Bok: Trollkarlens lärling – eller Djävulsjägarna av Hanns Heinz Ewers
Bokhyllan, Essä, Recension, Skönlitteratur onsdag, mars 2nd, 2022Trollkarlens lärling – eller Djävulsjägarna
Hanns Heinz Ewers
Översättning: Heidi Havervik
Förord: Elisabeth Brännström
Hastur förlag. 425 sidor. Har utkommit.
KRISTI BRUD I ALPERNA – HANNS HEINZ EWERS OCH TROLLKARLENS LÄRLING
I Goethes ballad ”Trollkarlens lärling” från 1797 ska den unge adepten fylla ett kar med vatten. Den late ynglingen läser en trollformel för att få kvasten att göra jobbet. Och mycket riktigt börjar den hämta vatten. Hink efter hink häller den i karet som snart är överfullt. Och nu inser lärlingen att han inte vet hur han ska få kvasten att sluta. Desperat hugger han den i mindre bitar – med det resultatet att varje ny bit blir en ny kvast som idogt hämtar ännu mer vatten. Katastrofen närmar sig – när trollkarlen äntligen kommer hem och får ett slut på det hela. Sensmoralen är tydlig.
Idag, tänker jag, sitter trollkarlens lärling i Kreml och har inte bara en kvast utan en hel krigsmakt till sitt förfogande – och det riktigt obehagliga är att ingen riktig trollkarl finns som med en formel kan få ett slut på det som lärlingen i sin hybris satt igång.
Exakt ett hundra år efter Goethes ballad skrev Paul Dukas sin kända tondikt med samma namn. Den blev 1940 ett inslag i Walt Disneys Fantasia, där Musse agerar trollkarlens lärling till Dukas suggestiva musik. Men dikten har inspirerat fler. År 1909 publicerade Hanns Heinz Ewers sin roman Trollkarlens lärling med den ominösa undertiteln Djävulsjägarna.
Hanns Heinz Ewers är ett av den tyska litteraturens enfants terribles, ett barn av sin tid med en tendens att driva allt till spets. Så blev han inte bara en förgrundsfigur inom den tyska kabareten och tidiga stumfilmen utan också när det gällde tidens mer eller mindre obskyra seder och oseder. Lite osannolikt kunde han ståta med en juristexamen, men det mest bestående från studietiden var nog ändå mensurärren. Han kan framstå som en queer hyperromantiker som plumsar rakt ner i sekelskiftets dekadenta sumpar samtidigt som han guidas av gudar som Edgar Allan Poe, Oscar Wilde och Friedrich Nietzsche. Som så många andra vid denna tid drogs han till det ockulta och dekadenta, det morbida och kusliga – och det tycks inte ha varit som en lek. Här finns något av en besatthet, en vilja att uppgå i en sugande vanvettsvirvel.
Ändå framstår det som något förvånande att Ewers mot slutet av 1920-talet sökte sig till nationalsocialismen. Han var ju inte ens antisemit utan såg det tyska och det judiska folket som sammanlänkade i något slags mystisk och mytisk kulturgemenskap. Men nazist blev han, och 1932 fick han dessutom för sig att skriva en roman om den nazistiske ”martyren” Horst Wessel. När ett gravmonument över Wessel invigdes i januari 1933 i Berlin talade Ewers i närvaro av Hitler och Goebbels och tusentals SA-män. Han prisade Wessel som mannen som hade gjort Hitlers ord till verklighet och uppmanade alla att glömma klass, yrke, ursprung, tro och utbildning. Det enda man inte fick glömma var Tyskland. Hans ord följdes av trumvirvlar och processioner av SA, SS och Hitlerjugend. Men hans beundran för Hitler hindrade honom inte från att hjälpa judiska vänner med visum för att undgå förföljelse. Partiet och Goebbels kom också att vända sig från honom och svartlistade hans verk. Så kan han påminna om målaren Emil Nolde som envetet betraktade sig som nazist trots att hans konst stämplades som ”urartad” och förbjöds.
I sitt personliga och engagerade förord till den nu aktuella svenska utgåvan av Trollkarlens lärling försöker Elisabeth Brännström komma till rätta med Ewers politiska förvillelser. Vad var det egentligen som kastade honom i armarna på en massrörelse som den annars hejdlöst individualistiske författaren rimligen borde ha betraktat med misstro och förakt? Hon prövar sig fram men måste slutligen erkänna att något entydigt svar inte går att ge. Ewers tysknationalism och nietzscheanska dragning till en övermänniskomoral bortom ont och gott spökar naturligtvis. Men man skulle också kunna tänka sig att hans esoteriska och mytiska intressen spelat in. Eric Kurlander ägnar honom tio sidor i sin bok Hitler’s Monsters: A Supernatural History of the Third Reich. Det vore hur som helst dumt att drabbas av beröringsskräck. Det finns ingen anledning att förtiga honom eller att kasta ut honom ur litteraturhistorien. Dessutom bidrar hans verk till bilden av det tidiga 1900-talets tidsanda och de mer eller mindre bisarra idéer och läror som då florerade. Trollkarlens lärling är dessutom en roman med många bottnar. Det går inte att avfärda den som en enkel sensationsroman, även om handlingen är nog så spektakulär.
Många kommer säkert att finna den aktuella boken obehaglig. Men det är i sig ingen kritik mot den. Snarare vore det ju ett konstnärligt misslyckande om obehagliga företeelser skildrades utan att de väcker obehag. Och det är sannerligen ingen upplyftande historia som Ewers låter oss ta del av. Mycket kort skulle man kunna säga att det handlar om ett Knutby, komplett med Kristi brud och allt, i italienska Alperna – ett Knutby i kvadrat och kubik. Men det finns även inslag i romanen som kan väcka obehag av ett annat och mer problematiskt slag. Då avser jag de avsnitt där man som läsare blir tveksam till romanens grundläggande moralsystem, det som man brukar kalla verkets norm. Vi brukar inte ha några problem att ta del av vidriga händelser och karaktärer så länge vi tryggt känner att vi har författaren på vår sida. Svårare blir det när vi misstänker att författaren faktiskt saknar den av oss förväntade värdegrunden. Då kan vi bli genuint osäkra på hur något egentligen ska uppfattas. Jag återkommer till det.
Men vad är det för roman vi har att göra med? Svaret är inte helt enkelt. Trollkarlens lärling har drag av såväl skräckberättelse och spänningsroman som intellektuell spekulation. Huvudpersonen Frank Braun, ofta betraktad som Ewers alter ego, anländer till italienska Alperna på jakt efter ett lugnt ställe för att avsluta ett stort vetenskapligt verk. Han stöter ihop med en präst, fader Vincenzo, som rekommenderar en liten svårtillgänglig håla uppe i bergen, Val di Scodra. Braun och prästen kommer i samspråk, och redan här blir man tveksam till hur man som läsare ska förhålla sig till denne Braun. Han är beläst, världsvan och intelligent och lyckas med sin överlägsna och lite raljanta attityd få den mindre begåvade men godhjärtade prästen att framstå som hopplöst naiv. Mot Brauns cyniska intellekt står prästens goda hjärta, och det senare har inte mycket att sätta emot i en diskussion. Braun tycks dessutom ha en sällsam förmåga att få andra i sin makt, och han njuter av att leka med dem som katten med råttan. Ska vi uppfatta honom som en demon i människohamn eller som en sann övermänniska som står över vanlig mänsklig moral? Den frågan kommer länge att hänga i luften. Men tidigt anar vi att historien kommer att ta en ände med förskräckelse.
Fader Vincenzo berättar att den lilla byn har drabbats av en religiös väckelse efter att en av dess söner, Pietro eller ”Mister Peter”, återvänt från Amerika. Han leder nu byinvånarna i kampen för att utrota Djävulen ur människornas sinnen. Kyrkan har valt att inte ingripa i förvissningen att det hela snart ska dö ut av sig självt. I stället för att bli avskräckt blir Braun intresserad. Han tar sig till den lilla byn och hyr in sig i traktens enda värdshus. Där faller hans blickar på den snåle värdens vackra dotter Teresa. Varken hon eller fadern deltar i byns bönemöten, och Teresa framstår dessutom som den enda mänskliga varelsen i hela trakten. Alla andra beskrivs som mentalt retarderade och fysiskt motbjudande troglodyter, ett slags kvarlevor från passerade stadier i evolutionens historia.
När det gäller dessa isolerade bergsbor tycks Brauns uppfattning onekligen spegla Ewers egen. Frågan är om det också gäller den långa essäistiska utvikningen där Braun presenterar sin teori om människorasens tre olika folkslag. Det är inte självklart om Ewers här passar på att delge oss sina egna befängda tankar eller om de ska uppfattas som utslag av Brauns bisarra tankevärld. Jag lutar trots allt åt det förra, inte minst därför att denna utläggning är en ren digression som inte riktigt låter sig motiveras av romanhandlingen. Samma sak gäller tankarna om extasens natur. Braun ser uppgåendet i Gud som ett ”återfall ner till de lägst stående djurens tillstånd” där alla gränser mellan mot den yttre världen är utplånade, ett slags evolutionär atavism. Ewers eget intresse för extaser omsatte han för övrigt i experiment med meskalin och andra droger.
Det finns fler långa utvikningar som inte för berättelsen framåt – som den poetiska monolog Braun riktar till sin döda hund. Och så har vi hans utförliga genomgång av kvinnliga helgon som drabbats av extas och stigmata. Den har visserligen med handlingen att göra men är samtidigt så utförlig att den glider över i ett slags katalogartad essä – som om Ewers ville briljera med sina kunskaper i ämnet. Berättarekonomi är kort sagt inte hans styrka. Samtidigt bidrar just detta till romanens egenart. Man kan också säga att det faktum att berättelsen här och där stannar upp bidrar till att bygga upp spänningen. Den där helgonkatalogen genererar ett stigande och krypande obehag hos läsaren: inget gott kan rimligen komma ut av denna besatthet av religiöst svärmiska kvinnor som finner njutning i sina plågor.
Men det finns ett avsnitt där jag får verkliga problem med romanens norm. Det gäller skildringen av hur Braun brutalt våldtar Teresa. Sexuellt övervåld ska naturligtvis väcka obehag. Men det är inte våldtäkten i sig som är problematisk, utan Ewers attityd till den. Teresa gör först desperat motstånd, men så ger hon med sig och njuter akten som förvandlar henne från oskuld till ”kvinna”. Det hela resulterar i en hängiven kärlek till förövaren. Scenen kan alltså framstå som en manlig våldtäktsdröm av vidrigaste slag. Nu skulle man kunna invända att den faktiskt återges så som Braun själv minns och tolkar den. Rent formellt är den alltså filtrerad genom hans medvetande och skulle därför kunna uppfattas som en illustration av hans perverterade personlighet. Men så fungerar det inte. Det är verkligen våldtäkten som väcker Teresas undergivna kärlek till Braun.
Fast riktigt så enkelt är det inte heller. Braun har nämligen en hypnotisk förmåga som han utnyttjar för att göra Teresa till ett viljelöst offer och binda henne till sig. Han betraktar sina medmänniskor som marionett-spelaren sina dockor. Han vill vara den som rycker i trådarna för att få dem att sprattla. För honom är det en lek bortom gott och ont; världen är till för att manipuleras av den som behärskar konsten. Samtidigt när Braun en gnagande insikt att trots allt inte vara någon verkligen undergörare utan bara en simpel trollkarl. Oförmågan att ta något på verkligt allvar innebär också ett lidande. Som övermänniska har han drabbats av varats olidliga lätthet, där inget betyder något på djupet. Så även om han föraktar de enkla själar som omger honom kan han avundas dem deras förmåga att verkligen tro på något och förtvivla över sin egen oförmåga att göra det. Det är som om Ewers inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till Braun. Han tycks lockad av honom som möjlighet, samtidigt som han drabbas av eftertankens kranka blekhet inför den figur han själv manat fram. Och just den här ambivalensen, som också gör läsaren osäker på ett oroväckande sätt, hör till det som gör romanen fascinerande.
När Braun ser hängivenheten hos de naivt troende grips han av en oemotståndlig lust att utnyttja den för egna syften. I en vision målar han upp Val di Scodra som en kommersiell vallfartsort som ska göra honom rik. Människors religiösa längtan har ju en tendens att göra dem generösa, vilket en skrupelfri affärsman lätt kan utnyttja. Så börjar marionettspelaren rycka i trådarna.
Med sin självsäkerhet och verbala talang får han först makt över Mister Peter. Av den lite småfånige predikanten blir en sektledare som ser sig som profeten Elias. Braun inbillar honom att tro att han kan förvandla vin till Kristi blod, och församlingen dricker begärligt. Det slutar med excesser i självspäkning där man piskar sig själva och varandra till blods. Med suggestiv frenesi förmedlar Ewers hur ett väckelsemöte urartar i en rusig och groteskt skrämmande flagellant-orgie. Men Brauns riktigt stora förhoppningar gäller Teresa. Som undergörande helgon ska hon bli dragplåstret som lockar troende till Val de Scodra. Under hypnos sår han sina frön i hennes hjärna. Hon utvecklar verkligen stigmata och blir snabbt sektens centrala gestalt. Braun anar nu att allt är på väg att urarta. Han grips av ånger och vill ställa allt till rätta. Men det är för sent. Han har han initierat en vansinnesspiral bortom all kontroll där ingen, allra minst Braun själv, går säker. Övermänniskan har blivit till trollkarlens simple och vanmäktige lärling.
Som Kristi brud får Teresa makt över hela byn. Hon tar självspäkningen till nya höjder och kräver allt större offer. Men för det yttersta offret ska hon stå själv. Och det ska ske genom att upprepa Jesu lidande och död och på korset. Berättelsens febriga intensitet stiger i takt med vansinnet. Den febriga framställningens bruk av fri indirekt anföring får också den effekten att man som läsare själv drabbas av Brauns ångest och desperation – skickligt förmedlad av översättaren Heidi Havervik.
Brännström skriver i förordet att samtiden förfasades eller njöt av vad man trodde var Ewers perversa fantasier. Men, som hon också konstaterar, hade han hämtat stoffet från verkligheten. År 1823 hade något liknande inträffat i de schweiziska Alperna med en bondkvinna vid namn Margaretta Peter i den bisarra huvudrollen. Men någon motsvarighet till Frank Braun går inte att hitta där; han är Ewers högst egna uppfinning. Och med Braun tillkommer ju också en dimension, nämligen allt som kan knytas till tanken om övermänniskan som står bortom gott och ont. Om man ser Braun som något av ett självporträtt är det inte utan att romanen kan framstå som en självuppgörelse.
Föraktet för andra och upphöjandet av sig själv leder till total ensamhet. De enda varelser som står Braun riktigt nära är djur, och människornas grymhet mot djur gör honom, i likhet med sin skapare, djupt upprörd. Mot hans totala brist på empati för de mänskliga troglodyterna står sålunda hans ovillkorliga kärlek till värdshusets katt och get, och den enda relation som verkligen verkar ha betytt något för honom är den hade till sin nu döda hund.
Om nu Ewers iscensatte sig som Frank Braun så är det en högst problematisk bild han gjort av sig själv som trollkarlens lärling. Snarare än att torgföra ett amoraliskt övermänniskoideal utgör romanen en vidräkning med detta ideal och vad det leder till. På sitt sätt är det till slut den naive men godhjärtade fader Vincenzo som får rätt. När människan upphöjer sig själv till gud och inbilskt tror sig kunna använda andra som sina leksaker kan det bara sluta med en katastrof. Man kan ju tycka att Ewers med den insikten senare borde ha genomskådat Hitler. Men även den klarsynte kan vara blind.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.