CD: Flaminis aura av Tommie Haglund
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, juni 21st, 2017
Tommie Haglund: Flaminis aura*; Il regno degli spiriti^; Sollievo (dopo la tempesta)^; Serenata per Diotima° (BIS /Naxos)
Ernst Simon Glaser (violoncell)*, Gothenburg Symphony*, David Afkham (dirigent)*, ZilliacusPerssonRaitinen (stråktrio) ^, Julia Kretz-Larsson (violin)^, Malmö Symphony Orchestra°, Joachim Gustafsson (dirigent)°
Betyg:
Releasedatum: 22 juni 2017
Fjärran från vimlets yta sitter Tommie Haglund och skriver musik. Och vilken musik! Hans violinkonsert Hymner till natten, som kom på cd för några år sedan, är ett helt enastående verk som i Sverige bara kan jämföras med Allan Petterssons 2:a violinkonsert när det gäller ansats och visionär kraft. På ett liknande sätt är det lockande att jämföra Haglunds Serenata per Diotima på det här aktuella albumet med Allan Petterssons Mesto för stråkorkester. I skivans två kammarmusikaliska verken slås man av Haglunds förmåga att skapa en stor klang med få instrument; stråktrion, med inslag av folkton och renässansmusik, kan låta som en hel stråkorkester.
Huvudnumret är ändå den djupt personliga cellokonserten (2004) eller, som verket egentligen heter, Flaminis aura för cello, orkester och ljudband. Det är ett djupt fascinerande verk. Titeln är ett latinskt uttryck för tillståndet före en religiös uppenbarelse, men jag vet inte om det hänger ihop med Haglunds intresse för visionären Swedenborg. Och det bör påpekas att även den mest förhärdade hedning måste fascineras av detta verk. Det rör sig om oerhört vacker musik, ett slags sfärernas musik, som är melodiös på ett liksom svävande sätt, där inre och yttre rymder går samman. Som Erik Wallrup konstaterar i texthäftet dras Haglund till ”ensatsiga verk med en långsam grundpuls” som bildar ett slags ljudande kosmos. I cellokonserten använder han sig också av rymdljud inspelade av NASA och alstrade av jordens elektromagnetiska strålning. I partituret har Haglund skrivit ”Song of the Earth”. Det är ett djupt romantiskt verk, skönklingande och med en sjungande cello som ibland kan föra tankarna till Gavin Bryars cellokonsert Farewell to Philosophy. Men här finns också dissonanta utbrott.
För några år sedan konstaterade en brittisk musikkritiker att om det funnes någon rättvisa borde Haglund vara världsberömd och spelas jorden runt. Jag är böjd att hålla med.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
