Tomas Sundin 1955-2018
Krönika tisdag, december 25th, 2018
När jag blev vän med Thomas Sundin 1978 kände jag redan till honom sedan några år tillbaka. Han kom från Frövi och var född 1955 men bodde sedan länge i Örebro. Efter grundskolan hade han utbildat sig till elektriker och jobbade ett tag på Frövifors pappersbruk. Thomas hade ett utseende som man lätt kände igen och han var flitig i stadens uteliv. Nu hade vi hamnat på samma typografutbildning och det visade sig att vi hade många gemensamma intressen. Vi kom att arbeta mycket tillsammans både ideellt och för pengar.
Några engagerade unga fotografer startade Galleri Fotograficentrum i Örebro. Detta blev snabbt ett av Sveriges viktigaste fotogallerier. Thomas fick anställning där. Han skötte mycket av fotarbetet på galleriet. Kanske kom han att stå lite i skuggan av de andra. Det var väldigt oförtjänt eftersom han själv var en mycket duktig fotograf och även om han till en början inte hade samma kontaktnät som de andra så blev även detta större med åren.
Thomas fick jobb på Studiefrämjandet. Där fick han uppdrag att bygga upp deras fotolabb. Så mycket högre utbildning än vår typografkurs blev det egentligen inte men Thomas var en nyfiken person som lätt sög in sådant som han var intresserad av. Med tiden blev han mycket allmänbildad. Han var extremt svårslagen när vi spelade Trivial Pursuit. Jag fick arbete i Stockholm på Folket i Bild/Kulturfronts redaktion och på Journalisthögskolan. När jag behövde vara ledig ställde Thomas upp som vikarie på båda ställena. Det fixade han utmärkt.
När han kom till Folket i Bild/Kulturfronts redaktion uppfattades han som en mycket främmande fågel men bevisade snabbt sitt värde genom sin kunnighet. Det var vanlig situation för Thomas. Ofta sågs han som en katt bland hermelinerna och ofta fick han så att säga slå ur underläge. Inte så sällan var han till att börja med undervärderad. Han levde med det där och gjorde det till sin fördel så mycket han kunde. Men som en konsekvens var han också mycket känslig för att känna sig utnyttjad. Då vände han taggarna utåt och kunde bli mycket tvär. I det läget var han kompromisslös.
Efter att jag kom tillbaka efter några år i Stockholm så startade han, Mats Gardefeldt, Nils-Göran Giustafsson och jag tidskriften Meteor tillsammans i slutet på 1980-talet. Eftersom både Thomas och jag var ”mellan jobb” startade vi också ett företag ihop. Vi arbetade med grafisk design och originalarbeten för olika trycksaker. Bland annat gjorde vi Ny Tekniks bokklubbstidning.
Efter denna period var dags att få lite fastare inkomster. Vi hade båda bildat familj och hittat hus lite utanför Örebro. Thomas fick anställning som medialärare på Virginska skolan. Det var ett jobb som passade honom verkligt bra. Han var kunnig, han var bra på att lära ut, eleverna gillade honom och han hade en naturlig pondus som nu kom väl till pass både mot elever och överordnade. Där var han i tjugo år. När det blev strängare krav på behörighet påbörjade han en lärarutbildning på distans. Den blev inte riktigt klar – det var någon sista uppsats som saknades.
När mediaprogrammet på Virginska lades ner hade Thomas hunnit bli ordentligt kunnig inom IT. Som obehörig var det ändå svårt att få lärarjobb och han kom till slut till Örebro kommuns IT-enhet där han jobbade de sista åren.
Det arbetet var väl inte så utmanande, Thomas tyckte att han hade mer att ge. Så tillsammans med Magnus Westerborn och Stefan Nilson startade han 2012 ett nytt fotogalleri i Örebro – Black Door Gallery.
Thomas försökte de senaste åren också att arbeta lite mer professionellt med sitt fotografi. Någon egen utställning hann det aldrig bli. Det hade han och hans bilder varit värda. Nu har han lämnat dem efter sig och det är upp till oss efterlevande att ta hand om dem. Han dog i slutet av november 2018.
Sista sommaren var Thomas till Berlin med en annan vän. Det var en betydelsefull resa – kanske lite av en vändpunkt efter ett antal tuffa år. Thomas gillade Berlin och hade varit där många gånger men den här gången var det som om hans intresse blev besvarat. Han började lära sig tyska och det skulle inte ha förvånat mig om han så småningom skulle ha tillbringat mer tid där.
Det känns ensamt utan Thomas. Jag kunde skriva att han var som en bror, men en bror väljer man inte – en vän väljer man. I mina ögon är det minst sagt lika betydelsefullt. Thomas var bra på att hålla kontakt. Han hörde av sig och kom ibland förbi och frågade om han kunde få en kopp kaffe. Bland män i vår ålder är det ovanligt. Thomas föregick med gott exempel där. Samtidigt var han de sista åren tidvis ensam. Det hände att han inte riktigt visste vad han skulle göra med sitt liv.
Han var en av mina allra närmaste vänner och lämnar ett hål som inte går att fylla. Han var en stor man. Kroppsligen. Men också som människa. Han var ibland kärv och tvär och kunde reta upp folk ordentligt men genom livet tog han ansvar för sina medmänniskor på ett sätt som många inte kommer i närheten av. Han gjorde det på ett självklart sätt utan att göra något väsen av det. Han kändes som en klippa som man alltid självklart kunde luta sig mot.
—
Peter Ekström ingår i Kulturdelens redaktion
En kortare version av denna text har varit publicerad i Nerikes Allehanda.
