Novellsamling: Hunter i Huskvarna
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, september 18th, 2021Sara Stridsberg
Hunter i Huskvarna
Albert Bonniers förlag. 258 sidor.
Hunter i Huskvarna är en samling noveller, byggda kring en vemodig stämning. Men ju längre in i boken man kommer, ju mer avtar vemodet och ersätts av översinnlighet.
Samlingen har en lättsam och en nostalgisk men nästan sorglös ton, bortsett från novellen Familjen, vilken läses som en nästan kafkaesk uppgörelse med Svenska akademin, som Sara Stridsberg lämnade för tre år sedan. Berättelserna rör sig sällan linjärt framåt, utan cirkulerar oftast kring en specifik stämning.
För att låna ett ord från film och musik: de elva berättelserna känns överlag väldigt indie. Som ett Tjechov-drama hopsmält med lite brittisk indiepop, med slasiga trummor och för mycket reverb på förstärkaren.
Titelnovellen är en lågmäld berättelse om bitterljuv nostalgi och mindervärdighetskomplexen som verkar vara sammanbundna med mindre städer. När berättarjaget kommer tillbaka till Huskvarna, där hon växt upp, fylls hon av en ”längtan tillbaka till det som var då, efter att inte ha ett eget liv, att vara i början av någonting som man inte vet var det är, att inte veta vad det ska bli av en.” Även om motivet är ganska bekant så finns det en närhet och uppriktighet i texten, och det får motivet att vidgas.
Även i de andra novellerna längtas det bort. I Valarna längtas det bort från Stockholm i nittonhundratalets mitt. Novellen har ett berättargrepp där det som berättas, berättas för oss ”nu” – berättelsen är uppkommen i det att den nedtecknas – men det som det berättas om, utspelar sig ”där”. Greppet är inget konstigt, men det blir en distans mellan berättandet och det berättade. Kanske än mer när det berättade är en längtan bort från det som är där. Just den distansen skaver något, för Stridsberg skriver annars inte fram någon vidare distans. Samma grepp finns även i titelnovellen.
I Victorianäckrosen kommer självförverkligande och bitterljuva övertoner samman. Språket är föredömligt enkelt, men texten är ofta ganska slätt. Många av novellerna, som denna, hade kunnat vara en sentimental berättelse, men tacksamt låter Stridsberg de inte vara det. Novellen är inte tragiskt karg, enbart bitterljuvt karg.
Det bitterljuva och karga är mest en stämning, en ton genom novellerna. Den är inte påtvingad, den kommer ur novellerna själva, och det finns förmodligen mycket osagt om det utanför texten. Men det verkar inte alltid finnas så mycket osagt om det inom texten. Även novellen Lone Star State känns ibland utan djupare resonansbotten, och mer som en vilja att var lite svår. Men i andra noveller är detta inte fallet, som i de två avslutande, Vi var rovdjur och Skogsås. Där finns det att gräva i mullen.
En novell som också lyckas med att få stämningen att trängas in, är Tre systrar. Precis som övriga rör berättelsen sig framåt av nostalgi, försköningar och minnen, allt i ett. Den lyckas fånga utsattheten hos just tre systrar och hur det binder samman, samtidigt som berättelsen håller en distans till det berättade och aldrig gör sig svag.
Ibland är det svårt att veta var skiljelinjen mellan naivitet hos berättaren och en högt stämd ironi hos Stridsberg går, framför allt i American Hotel. När berättaren träffar en framtida partner i inledningen så får vi veta att berättaren har avbrutit en doktorandutbildning. Den andra frågar ”[b]lev du ledsen av avhandlingen?”, varpå berättaren ogenerat svarar att ”[j]ag tror det. Och min mamma dog. Fast det vill jag absolut inte prata om.” Självklart pratar ingen så här, men driver Stridsberg med berättaren, eller ska berättaren vara naiv och plump? Eller är det ett ironiskt metalitterärt inslag som driver med framfusiga berättelser? Även om det känns tillgjort, fungerar novellen mycket bra. Den riktigt underhåller. Kanske mest i samlingen.
Berättelserna i Hunter i Huskvarna spretar något. De känns som sagt ofta väldigt ”indie”. Som en film med bra manus, men liten budget. Det är nog också tanken. Många av novellerna lyckas också, och det väldigt bra. Mest lyckas de att tänja och ibland vrida på invanda motiv. Men även om de ibland framstår lite som litteratur om litteratur, så försöker de inte vara något märkvärdiga. Ibland kanske lite svåra.
—
Isak Adolfsson
