Arbetarförfattare i Sydafrika

Inlagd av Kulturdelen Krönika onsdag, mars 13th, 2019

Den tionde upplagan av Jozi Book Fair i Johannesburg ägde rum i månadsskiftet augusti-september 2018 (30/8–2/9) och hade temat ”Literature and Working People”. Poeterna Jenny Wrangborg och Emil Boss samt undertecknad var inbjudna som representanter för Föreningen Arbetarskrivare. Vi hade fantastiska dagar och träffade otroligt många inspirerande författare, aktivister och besökare. Vi upptäckte nya författarskap som Ari Sitas, Diana Ferrus, Lindsey Collen, James Matthews, Jolyn Phillips och Keorapetse Kgositsile. Vi diskuterade vikten av arbetarlitteratur, olika sätt att sprida den och knöt nya kontakter. Vi höll workshops och gjorde uppläsningar.

Det var intressant att hålla workshops med skolbarnen. Vi höll workshops om skrivande – journalistik och poesi. Själv delade jag med mig av mina egna erfarenheter av att arbeta som journalist. Det blev också en utgångspunkt för att tala om språk och kreativitet. Jag var imponerad av barnen. Vi hade intressanta och inspirerande samtal. Ett av skolbarnen, femtonåriga Mubveleli Khalishi, läste senare samma dag en av sina dikter på bokmässans öppna scen. Efteråt intervjuade jag henne. Intervjun finns publicerad här:
http://www.opulens.se/litteratur/mote-med-sydafrikansk-tonarspoet/

Jag intervjuade också författarna James Matthews och Lindsey Collen. Dessa intervjuer finns också publicerade i kultur- och samhällsmagasinet Opulens:
http://www.opulens.se/litteratur/mote-med-sydafrikansk-dissidentpoet/

Opulens träffade Lindsey Collen på sydafrikansk bokmässa

Det var också stimulerande att delta i seminarier, paneldiskussioner och göra uppläsningar. Själv läste jag ett litet stycke ur ett klassiskt svenskt arbetarlitterärt verk från 1930-talet, Ivar Lo-Johanssons Godnatt Jord, som finns översatt till engelska av Rochelle Wright, då med titeln Breaking Free. Avsnittet handlar om hur en ung statarpojke iakttar när mamman arbetar i köket, hon sitter aldrig ner tillsammans med familjen och äter, hon är osynlig i sitt eget hem och passar hela tiden upp på männen. Avsnittet utspelar sig i ett specifikt kök men blir samtidigt en berättelse om många kvinnor och många hushåll genom historien. Flera åhörare på bokmässan greps av denna scen. Det visar att äldre svensk arbetarlitteratur är relevant idag, och inte bara i Sverige.

Jenny Wrangborg och Emil Boss läste sina egna dikter, som de översatt till engelska, och talade också om sitt skrivande och sitt politiska engagemang. De visade verkligen att svensk arbetarlyrik kan fånga hjärtan på andra sidan jorden. Publiken jublade spontant när Jenny framförde sin poesi. När jag hörde henne läsa och iakttog reaktionerna tänkte jag att det här visar att det finns något i hennes dikter som är universellt. Många inspirerades också av Emils konceptuella framträdande, när han läste från en kassarulle som rullade ut sig bit för bit på scenen.

Den 2 oktober 2018 hade vi i Föreningen Arbetarskrivare ett möte i Stockholm med två representanter från organisationen som arrangerar bokmässan Jozi Book Fair. Mötet var konstruktivt och vi hoppas kunna fortsätta samarbetet. Det finns planer på att bjuda sydafrikanska författare till Sverige.

Magnus Gustafson, styrelseledamot Föreningen Arbetarskrivare

 

Här följer ett utdrag ur inledningen till en workshop om journalistik som Magnus Gustafsson höll tillsammans med skolbarn vid Jozi Book Fair, Johannesburg, Sydafrika, 30 augusti, 2018, där jag deltog som en av tre representanter från Föreningen Arbetarskrivare:

Jag heter Magnus Gustafson och har arbetat i många år på lokala dagstidningar på mindre orter runt om i Sverige. Jag är styrelseledamot i Föreningen Arbetarskrivare.
Jag gillar att arbeta som journalist – jag tycker det är ett underbart yrke som öppnar upp för många möjligheter. Inom begreppet journalistik kan så mycket rymmas. Och: det finns så mycket som inte görs. Det är faktiskt därifrån jag hittar inspiration. Jag tänker: Jag gör det jag inte ser.
Men det finns nackdelar. Anställningarna är många gånger korta och otrygga och ekonomin blir därför osäker.
Det finns en begränsning i lokaljournalistiken – du får endast berätta historier som på ett eller annat sätt kan knytas till platsen. Men den begränsningen är stimulerande för kreativiteten – jag tror begränsningen i sig själv sätter fart på kreativiteten.
Faktum är att journalister idag i stor utsträckning är strömlinjeformade tjänstemän. Bilden av det här samhällsuppdraget – den granskande journalisten som en viktig del av demokratin – framstår många gånger som ett skådespel – dessa så kallade granskningar och avslöjanden ska bekräfta att vi lever i ett öppet demokratiskt samhälle och befäster därmed den rådande ordningen. Jag medger att det är riskabelt att uttrycka sig på det sättet idag när det fria ordet och demokratin hotas på många håll i världen.
Det som kännetecknar arbetet som dagstidningsreporter idag är att man arbetar på allt större mediekonglomerat, stora koncerner, där allt standardiseras, man arbetar i datorprogram som har olika format och mallar för bild och text, diskussionen på redaktionen handlar mycket om form och yta och hur man ska få många klick och besökare, men mindre om innehåll och om journalistiken i sig.
Det gäller att ha en vision levande inuti sitt bröst. Kanske kan du få hjälp att hålla visionen levande genom vänner utanför arbetsplatsen. Kanske kan du hitta allierade på olika platser i samhället, men det är inte troligt att du finner dem på redaktionen.
Det är lätt att förlora sin röst, sin själ, sitt hjärta i den där formaterade mediamaskinen. Själv har jag haft vissa metoder för att inte bli alienerad. Det kanske verkar vidskepligt. Men jag har till exempel under en period inte skrivit mina texter i tidningens program utan skrivit i ett annat program. På det sättet har jag tänkt att jag inte varit ägd av företaget. Jag har haft olika sådana här praktiska metoder för skrivande för att försöka bryta alienationen och hitta fram till mitt hjärta och till mitt eget språk.
Faktum är att en mycket berömd journalist och författare i Sverige, som reste runt i världen och skrev böcker och artiklar under flera decennier, berättade att när han arbetade i Kina så utgjorde brevkorrespondens med vänner hemma i Sverige ett viktigt material. Vännerna hade olika intressen och personligheter. På så vis fick också hans brev olika karaktär. Genom att lägga dessa brev bredvid varandra kunde han hitta fram till sitt eget språk, det språk som han skulle använda för att berätta om sina upplevelser i det kommunistiska Kina.
Jag sa att de flesta nyhetstidningar i Sverige ägs av stora koncerner och mediekonglomerat. Så är det. Men det finns undantag. I sommar har jag arbetat på en tidning i västra Sverige som ägs av en ekonomisk förening. När jag slutade på tidningen i fredags höll jag ett tal vid fikarasten. Jag sa följande:
”Då och då på fikarasterna har vi talat om att jag ska iväg, först Sydafrikaresa och sedan doktorandtjänst på Malmö universitet. Men jag ska ingenstans. En bit av mitt hjärta kommer att finnas kvar här. När jag tänker på tidningen Skaraborgsbygden så tänker jag på en skör och vacker planta. På avstånd ska jag vattna den med mina ömma tankar. Ljus och kärlek!”