CD: Xeno Manía med Ale Möller
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, februari 19th, 2021
Ale Möller: Xeno Manía (Quality Recordings/MTA Production). Speltid: 56’22.
Ale Möller (flöjter, mandola, dulcimer, banjo, ackordeon, clarino, trumpet), Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (franskt horn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (slagverk, röst), Robin Cochrane (balafon, trummor), Felisia Westberg (kontrabas, elbas), Johan Graden (piano, keyboard)
Release: 19 februari 2021
Till tonsättaren Béla Bartóks stora insatser som musikforskare hörde bland annat att visa att folkmusiken inte känner några gränser utan rör sig fritt över de linjer statsmän dragit upp på våra kartor och mellan folk med olika ursprung. Det upprörde en del nationalister i dåtidens Ungern, och kanske kan det fortfarande uppröra en och annan.
En som det definitivt inte upprör, utan snarare inspirerar, är Ale Möller. Han är mannen som inte bara spelar på allt som kommer i hans väg utan dessutom spelar allt som kommer i hans väg. Nåja, det sista är kanske inte helt sant, men nog har han solfjädersbredd. Och det är ju inte heller så att han bara sitter där och passivt väntar på att musiken och musikerna ska komma till honom. I själva verket söker han aktivt upp dem. Och då kan han leta runt om i världen. Det finns ju musik överallt att upptäcka för den nyfikne.
Inte så konstigt då att hans senaste album fått titeln Xeno Manía, som väl egentligen betyder en överdriven kärlek till det främmande, men som här snarare bör förstås som ”en glädje över det okända” (som det står i texthäftet) och som en markering mot främlingsfientlighet (xenofobi).
Här hämtar Möller inspiration från fyra musikervänner från tre världsdelar: Gibril Bah från Toubab Diallow i Senegal, Tarak das Baul från indiska Bengalen, Barba Thodoros från Paros i den grekiska övärlden och Röjos Jonas från Boda i Sverige – alla nu döda. Runt sig har han åtta musiker som tillsammans spelar på uppåt tjugo olika instrument (Möller själv nöjer sig med sådär sju …). Det är allt från mandola till saxofon, balafon till dulcimer, nyckelharpa till elektrisk bas.
Det är ju dessvärre något i dålig mening gränslöst som härjar i världen just nu. Mot den bakgrunden är förstås Möllers lyckliga gränslöshet något man gärna vill bejaka. Ändå får jag, så Möller-fan jag är, tillstå att jag har lite svårt för det här albumet. Det har bland annat att göra med arrangemangen, inte minst blåset. Det hela börjar riktigt snyggt, men sedan blir det för mycket tuta och kör för min smak. Men andra kan förstås finna just det medryckande och häftigt. Men kanske är det hela mer anpassat för konsert med publik än för skiva? Tanken är också att man ska ut på turné i slutet av april. Hur det går med den saken återstår förstås att se.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
