Harry Potter – en transformativ saga

Berättelsen om Harry Potter är för mig inte allegorisk, utan bör ses som fullt applicerbar på det egna livet på ett mycket konkret och vardagligt sätt. Många bra sagor fungerar så, transformativa sagor. Man ska kunna förnimma olika karaktärer och deras öden som aspekter och skiften i sin egen kropp och sinne. HP handlar om egots död, dvs att klara av omvälvande förändring (i dig och i världen) utan att tappa bort vad du inners inne är – och det du är, är föränderligt. Misstaget är att förhålla sig till diverse andra, mer fasta och yttre föreställningar om hur man borde vara osv, istället för att utöva personlig urskiljning och självständigt våga ändra sig. Alltså, när man modigt rör sig i världen händer det att egot behöver dö. Det gäller då att veta att själen kommer överleva. Det blir bättre sen, även om allt ställs på ända nu.

Harry är en ”sökare”. Han söker efter en merkuriskt undflyende gyllene punkt medan livets kaos pågår och de flesta andra verkar vilja jaga värdsliga poäng. I berättelsens början är han en spretig liten själ i ett normativt hus. De vuxna stänger in honom under trappen och säger ”Va inte den du är! Gör inte det du gör!”. Men, han kan inte rå för det. Han bara råkar vara sån: öppen, fri och nyfiken. Min poäng här är: detta ska du kunna förnimma i dig själv. Sitt en stund.

Hogwarts är en plats präglad av auktoritärt förtryck från lärare och social press bland elever. Harry sätts i prekära situationer där hans personliga urskiljning sätts på prov. Han hamnar ofta fel (han deltar t.ex först i mobbningen av Hermione) men väljer sedan att konfrontera det onda (trollet i detta exempel) vilket leder till att han försonas och kan berikas av det han tidigare undvikit (i detta fall, Hermione). Detta är ju klassiska sagomotiv – rädda prinsessan och integrera din femininet, pojk! – men det bör inte betraktas alltför psykologiskt och inte heller för generellt. Tänkt istället metodisk, vardagligt, konkret. I modig urskiljning är rädslan en guide, du ska gå dit det gör ont helt enkelt, till trollet som slåss. Att utöva sånt mod på alla nämnda nivåer kräver alltså att man har en intuitiv kontakt med ”sökaren” i sig, den som uppriktigt undrar hur det ligger till.

I skolan lär sig Harry diverse magiska trix för att manipulera världen. Han är bra på visst och dålig på annat, något av en medelmåtta. Hans verkligt magiska kraft är den starka resiliens han successivt utvecklar gentemot korrupta narrativ, avhumaniserande ord och attityder samt masspsykoser, som tar sig uttryck i politiker, journalister, mobbare, elevgrupper och samhällsklimat. Harry rör sig, sökande efter svar på mysterier, i växande cirklar från hemmets till skolans och ut till samhällets sfär och hans förmåga till urskiljning tilltar. Han gör inte motstånd som avstånd utan vågar mötas, vilket utvecklar en sann motståndskraft. Den kraften är vad som verkligen förändrar världen, helt utan drag av manipulation. Denna anti-manipulativa, intuitiva magi uttrycks som starkast i konfrontationer med Voldemort, där Harry tenderar att snarare överleva än vinna. De bästa bland oss utvecklar en verkligt stark resiliens, som man kan kalla sann visdom. Då blir man som Dumbledore, 100% subjektivt empatisk kännare och 100% objektiv manipulatör. För oss andra (och Harry) är det en bra vägledning, men målet är inte att nå ut till den yttersta cirkeln utan att bevara kontakten med den innersta. Den starkaste magin, kärleken, vilar över Privet Drive 4. Igen, detta är metod.

Voldemort är livrädd för att dö (förändras). Han klyver därför sin egen själ och skyddar den i olika objekt. Han blir bokstavligen objektiv. Hans objektivitet gör att han inte kan känna av den inre signal om att något är galet som t.ex får Harry att söka upp den upplevt störiga och bortstötta Hermione och försonas med henne. Distanseringen gör att Voldemort utvecklas till mobbarnas mobbare. Voldemort har inget hem att hålla kontakt med, han manipulerar t.o.m ordningen på bokstäverna i sitt eget namn i självförnekelse innan han omedelbart ger sig ut på den yttersta cirkeln för att söka de mest objektivt kraftfulla sätt att förändra världen. Harry har en bit av Voldemorts själ i sig. Den ger, via såret i pannan, bra objektiv information men skänker också utomkroppsliga upplevelser så Harry tappar bort sin personliga utblickspunkt och går på villovägar. Efterhand lär han sig göra dessa korta ”objektiva utflykter” på ett medvetet och försiktigt vis. Han använder den onda objektiviteten med personlig urskiljning, så den blir god. Metod, metod.

I slutet av berättelsen beskrivs Harry som höjden av normativitet, närmast en mugglare. Det ska inte tolkas som att han har stagnerat utan som att cirkeln sluts. Ett nytt normativt hus har upprättats, med större plats för kärleken. Alla transformativa sagor är cirkulära. Utvecklingen blir aldrig klar, för den lilla sprattlande själen i huset längtar alltid ut igen. Då måste man våga på nytt.

Det märks på många vis att HP är tänkt som en alkemisk berättelse. Alkemi är tidig vetenskap. Det är därför ingen slump enligt mig att den metod som jag försöker peka på liknar vad som brukar kallas ett vetenskapligt förhållningssätt. Vetenskap går ut på att (öppet, fritt och nyfiket) söka den objektiva sanningen, framförallt genom att konfrontera sina tvivel. Poängen med att experimentera är att försöka bevisa att man har fel; sanningen är alltid provisorisk och i ständig rörelse. En sådan attityd tycker jag man kan komplettera och fördjupa av att läsa HP och andra transformativa berättelser.

HP påminner om att den levda erfarenheten alltid är nödvändig grund för all sanning, liv och kunskap. Vetenskap idag, menar många, visar prov på en slags totaliserad objektivitet utan hänsyn till erfarenhetsbaserad kunskap. Det ger upphov till ”vetenskap” såsom korrupt religiös ortodoxi med klara besked, utan tvivel. En sån ordning ger väldigt lite utrymme åt den sprattlande, undrande lille själen. Känslan jag får är att den stängts in i ett litet skrymsle under trappen och vill ut. När jag ser mig omkring ser jag en massa olika uttryck för detta – nya myter och spekulationer som uppstår kring det växande avståndet. Frågan för mig i relation till detta blir nog framförallt: hur kan jag arbeta för att aldrig bli en mobbare?

—