Politik som nått vägs ände
Dixit måndag, februari 21st, 2022Den långa skoldebatten i söndagens SVT:s Agenda var väl som vanligt. Alla gjorde sitt bästa och stämningen var hyfsat god. Tv-debatter har sin egen estetik eftersom det är många komplicerade sakfrågor som ska behandlas på kort tid. Det är bråttom. Programledare, politiker, och skolforskare måste vara på tå. Det gick undan. Viss energi fanns i luften. Tulipanarosor, truismer och tomgångsretorik var det ingen brist på heller. Visst några av de skolforskare med olika discipliner som paraderade i programmet hade förvisso en del att tillföra.
Men de räknas egentligen inte, eftersom de inte har någon makt över skolan. Skolpolitiker i allmänhet verkar bara vara intresserad av forskning som stöder deras åsikter. Det gäller speciellt betygen. Förre skolministern Jan Björklund sa vid ett tillfälle tydligt att han satte empirin framför forskningen. I debatten var det en annan liberal som påstod sig veta precis hur betyg fungerar med referens till sina söner och därmed ifrågesatte en forskares allmänna slutsatser om betygets funktion. Det kallas för kunskapsresistens . Liberaler är ju inte ens liberala nuförtiden så vad man vänta sig.
Egentligen är den här typen av debatter ett spel för gallerierna. En föreställning i demokratins commedia dell’arte, något av en offentlig rit med en stående rollista castad för tv-mediet som kräver en gemytlig trevlighet för att man ska nå ut med sitt budskap. Argumentationen rör sig på ytan med blanknötta värdeord och inövade strategier. Så får väljare lite skådespel och dådkraftiga uttalanden till livs.
Det som politikerna ögonskenligen var rörande ense om i princip kommer inte att bli verklighet, nämligen att komma överens om en marschriktning mot en likvärdig skola. Skälet är enkelt, det inte finns någon effektiv politik som minskar boendesegregationen och därmed skolsegregationen. Den kommer i stället att öka, eftersom väldig många människor vill bo bland likar och bostadspriserna stiger. I Sverige lever vi i enklaver efter utbildning och inkomster. Om vi inte är nog rika att köpa oss exklusivitet och avskildhet. Utanförskapsområdenas kräftgång började för årtionden sedan. De angår oss inte och skulle inte finnas i debatten om skjutningarna inte fanns.
Det är ju förvisso så att många sitter nöjda, eftersom deras barn har det väl förspänt och slippar möta problembarn och kanske kunna snika åt sig lite glädjebetyg om man spelar sina kort som kund rätt. Så att man kan komma in på en bra utbildning. Mycket talar för att det finns ett kommersiellt tryck i ett segment av de så kallad friskolorna. Man måste ju visa goda resultat så att man lockar elever. För de priviligierade är inte i det minsta kris i skolan; den fungerar ju alldeles utmärkt. Valfrihet har ju alla. Det går inte att göra något åt. Att kunna inspektera bort avarter är bara önsketänkande.
Skolan som institution har inte en chans att märkbart minska segregationen. Den typen av samhällsutveckling bjuder för stora utmaningar. Den klarar ju inte ens av att ge alla elever med inlärningsproblem den hjälp de har rätt till. Det är ju ett väldigt avgränsat problem. Sådan är verkligheten ”på golvet” när man talar med lärare. Som till yttermera visso också måste klara av att anpassa undervisning till de så kallade bokstavsbarnen som bara blir fler och fler. En omöjlig uppgift om man har för många i en vanlig klass.
Vettiga läromedel verkar också saknas på många håll. Det är obegripligt att lärare kan undervisa helt utan läromedel. Det sas i debatten att lärarna gjorde egna läromedel. Det tror jag inte på. Förmodligen kopierar de ur läroböcker och gör kompendier utan att ha tillstånd från läromedelsföretagen.
Men inte kommer eleverna att få läromedel i högre grad för att kunna studera effektivt trots ögonblickets enighet hos politikerna i debattten. Den frågan äger inte rikspolitikerna försåvitt de inte vill skriva in kravet på läromedel i skollagen, vilket är dödfött. Skollagen är dessutom en papperstiger. Det är kommunerna som har ansvaret och ska stå för fiolerna. Men att döma av de stora skillnaderna i hur mycket olika kommuner satsar på sina elever blir det många elever som i fortsättningen får hålla till godo med utrangerade och utslitna läromedel. Det är fär sorgligt.
Kanske måste politikerna resignera – men på ett aktivt sätt och formulera realistiska mål när det gäller att motverka och lindra skolsegregations negativa följdverkningar för både en del barn och samhälle. I stället för att gömma sig bakom allt större rabatter av tulipanarosor. Skolan har varit alltför politiserad sedan Göran Perssons tid som skolminister. Inte underligt att alltför få ungdomar vill satsa på en lärarutbildning.
Dixie Ericson är kulturskribent