En teaterchefs död

Inlagd av Kulturdelen Dixit måndag, april 9th, 2018

Jag lyssnar på SR:s söndagsintervju (1/4)  med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Jag tycker mycket om hennes självbiografiska roman Mig äger ingen där hennes far är en dominerande gestalt. Kanske för att jag har rätt bakgrund för att känslomässigt kunna leva mig in bokens arbetarklassmiljö och tid. Den bär äkthetens märke. Hennes kulturjournalistik provocerar mig däremot ofta med sin enögdhet. Hon är nu illa ute efter Aftonbladets #metoo-märkta granskning av Kulturhusets vd Benny Fredrikssons ledarskap, där hon inte precis firat några journalistiska triumfer. Hennes inledande kulturkrönika som sammanfattar och anger tonen i Aftonbladets granskning utvecklas till ett veritabelt karaktärsmord på Benny Fredriksson som yrkesman och människa – utan minsta intellektuella tvekljud eller försök till nyansering.

Fram träder ett ondskefullt psykopat i kulturens värld som lämnat psykiskt svårt sårade och lemlästade kulturarbetare i kölvattnet av sin karriär. En långsint chefsdjävul som inte ens drar sig för att pressa kvinnor att göra abort eller i åratal baktala alla som på något sätt misshagat honom. Allt för att stoppa deras karriär.  Anslaget är tydligt i inledningen: ”Aftonbladet avslöjar i dag att Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset  Stadsteatern och tidigare chef för Stockholms stadsteater under sina femton år styrt verksamheten med skräck och fruktan.”

Sedan följer i rask takt Fredrikssons mörka syndakatalog av övergrepp, fintlighet, manipulationer, och mörkande av sextrakasserier av pilska manliga genier i sitt fögderi. ”Sådan är Benny Fredriksson”,  slår hon fast. En formulering av flera som Linderborg efteråt tagit avstånd från.
Till med hans teaterkompetens får en liten snobbig tjyvsmäll.”… han [Fredriksson] vet precis hur man lägger en repertoar”. ”Precis” är ordet sa kultursnobb Bill, ”precis” är grymt rätt ord sa kultursnobban Bullan”. Linderborg verkar heller inte gilla att Fredriksson ”gått den långa vägen” från skådespelare till teaterchef. På så sätt har han skaffat sig ”konstnärliga meriter som han kunnat legitimera sin ledarstil med”.

Som om det inte skulle räcka tillskrivs Fredriksson ambitionen att bli kulturminister ”i vilken regering det än må vara”. En hållningslös streber med andra ord. Och satt under press spelar Fredriksson som vanligt sina kort väl, konstaterar hon. Linderborg hoppas att han inte ska lyckas dupera stadsteaterns styrelse den här gången. Hon blev bönhörd.

Om nu allt gått på räls hade det varit frid och fröjd. Det såg bra ut i början. Benny Fredriksson avgick som önskat. Och Aftonbladet kunde fira att tidningen fällt en tolvtaggare till kulturell makthavare. Men så kom omkastningen, peripetin, och panik utbröt. Benny Fredriksson begick tragiskt nog självmord. Och blickarna vändes mot medierna i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet. Eftertankens kranka blekhet gnager säkert här och var på redaktionerna och skadebegränsningen pågår för fullt. Det är obehagligt att ta del av alla lovord som strömmat in om den dödes gärning.

Nu satt Åsa Linderborg  i Söndagsintervjun och var ledsen och bedrövad. Det finns ingen anledning att tro att hon grät krokodiltårar. Inte heller att misstro att hon i grunden är en skör person, som hon beskrev sig själv, med ett ibland sviktande självförtroende som skribent. 

Men det hjälper inte och är föga relevant. I läggen, som Jan Myrdal, brukar säga, kan man se exakt vad hon skrivit. Det är sin text hon måste ta det fulla ansvaret för.
Om hon inte dragit in kulturjournalistiken i sitt försvar hade den här krönikan förblivit oskriven. Linderborg försvarar sig först och främst med att hon inte är en publisher: det vill säga i det här fallet inte hade det slutliga ansvaret för granskningen och vad som publicerades. Och hon åberopar sin rätt som kulturjournalist att skriva med annan journalistik som bas utan att behöva granska allt. Det är ibland en rimlig ståndpunkt när man skriver om komplicerade kulturella ämnen. Hon verkar därmed anse att det är okej att hon i sin text vidarebefordrar att Fredriksson ”till och med tvingat en skådespelare att genomgå abort”.  En formulering som också återfanns på löpet. Det är en hiskelig anklagelse, som man inte ens som kulturjournalist bara kan godta även om den kommit fram i den egna tidningens granskning. Hon har uppenbarligen själv kommit till den insikten eftersom hon senare tagit avstånd från det påståendet. För mig är den ideala kulturjournalistiken en samtidskommentator som för in flera perspektiv, fördröjer reaktioner, utsår tvivel och lägger vikt vid nyanserna.

Jag tror inte ett dugg på Åsa Linderborg när hon förklarar #metoo-märkningen”. Det har senare betonats att Benny Fredriksson inte anklagades för några sexuella trakasserier. Därmed hänger ju #metoo i luften. Linderborg glider undan och säger ”att det bara blev så”, när hon pressas av intervjuaren om vem som bar ansvaret för kopplingen till #metoo. Men hon nämner själv kampanjen i sin krönika och menar att den  tydliggör den tystnadskultur nedifrån som är så vanlig i branscher med osäkra anställningar som teatern.
Och skulle alltså inte Aftonbladets redaktion ägnat någon tid och energi åt vinjettval  och rubriker i en granskning av den här digniteten. Det tror jag helt enkelt inte på. Det är faktiskt inte heller sant att Fredriksson  inte anklagats för sexuella trakasserier. I Aftonbladets tv-sändning den 5 december 2017 påstår programledaren att han tafsat på en kvinna och sagt att hon var sexig.  Linderborg var själv med i sändningen. Möjligen har anklagelsen i efterhand befunnits sakna substans. Vem vet? I varje fall verkar den ha försvunnit.

Jag tror tvärtom att redaktionen valde #metoo-kopplingen med avsikt därför att den ger ett läsarkittlande indignationspåslag: När man ska ge sig på karljävlar, en kulturman, helgar ändamålet medlen och man kan ta lättare på etik och källkritik för den goda sakens skull. Nu kommer vi aldrig få veta hur det i grunden förhöll sig med Benny Fredrikssons ledarskap. Om han var ett solitärt monster i en renhjärtad teatervärld där alla alltid  talar sanning och har ett rent konstnärligt uppsåt. Kanske ska man se hans för tidiga död som ett fall av collateral damage, ett manligt offer för den rättmätiga kvinnliga vreden som lågar i kampanjen. Alla är säkert inte speciellt ledsna över hans frånfälle.  

 Dixie Ericson är kulturskribent