EM 3: Fotboll i tomme

Inlagd av Dixie Ericson Dixit fredag, juni 18th, 2021

Det är magnifikt, men det är inte krig: det är galenskap. Yttrandet tillskrivs den franske marskalken och senatorn Pierre Bosquet. Han deltog i Krimkriget (1853-1856) och blev åsyna vittne till ett berömt militärt fiasko som utplånade några engelska kavalleriregementen i slaget vid Balaklava 1854. Den s k lätta brigadens anfall på ryska styrkor efter en total felbedömning av uppgiften. Fiaskot har inspirerat både till poesi och filmatiseringar. Jag erinrar mig citatet när jag letar efter en knasig öppning på en krönika om den svenska smakstarten i Sevilla mot Spanien. Detta omsusade, utskällda och hånade fotbollsevent, som allsköns medieröster ägnat sig åt i veckan. Marcus Berg har till och med mordhotats och hånats för att han missade en öppen målchans. Alla som spelat fotboll på någon nivå vet ju att det är förbålt lätt att missa. Men vi tog ju en poäng mot ett s k världslag och vi är med i matchen.
Det var absolut ingen galenskap inblandad. Det var definitivt metod i det hela. Vår förbundskapten Janne Andersson är fotbollsrationaliteten personifierad; han är inte ett dugg intresserad av ärorika förluster och anser att ett oavgjort resultat aldrig någonsin är fy skam. Första halvleken fascinerade – och tråkade ut mig. Jag har mycket låg adrenalintröskel när det gäller spansk tiki-taka-fotboll. Små kvicka, kortpassade sydlänningar som är så bollkära och bollsäkra och omöjliga att ta bollen, utan en hederlig knätackling…  Det är ingen bra taktik. Våldsam och framkallande gula kort.
Spanjorerna spelade hit och dit, av och an, bakåt, framåt, åt sidorna vinklade fötterna och skruvade delikatesspassningar och började om, började om… Efter det första adrenalinpåslaget hamnade jag i ett meditativt tillstånd… Plötsligt infann sig tanken hos några spanska spelare att försöka göra mål och de exekverade några lömska genomspelningar. Men vår burväktare Robin Olsen har snabba reflexer och avvärjde suveränt några riktigt klara målchanser. Tiki-takande i tid och otid tillhör den spanska fotbollskulturen och strategin  var framgångsrik tidigare. Men laget saknar spelare som Andrès Iniesta, och hans långsamma snabbhet och offensiva skicklighet på små ytor. Spanjorerna avslutade illa och sällan har ett lag haft så mycket boll och fått ut så lite chanser. Och paradoxalt nog hade Sverige kunnat vinna matchen med 2-0.
Det var nog ingen fotbollsmatch i konventionell mening utan snarare en kraftmätning mellan två fotbollsparadigm, bollhållande tiki-taka och en kollektiv superdefensiv signerad Andersson som försvurit sig åt en ortodox och extrem defensiv. Dubbel catenaccio (extrem försvarstaktik som rasslar av metaforiska låskedjor, catena på italienska)  à la Helenio Herrera, kallad ”trollkarlen” som gjorde Inter till ett storlag på 1960-talet med en extrem defensiv parad med blixtsamma kontringar. Icke att förglömma är att svensk fotboll nästan alltid haft en välorganiserad defensiv. Man måste kunna försvara sig, eljest vinner man inga serier eller turneringar. Vi har vår ”tjallevall” i fotbollshistorien vid mitten av 1900-talet. Den har fått namn efter den defensive giganten, djurgårdaren Hans ”Tjalle” Mild. Vid samma tid hade också ÖSK en mäktig försvarsvall med ÖSK-ikonen och världsbacken Orvar Bergmark som primus motor.

Fotbollen är komplex både på och utanför planen. Somliga sätter estetiken och underhållningen  i första rummet,  andra effektiviteten.  Janne Andersson fick sitt spelarkollektiv att spela som en enda social organism där alla och envar följde givna mönster och täckte upp ytor, skar av passningsvägar, delade ut tuffa tacklingar. Allt med en viss elegans som Victor Nilsson Lindelöf och Albin Ekdal alltid utstrålar. Dessutom har vi fått en ny Granqvist i Marcus Danielson. Den blågula superdefensiven  (”den gula muren” i italiensk press)  fick den  spanska offensiven att se ut som en spelövning. Fotboll i tomme. Det har ett pris naturligtvis. Hade matchen inte gällt något hade den varit outhärdligt att se.

Jag gillar italienaren Pier Paolo Pasolini, poet, prosaist, regissör och vass kulturkritiker. Katolik och kommunist – dessutom en fotbollsfanatiker som ansåg att fotbollen har sin egen grammatik och verslära. Att göra mål är en poetisk bragd, och den främste målgöraren i Serie A var samtidigt Italiens främste poet. Men inte ens den utpräglade svenska defensiven kunde dölja att Sverige hade en poet på planen, nämligen den finlemmade måltjuven  Alexander Isak, som fick de spanska försvararna vid ett par tillfällen att se ut som klumpedunsar när han gled förbi deras bensaxar med full bollkontroll och fick till en stolpträff – och vid ett senare tillfälle serverade Berg en smörboll, som överraskade både honom och det spanska försvaret. För ett ögonblick låg det spanska målet tillspillogivet. Men nådastöten uteblev. Givetvis blev Isak utbytt när han var som hetast. Matchen skulle förbli mållös. Själv tog han det hela lugnt och konstaterade när han byttes ut att det behövdes ”färska ben” i slutskedet. Med eller utan ironi är frågan.

Nu är det dags för Slovakien. En helgjuten defensiv och ett  tiotal vassa kontringar av sagde  Isak, Emil Forsberg, Dejan Kulusevski borde räcka till en seger med 3-0. Det fixar Andersson och hans mannar. Fotboll är i grunden enkel: man vinner om gör ett mål mer än motståndaren. (Det  gäller inte axiomet är falskt såtillvida att det inte gäller för Berias Sovjetunionen. Stalins bödel såg alltid till att hans lag vann även om det förlorat. )

Den stora snackisen i dag är Ronaldos Coca-Cola-kupp, där han slog ett slag för vatten vid en presskonferens.  Det vet ju alla att Coca-Cola är odrickbart och att man blir fet och dum av den. Men  den sörjiga vätskan är oslagbar som rostlösare. Säkert kommer Uefa att gå upp i falsett och gubbgänget surra som ett gäng bålgetingar  över superstjärnans tilltag som riktar sig mot sponsorn.  Nu gäller det plånboken och det handlar inte om något trivialt etiskt tjafs om döda gästarbetare i Qatar eller liknande.

Dixie Ericson, kulturskribent