Svensk sommar i vardagslivets tecken

Inlagd av Kulturdelen Dixit söndag, juni 3rd, 2018

Det är en nära nog tropiskt varm försommarmorgon i Dalarna. En morgonstund lika galet somrig som den gångna vintern var generöst snörik. En gestaltning av väderlekstyper över gränsen för overstatement. Eller ett utslag för klimatförändring, vem vet?
Fåglarna sjunger a cappella. Grönskan spelar i alla tonarter från skir björkton till tunga gröna basgångar från två präktiga granar som ramar in vår tomt på en rullstensås. Oresjöns yta oscillerar av silvrigt solljusstrass. Himlapällen är everblue med små vita ulltottsmoln.  Solen går sin gilla gång och sjunker till stadigvarande dygnsvila bakom blånande höjder. Med andra ord varumärket mytisk Svensk sommar som backdrop för turisternas jakt på upplevelser och prylar till fyndpriser.   

Jag upptäckte plötsligt en underlig sjöfågel med rak kurs på vår brygga. Men kikaren avslöjade att det var ett rådjurshuvud jag skådade. Jag har aldrig sett ett rådjur simma. Efter ett tag girade det åt styrbord och landsteg en liten bit bort längs stranden till allmänningen, där ingen människoboning stör.
Jag såg från nära håll, när det stretade uppför strandbrinken och stannade till på krönet. Kanske för att lägga in koordinaterna för den fortsatta färden. Rådjurets gracila gestalt så fullkomlig  och självklar i linjespelet ingav mig en andlös andakt.  Och en  formulering av konstnären Sigrid Hjertén dök upp i mitt inre: ”Kurvan är konstverkets melodi och intet hos figuren får rubba dess följdriktighet.”
Med ens studsade denna underbart vackra varelse iväg. Lätt som en fjäder i den oländiga terrängen. Borta. Tomheten kändes smärtsam. Var rådjuret ett betydelsebärande tecken? I så fall för vad?

Jag erinrade mig ett möte med en kvinna som deltog i en magimässa på Örebro slott för rätt länge sedan.  Jag var där i egenskap av moderator för att lotsa samtal om magi i osäker hamn. Denna kvinna berättade glädjestrålande att när hon denna dags morgon var på väg till mässan på cykel korsade två rådjur cykelbanan precis framför henne. Det visade sig att hon tolkade detta möte som ett försynens eller skaparens tecken. Och nu visste hon precis hur hon skulle gå vidare i ett existentiellt dilemma hon länge kämpat med. Därav glädjen. Jag såg nog ut som en fiollåda i synen när hon berättade. Men vilken underbar tanke att någon kraft utanför våra sinnens räckvidd vill hjälpa oss vidare i stunder av inre existentiell nöd och försöker nå oss genom ett magins teckenspråk. Kanske är det detta som teologen och författaren Owe Wikström åsyftar när han i sin bok Långsamhetens lov : eller vådan av att åka moped genom Louvren, skriver om vikten av att leta efter godhetens tecken och spår i skapelsen. Det som vittnar om Guds närvaro. 

Dessvärre är jag nog konstitutionellt oförmögen att verkligen tro på en personlig gudoms närvaro i skapelsen. Men just nu tänker jag mycket i spår och ledtrådar. Men då gäller det de mänskliga avtrycken i miljön i ett längre historiskt perspektiv. Inspirerad av den italienske historikern Carlo Ginzburgs ”metod” att med hjälp av en kombination av vetenskaper som arkeologi, litteraturvetenskap, lingvistik, konstvetenskap, etnologi och  teologi söka efter ledtrådar till och spår av mänskligt vardagsliv som kan ge oss ingångar i och föra oss närmare också de vanliga människors liv som gått före oss. Vi kan ju aldrig nå dem direkt, utan bara indirekt via de avtryck de satt i sin livsmiljö.
Saken är nämligen den att jag engagerat mig i Ore Hembygdsförening och numera är sommarguide i Gammalstan i Norrboda. En unik återstod – bestående av två gårdar med ett kluster av ekonomibyggnader – som ligger på sin ursprungliga plats i byn Norrboda  som i övrigt försvann i alla skiftesreformer som bröt sönder den svenska byn i 1700- och 1800-talets skiftesreformer.  Gammelstan  är sedan 60-talet ett byggnadsminnesmärke  och för mig både ett slags poesi och historia i sak. En veritabel historiebok i knuttimrade furuhus full av jordbruksredskap och mystiska ting som redskap för linberedning, en dopkasse, en förlossningsstol, diverse jordbruksredskap… Det äldsta huset, ett härbre, är från 1600-talet.

Gammelstan tvingade mig in i konkreta historiska frågeställningar som uppfordrade mig till nedslag  i agrarhistoria, etnologi, teologi, militärhistoria, järnets historia och inte minst fäbodkulturen. Frågekomplexet växte snabbt: Hur fixade människorna att hålla skinn och ben ihop; hur sov de i all trångboddhet; vilka sorger och glädjeämnen mötte de i sina liv; hur såg de på kärleken, livet och döden; vad trodde de på och vilka föreställningar hade de om naturen; vilka sjukdomar tog deras liv; varför fick en nybliven mor inte  vara med och döpa sin eget barn i kyrkan; hur fick staten traktens bondpojkar att offra sina liv för den svenska stormakten långt ifrån den egna torvan…
Jag som mestadels ägnat mig åt att glida omkring som på en räkmacka i av andra färdigförpackade abstrakta tankevärldar, skönlitterära verk i alla genrer och grammatiska strukturer. En relativt begriplig och välordnad värld utan lukt av kroppsvätskor eller fattigdomens dunster. Där jakten på eleganta ironiska formuleringar ibland blivit till ett självändamål. 

Att ge sig i kast med det förflutna på denna för mig nya konkreta nivå har inneburit att jag tvingats acceptera de allestädes närvarande kunskapsluckorna, bristen på berättande källor och omöjligheten att åstadkomma en någorlunda sammanhållen berättelse om Gammelstans människor. Men det gäller att inte slås ned i jakten på det triviala vardagslivet utan att vara djärv och noggrann i försöken att hantera de ledtrådar och spår som ändå finns till hands. ”Utan historien om det triviala och om vardagens människor har vi ingen möjlighet att förstå tidigare människor” skriver agrarhistorikern Janken Myrdal i essän Medeltidens vardagsliv i  Svensk historia underifrån.[2],Bryta, bygga, bo.  Jag är på sätt och vis tillbaka i det svenska bondesamhälle som min mor som statarättling är sprungen ur. Vid 92 minns hon fortfarande med stolthet sina förfäder som visste att överleva underx små förhållanden och vårda gemenskapen och solidariteten.

Denna brådmogna och vackra försommar, där den härdiga och ögon- och näsfägnande lila bondsyrenen redan är överblommad hade förebådat en svätkatastrof när Sverige var ett jordbruksland och skördeutfallet var helt livsavgörande. Vackert väder säger vi, eftersom de många av oss oreflekterat tror att vi gjort oss oberoende av vårt jordbruks skördar och naturen i stort.  Vi kan ju alltid importera vårt dagliga bröd  om det kniper. Men det är i grunden bara en chimär som har mycket tydliga förutsättningar för att fungera.  Låt oss hoppas att vi aldrig någonsin brutalt tas ur den villfarelsen. Och låt oss hoppas på och be om regn. Det lär dessutom vara bra för shoppingen och därmed tillväxten med lagom långa regnperioder.

Dixie Ericson är kulturskribent