Sverige, Sverige, Nato-land?
Dixit tisdag, september 26th, 2017
Våra styrkor redo någonstans i Sörmland att driva ut inkräktarna.
Jag har inte sett så många militärfordon, sedan min tid som kustartillerist på 60-talets Gotland. Jag tillhörde som värnpliktig Gotlands kustartillerikår, KA3. Vår uppgift var att se till att ”lede fi”, ryssen, inte lömskt skulle våga falla oss i flanken. Och att kunna hålla fienden stången tills Nato kom till vår hjälp. Det var den inofficiella andemeningen i den tidens försvarsdoktrin. Fast det fick man inte säga. Det var hemligt. Vi var ju alliansfria. Då liksom nu befanns en fullskalig rysk attack vara nästan helt osannolik. Inget att kalkylera med. Basta!
Uppenbarligen löste vi vår uppgift. Sverige är fortfarande svenskt även om avgrundshögern inte håller med om det. Vi lyckades dessutom förhindra att norskan Liv Ullman fick besöka sin gulleplutt Ingmar Bergman på Fårö. Hur skulle det ha sett ut!Frakta en norska från Visby till Fårösund för färjefärd över sundet sista biten. Norge var och är ju ett Nato-land. Alltså betraktades hon som en säkerhetsrisk; en liten sådan det medges. Men svenska soldater måste strikt följa regler och reglementen. Det är heller inte så dumt att få småjävlas lite också med stöd i regelverket. Makt är gött. Demonregissör Bergman blev inte så glad, milt uttryckt, och stimmade ett tag bland myrlejon och blåkråkor på Fårö.
Men nu övar vi friskt med Nato i Sörmlandsskogarna där jag numera vistas. Slutstriden i Aurora 17 står runt Gnesta. För övrigt ett namn med mytologisk lyft. Rosenfingrade Eos och Aurora i grekisk respektive romersk mytologi är morgonrodnadens gudinna. En känsla av uppvaknande och eufori breder ut sig över konungariket och Mediesverige. Sverige gryr och spänner musklerna. Vi kan försvara oss. Det svenska stålet biter igen. Det är roligt att leka krig. Kasta inkräktarna i Östersjön! O, så bra samarbetet går. Jänkarna är goa gubbar. Dom andra nationaliteterna också. Entusiasm och glada miner och en måttligt road fredsrörelse. Och politikerna övertrumfar varandra i att strössla miljarder över det svenska försvaret. Rena smekmånaden med jackpot för ÖB och hans mannar. Glömt är att Sverige haft en vapenvägrare som försvarsminister och att försvaret av finansminister Borg betraktades som ett särintresse. Nu har det växt till ett lätt hysteriskt allmänintresse.
Värnplikten är tillbaka. Rena nostalgin för somliga – och ordning och reda heter det från en del politiker. En folkhemsk återställare – trots att ett av de tunga argumenten för att lägga ned värnplikten – var att våra värnpliktiga soldater skulle vara en lätt match för soldatproffs i skarpt läge. Men det var kanske bara ett svepskäl. Den politiska alliansmystiken består dock. Vi har under efterkrigstiden förlitat oss på Nato. Det kommer vi att göra även framgent. Endast Sverige ett alliansfritt medlemsskap i Nato har? En ömsesidighet utan något tvåsamhetens förpliktigande. Lysande Hultqvist!
Dixie Ericson är frilansskribent
