Konsert: Jul i folkton med Ale Möller, Lena Willemark m.fl.

Inlagd av Sten Wistrand Konserter, Recension fredag, december 16th, 2016

Jul i folkton
Örebro konserthus den 15 december 2016
Medverkande: Ale Möller, Lena Willemark, Esbjörn Hazelius, Lisa Rydberg, Olle Linder och Roger Tallroth.

Betyg:

Julen är här och julmusiken är över oss. Det är helga nätter, strålande jular och bjällerklang i varuhus och butiker – och säg den artist som inte känner sig manad att ge ut en julskiva och ge en julkonsert. Det kan man raljera över – men också glädjas åt. Som igår när Örebro gästades av sex fullblodsmusikanter som i år firar 10-årsjubileum med Jul i folkton. Och ska vi tro Ale Möller så kommer de att hålla på minst tio år till. Gärna för mig. Det är nämligen inget gäng vilket som helst, och konserten är ingen konsert vilken som helst.

Vi bjuds ett helt julbord av musik med allt från svenska julsånger, polskor och koraler i oväntade arrangemang till brasilianska rytmer – och däremellan en del grekiskt och norskt och irländskt. Och när det blir dags för ”O, helga natt” tar Möller hand om solostämman på något som ser ut och låter som en bretonsk bombard (men kanske är något annat instrument ur skalmejafamiljen) – och jag lovar, så här har Adams julsång aldrig klingat förr.
Vad Möller beträffar kan man för övrigt sätta vilket instrument som helst i händerna på den karln, och han kommer inte bara att spela på det utan dessutom spela förunderligt bra. Men kanske var ändå hans främsta instrumentala insats under kvällen de virtuosa ”Stilla natt”-variationerna på mandola. Men alla får visa upp sig, och ingen bör nämnas framför någon annan.
Lena Willemarks röst är omisskännlig och allt hon gör får en personlig prägel, det må vara Ted Ströms ”Vintersaga” eller Ulf Lundells ”Snart kommer änglarna att landa”. Lisa Rydberg skapar en säregen magi med sin violin som låter toner alstras och växa ur själva tystnaden. Olle Linder går loss på pandeiro (en brasiliansk tamburin) så det står härliga till. Roger Tallroth är en trygg och känslig gitarrist, och Esbjörn Hazelius river i hisnande tempo av en reel och en gig på fiol. Annars spelar han mest gitarr och mandola och sjunger. Men alla är mer eller mindre multiinstrumentalister – och kan dessutom enskilt och samfällt brista ut i sång. Och när Willemark läser Tennysons ”Nyårsklockan” på älvdalsmål får den lite slitna dikten en sinnlig kraft som gör den ny.
Vi har alltså sex suveräna solister på scen, se solister som också bildar en helhet. Man ger och tar i ett lyckligt samspel och skapar ett naturligt flöde som får publiken med sig.
Ni som var där är att gratulera. Ni som inte var där är att beklaga. Men det blir väl jul även nästa år, och då är det bara att hoppas att det här gänget kommer tillbaka för att lysa upp en mörk decemberkväll.
__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.