjänstemän i den uppkomna situationen måste sluta att greppa över för mycket. Larssons råd var att tjänstemännen skulle ”välja ut vissa verksamheter och satsa ordentligt där.” Samtidigt gällde det för förvaltningsledningen att ”stå emot alla högröstade påtryckningsgrupper.” ”De som är starka och kan formulera sig och föra fram sina krav kommer att höras under alla omständigheter” (Örebro-Kuriren 3/2 1990).

Kulturnämndens nytillträdde ordförande, socialdemokraten Göte Lundin, hamnade snart i skottgluggen. Peter Ekström, som sedan 1987 var lärare på Örebro konstskola, gick till hård attack mot Lundin och kommunalrådet Inger Lundberg i NA 19/6. Göte Lundin kritiserades för att han alltför lätt hade böjt sig för kommunledningens besparingskrav. Nu skulle kulturlivet i Örebro rivas ner. Ekström hävdade att fram tills nu hade Örebro stuckit ut som en mönsterstad när det gällde politikernas omsorg om kulturen. Nu skulle allt bort. ”Örebro som kulturstad är redan bara ett minne.”

Ekströms kritik av Inger Lundberg var tuffare. Hon anklagades för att vara feg. Egentligen tyckte hon att kulturen var obekväm och farlig. ”Jag tror hon är kulturfientlig. Hon tänker nog som Hermann Göring lär ha sagt: ”Hör jag ordet kultur osäkrar jag min revolver.”

Göte Lundin svarade på Ekströms inlägg med en sakligt hållen men ganska pekpinneaktig genomgång av kulturnämndens uppgifter och hur det politiska beslutsfattandet går till i en kommun. Lundin menade att i ett kärvt ekonomiskt läge var det viktigaste för socialdemokrater att först och främst satsa på folkbildande insatser. Man vill ”värna om verksamheter som riktar sig mot barn och ungdom, eftersatta och bortglömda grupper, människor med svårigheter att själva skaffa sig allt man behöver, människor med brist på utbildning, kunskap och erfarenhet.”

Men Göte Lundin fick kritik också från annat håll. I ett öppet brev till honom (NA 26/6 1990) apropå de aviserade nedskärningarna för kulturen gav musikern Torleif Ander Lundin en känga. ”När det skärs, ska du skrika i högan sky och speciellt i massmedia. Detta för att informera din uppdragsgivare (väljarna). På så sätt kan du i folkbildningens anda få allmänheten att inse kulturens vikt. Tiger du, glömmer man.”

Kärnpunkten i Torleif Anders brev var egentligen hans kritik av den kommunala marknadsföringen av kulturevenemang. ”Den typ av marknadsföring som ni använder hör till 50- och 60-talet. En liten annons i dagspressen och en liten affisch, gärna med information om flera arrangemang på samma lilla pappersbit. Jösses!”

Debatten tog fart igen under hösten. Personalen på Stadsbiblioteket skrev ett brev till Örebros politiker. Med anledning av det kritiska innehållet i brevet gjorde NA ett större reportage som publicerades 24/10 1990. Tidningen hade satt rubriken ”Politikerna baktalar oss”. ”Vi har fått höra att vi har så mycket personal att vi inte har tillräckligt mycket att göra. Och det känns tungt, det är hela vår existens som ifrågasätts”, sade Karin Svensson som var chef för Vuxenavdelningen på biblioteket. Svensson var av reportaget i NA att döma den som skrivit det arga brevet till politikerna. ”Vi kan inte känna igen oss! Vi har fått höra några obegripliga påståenden om hur det är på biblioteket. Kategoriska påståenden som tydligen diskuteras i korridorer men som inte kontrolleras om de stämmer.”

Kulturnämndens ordförande Göte Lundin hade kritiserat sina partikollegor och uttryck sin besvikelse över dem som spritt den negativa beskrivningen av arbetssituationen på Stadsbiblioteket. Till NA-reportern sade han självuppoffrande: ”Jag tar på mig en del av skulden själv. Jag har misslyckats i mina försök att försvara kulturen”. Lundin visste att han i brevet till politikerna ändå hade undantagits från kritiken.

Brevet från personalen till politikerna avslutas så här: ”Vi uppmanar er som styr att tänka efter vad ni gör. Varje minskning av en verksamhet som kämpar för kunskapen och fantasin innebär en stor förlust för det som är livets kvalitet.”

Lennart Hedberg, historiker, filosofie doktor