EM 1: Fotbollsindustrin flyger och far
Dixit söndag, juni 13th, 2021Nessun dorma sjöng världstenoren Andrea Bocelli vid fredagens invigning av EM 2020 på Stadio Olimpico i den eviga staden Rom, där Turkiet mötte Italien i mästerskapets första match. Ett år försenad på grund av den pågående pandemin. ”Ingen må sova” alltså, vilket inte alls hörsammades av turkarna som togs på sängen av ett alert Italien med en uppsjö EM-debutanter, som spelade en traditionsbrytande offensiv fotboll anförda av försvarsveteranen Giorgio Chiellini, brinnande i anden som alltid och beredd att hålla rent framför det egna målet med alla till buds stående medel. En spelartyp medspelarna älskar och motståndarna hatar.
Den italienska pressen försatte omedelbart det turkiska försvaret i vanmakt. Backarna var sena in i närkamperna och drällde för länge med bollen vid uppspelen. Mittfältet gick på kryckor. Passningsspelet var katastrofalt oprecist. Anfallarna fick löpa i tomme på ”tjongbollar”. Målfarlige Burak Yilmaz hade ”blyfötter” och kom aldrig till innanför straffområdet. Målvakten Günoks utsparkar hamnade ofta utanför planen och han stod för förspelet till Italiens 3-0 med en klen utspark direkt till en motståndare strax utanför det egna straffområden.
Ett frustrerat Turkiet ur balans gjorde en usel match helt enkelt. Sådant händer också elitlag. Första halvlek slutade dock mållös trots många chanser och flera strafftillbud för Italien. Men fem minuter in på andra halvlek råkade en stressad turkisk försvarare styra in bollen i eget mål under en intensiv italienska press i straffområdet dit italienarna ständigt tog sig. Sedan högg Ciro Immobile och Lorenzo Insigne som kobror och det stod med ens 3-0. Ett resultat snarast i underkant. Kanske är ”det nya Italien” under Roberto Mancini att räkna med. Men en match vinner ingen turnering och Turkiet var mer än lovligt ihåligt och blekt. Mancini har en lång segerrad bakom sig och har skapat en offensiv fotboll på tvärs mot traditionen. Han är en estet ut i fingerspetsarna – elegant också som spelare. Det ryktades om att han strök också sina träningströjor.
Premiärkvällen satt den grå klubblazern och den vita skjortan som formgjutna på hans vältränade kropp. En sinnebild för italienskt herrmode för mogna män.
Två italienska fotbollsgiganter Francesco Totti och Alessandro Nesta, båda födda i Rom, stod för kickoffen av den traditionella invigningen. Bocelli sjöng som nämnts ovan den berömda arian ur Giacomo Puccinis opera Turandot. Och mer musik blev det av Martin Garrix och Bono & The Edge som bjöd på en delvis digital version av den officiella EM-låten We are the people. En rätt slätstruken låt.
Det bjöds också på mycket visuellt blingbling med pyrotekniskt ögongodis, ett multikulört bollhav, luftburen rytmik och rörelse…
Så är nu fotbolls-EM 2020 i gång i ett format som vittnar om att fotbollsindustrin ser klimatsäkring som en icke-fråga. Den kanske inte ens ha hört talas om klimatkrisen. Matcherna är förlagda till ett elva städer, vilket innebär en flygcirkus utan like.
Upplägget tillskrivs den förre presidenten för UEFA, Michel Platini lika korrumperad som fotbollsledare som han var strålande på fotbollsplanen. Fransmannen ville lyfta fram 60-årsjubileet av EM, genom att ge hela Europa chansen att engagera sig – fotbollen skulle komma till européerna. Nåväl, detta är förmodligen bullshit. I själva verket var det tydligen svårt att få något land att ta på sig värdskapet. Och Platini lär enväldigt ha genomdrivit hela planen östver huvudet på alla organisationens ”syltryggar”. En den europeiska fotbollens Napoleon Bonapart med cash i blick och fransk arrogans i maneren, innan han stängdes av. Alla turer kring den processen är bara möjlig att beskriva i bokformat. Vetskapen om de obscena och ohållbara lönenivåerna i det högsta skiktet inom industrin och denna endemiska korruption och den galopperande girighetens guldsot i både UEFA och FIFA skaver, när man ska luta sig tillbaka och njuta av den vackra fotbollsspelet med uppenbara frätsår av förnedrade drängtjänst för att vitmena politiska monster som skrivbordsmördaren och alla ryssars lillefar Putin och andra mörkermän. En oberäknelig hemlig spelare har dessutom smugit sig in i EM-racet och låter sig inte hindras av några gränser, Covid-19 och dess försåtliga mutanter. Kanske är det ren hybris att arrangera ett idrottsevenemang under rådande pandemi… Ett övermod som kanske kräver ett viralt straff. Den som lever får se…
Dixie Ericson är kulturskribent