Alice i Underlandet i Björkbornsparken
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen måndag, juni 19th, 2023
Alice i Underlandet
av Lewis Carroll
Dramatisering, regi och producent: Peter Krantz
Kostym: Johanna Oranen
Ljudproduktion: Åke Norén, Rasmus Dahlström
Smink: Jennifer Ljusterås, Emilia Wunder
Foto: Ola Gustavsson
Hattmakaren och Alice
På scen:
Alice: Nea Karlsson
Alice syster: Hanna Hårstad Henriksson
Stora Alice: Sylwia Rakowska
Lilla Alice: Amanda Hjalmarsson
Mamma/Drottningen: Ann-Louise Magnusson
Pappa/Hattmakaren: Kalle Karlsson
Marianne/Kokerskan: Alexander Karlsson
Rune/Marsharen: Sebastian Duvéng
Carl-Erik/Kungen: Peter Krantz
Gunilla/Hertiginnan: Veronica Hjalmarsson
Den vita kaninen: Simon Tarakkamäki
Cheshirekatten: Jennifer Ljusterås
Samt en hel del mer eller mindre konstiga djur och knektar i form av spelkort
Först och främst måste jag hylla Teaterföreningen Lyset som år efter år sätter upp spännande sommaräventyr under den fantastiska eken i Björkborns fina herrgårdspark. Eldsjälar som Peter Krantz, Åke Norén med många flera låter oss njuta och uppmuntras av fantastiska historier framförda av lika fantastiska ungdomar. Vi är många som är väldigt tacksamma och lyckligt lottade.
Drottningen och den vita kaninen.
Förra årets Peter Pan var en formidabel publiksuccé. Frågan är om inte årets Alice i Underlandet blir minst lika omfamnad. Det är en galen, färgsprakande och helt makalös historia berättad och nedtecknad av Charles Lutwidge Dodgson under pseudonymen Lewis Carroll år 1865. Boken är en av de mest förekommande på biblioteken världen över. Historien har en upprinnelse under en picknick och en roddtur på Themsen där Charles Lutwidge Dodgson uppmanades av några deltagande barn till en kollega att berätta en historia, något som sedan den då sjuårige Alice Liddell bad honom att skriva ner. Historien om Alice i Underlandet är filmatiserad ett stort antal gånger. Mest känd är kanske Disneys tecknade film från 1951.
Alice har tråkigt. Det är en söndag under sommarlovet och Alice vill att något kul ska hända medan hennes syster bara sitter och läser. Plötsligt dyker en vit kanin upp, tar upp en klocka och utbrister “Kära nå´n, jag är sen” och springer vidare. Alice blir nyfiken och springer efter. Kaninen dyker ner i ett kaninhål, Alice följer efter och plötsligt faller hon, och faller, och faller…
Därefter uppenbarar sig händelser och figurer som tagna ur sagornas saga. Galenskaper som överträffar allt. Här möter hon Hattmakaren som talar baklänges och som tillsammans med Marsharen bjuder på teparty. Dronten, sköldpaddan, cheshirekatten, den ständigt tidspressande vita kaninen, hasselmusen, kungen och drottningen, knektar i form av spelkort och en hel massa, färgsprakande, galna och underliga djur. Inget är som vanligt, allt saknar logik och verklighetsförankring. Mitt uppe i alla äventyr känner sig Alice förvirrad och undrar vem hon egentligen är.
Cheshirekatten och Alice
“Är det här på riktigt?” frågar hon sig och cheshirekatten svarar: ”Spelar det någon roll”.
För det är just det, i Underlandet spelar inte logiken eller en eventuell verklighet någon roll, inte heller i fantasin. Under parollen “Alla är Alice, alla är en, en för alla, alla för Alice”, får ordet tillsammans en självklar förklaring. Att samtidigt våga, att i fantasin hitta sig själv och att just våga vara den man är. Det är ett fint budskap, invävt i berättelsen om Alice äventyr i Underlandet. Ett tidlöst budskap till gammal som ung. Fantastiskt berättat av Lewis Carroll och under sommaren återskapat i scenform av Teaterföreningen Lyset. För jag tycker verkligen att föreställningen är proffsig. Nea Karlssons Alice minns jag kanske mest tack vare hennes fantastiskt fina sångröst. Ingen kommer att glömma spralliga Simon Tarakkamäkis stressade vita kanin. Simon är en naturbegåvning à la en ung Gösta Ekman som, om han vill, snart står på större scener. Jennifer Ljusterås lite lömska cheshirekatt faller inte heller i glömska och den från nerikesslätten hämtade kungen, gjord av regissören och producenten Peter Krantz, ger flera tillfällen till skratt, något som är genomgående för hela ensemblens prestationer där ingen ska glömmas. Kanske lite extra lovord till Kalle Karlssons Hattmakare, Sylwia Rakowskas mimik som den stora Alice. Därtill norra Europas sötaste lilla bi i form av ensemblens yngsta, Tilda Ljusterås.
Medaljen i guld ger jag till kostymören Johanna Oranen. Hon har skapat en hel mängd makalösa kreationer som i färg och form lyfter hela tillställningen och som på ett kreativt sätt illustrerar den fantasi som finns inbyggd i handlingen. Enbart alla dessa kostymer är värda inträdespengen.
Kålmasken röker vattenpipa
Ett kul grepp är musiken, där man utnyttjat en hel rad av välkända svenska och internationella slagdängor som nog de flesta känner igen. Allt från Vikingarna via Dolly Parton till Joe Cocker. Givetvis finns “Living next door to Alice” med i repertoaren. Ska tilläggas att sångprestationerna är genomgående på en hög nivå.
Man fick i slutet också in ett litet budskap om naturvård och nedskräpningen av våra hav.
Enligt programförklaringen är föreställningen från fyra år upp till hundra. Således för alla åldrar som bevarat barnasinnet och fantasin. De flesta i det åldersspannet var representerade i premiärpubliken. Jag tror de genomskådat fällan enligt devisen “Don´t grow up, its a trap”. Jag är övertygad om att alla hade lika roligt.
Alice i Underlandet är en hyllning till fantasin, en av de absolut viktigaste egenskaper vi människor fått. Det är fantasin som tar oss utanför boxen, som ger färg åt vardagen och som skapar kreativitet och uppfinnarglädje. Så öppna dina sinnen, våga vara dig själv. Upplev en stund av nonsens, orkestrerat i en sprakande färgprakt, välklingande sång och sprudlande skådespel tillsammans med det glada gänget under sagoeken i Björkbornsparken.
Alice i Underlandet pågår till mitten av juli. Tider finns på Lysets webbplats.
Björn Reimers
Frilansjournalist
