Vad gör en människa till förbrytare? – ”Förbrytaren – en sann historia” av Friedrich Schiller

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Essä, Recension, Skönlitteratur måndag, juli 24th, 2023

 

Friedrich Schillers skrift Förbrytaren – en sann historia bygger på verkliga händelser och skulle idag kanske ha rubricerats som true crime. Men i grund och botten intresserar han sig för något annat och mer allmängiltigt än ett enskilt fall, nämligen vad som får en människa att bli brottslig. Hans skrift kom 200 år senare att inspirera Heinrich Böll till romanen Katarina Blums förlorade heder, men redan 1808 hade Heinrich von Kleist rest liknande frågor i sin berättelse Michael Kohlhaas. Både den och Förbrytaren  påminner oss om klassikernas förmåga att ge oväntade och därför värdefulla perspektiv på nuet.

–

Det är inte så ofta Friedrich (von) Schiller gör sig påmind idag. På våra teatrar är han en rätt sällsynt gäst, men det händer nog att litteraturstudenter ännu analyserar dikten ”Greklands gudar” och bekantar sig med hans tankar om naiv och sentimental diktning. Mest känd är han kanske för den s.k. Europa-hymnen. Den utgår som bekant från den jublande finalen i Beethovens 9:e symfoni, där fyra sångare och en kör brister ut i Schillers ”An die Freude”. Det är bara det att i den officiella hymnen har man raderat texten. Så kan det gå.

Nu får vi hur som helst en lite udda påminnelse om Schillers existens. Förlaget Hastur har nämligen publicerat en tilltalande volym med hans korta berättelse Förbrytaren – en sann historia. Den skrevs 1786 och publicerades först anonymt som Verbrecher aus Infamie. Mer känd är den kanske som Der Verbrecher aus verlorener Ehre: Eine wahre Geschichte. Originalet förkunnar alltså redan i titeln vad som gjort förbrytaren till brottsling. När berättelsen 1822 utkom i svensk översättning, tryckt ”uti hof-sekreteraren Cedergréens boktryckeri”, hette den också Förbrytaren af förlorad ära. En sann berättelse. Det låter rätt klumpigt, så man förstår att översättaren denna gång valt en förkortad variant.

Det man kan beklaga är att kopplingen till ett annat och två hundra år yngre verk därmed går förlorad. I Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda (Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt entstehen und wohin sie führen kann, 1974) skildrar Heinrich Böll hur en ung kvinna drivs till att mörda en journalist från tabloid-pressen (läs Bild-Zeitung) som tagit heder och ära av henne. Det är helt uppenbart att Böll anspelar på Schillers berättelse, desto mer som undertiteln i hög är relevant även för Förbrytaren. Men till skillnad från Schiller gjorde Böll inte anspråk på att ha skrivit ”en sann historia”, även om den utgör en direkt kommentar till hur reaktionerna på den samtida RAF-terrorismen blev ett samhällshot i sig.

Det är frestande att se Schillers skrift som en föregångare till den genre vi idag kallar true crime. Samtidigt vore det missvisande. Den som förväntar sig en detaljerad redovisning av ett historiskt kriminalfall kan nämligen bli besviken. De illdåd som gärningsmannen utförde som medlem av ett rövarband lämnar Schiller därhän med den lakoniska kommentaren att ”det rent motbjudande” inte har någon ”lärdom att ge läsaren”. Jag misstänker att just det som Schiller valde bort snarare skulle stå i fokus i en aktuell true crime-produktion. Dessutom har han anonymiserat gärningsmannen genom att ge honom det uppdiktade namnet Christian Wolf. Inte heller, av hänsyn till byns invånare, får vi veta hans exakta hemhörighet. Det står alltså klart att Schiller intresserar sig för något annat och mer allmängiltigt än ett enskilt fall.

Idag har också det där med ”sann historia” blivit suspekt. Man talar hellre om en film eller tv-serie som ”baserad på en sann historia” eller, ännu försiktigare, ”inspirerad av verkliga händelser” för att därigenom ge sig själv frikort att behandla fakta lite som man vill. Man kan också, som i den suveränt bisarra The Landscapers, leka med sanningsambitionen och i förtexten först förkunna ”A TRUE STORY” för att sedan låta TRUE tona bort och lämna ett tomrum så det plötsligt bara står ”A     STORY”.

Det är alltså lätt hänt att vi står där lika förvirrade som en gång Pilatus och frågar oss vad som egentligen är sant – eller, mer filosofiskt, vad som avses med ett begrepp som sanning. Man talar ibland om tre olika sannings-nivåer som inte förutsätter varandra. Vi kan tänka oss att en berättelse som helhet ger en sann bild av ett händelseförlopp, även om den rymmer felaktiga enskildheter – precis som korrekta enskildheter kan bygga upp en falsk eller missvisande berättelse. Slutligen kan man tala om den ”djupare innebörden” som sann, även om det mesta rent faktiskt inte stämmer – som när en fiktionsberättelse uppfattas ge ”en sann bild av livet”. Aristoteles tycks ha föreställt sig att tragedin hade den egenskapen: även om karaktärerna och deras historia är påhittade kan dramat visa vad det ytterst innebär att leva. Men då talar vi inte om en verifierbar sanning.

I Albert Camus roman Främlingen finns en scen som väl illustrerar dessa tre sanningsnivåer. Meursault, som också är bokens berättare, är anklagad för att ha mördat en man. Domstolen försöker skapa sig en bild av vad slags person han är, eller kanske snarare: den vill få sina förutfattade meningar om honom bekräftade. Som vittne kallas Meursaults flickvän Marie. Hon svarar sanningsenligt på rättens frågor, men när förhöret är slut inser hon att det intryck hon förmedlat inte alls är det som hon uppfattar som sant; hon förstår att hennes svar har tolkats på ett sätt som hon inte har avsett. De enskilda utsagorna är sanna, men de har matats in i en berättelse som är vinklad och vars djupare innebörd hon finner falsk.

Jag föreställer mig att Schiller med ”sann” snarare avsåg den övergripande berättelsen och ”den djupare meningen” än de enskilda detaljerna.
Den utmärkta översättaren Bodil Zalesky presenterar författaren i ett förord och ägnar ett appendix åt hans sista pjäs, Wilhelm Tell. Men vi får inget veta om de verkliga händelser som Schiller utgick från. Det är lite synd, för visst blir man nyfiken. Inte mindre än sjutton av de 50 sidorna gör också anspråk på att vara vad förbrytaren ”själv i efterhand bekände för sin själasörjare och inför rätta”. Men trots jag-formen är det uppenbart Schiller som även här hållit i pennan. Citatet ur en nådeansökan som Wolf sägs ha tillställt en furste kan däremot mycket väl vara autentiskt.

Och även om formuleringarna är Schillers kan de  utgå från källmaterial. Den som uppmärksammade honom på historien var nämligen hans lärare Jakob Friedrich Abel vars far hade varit med och förhört nidingen när han slutligt stod inför rätta. Verklighetens förbrytare hette hur som helst Johann Friedrich Schwan och var son till en värdshusvärd. Då värdshuset hette Solen kallades Schwan för Solvärden, och det smeknamnet använder sig även Schiller av. Schwan föddes den 4 juni 1729 i Ebersbach an der Fils i Baden-Württemberg, men efter att han som 17-åring bestulit sin far var hans liv en eskalerande historia av brott, fängelsevistelser och flykt. Från att först ha agerat ensam anslöt han sig 1757 till ett rövarband i Schwaben. Där träffade han den ökända Christine Schettinger, som ibland har fått ge namn åt hela gänget, der Schettinger Bande. Paret infångades slutligen den 6 mars 1760 i Vaihingen an der Enz. Den 21 juli samma år dömdes han till rådbråkning och halshuggning och hon till att hängas. Domen verkställdes nio dagar senare. Rövarbandet var på sin tid ett gissel för folk trakten för att senare, som ofta händer, romantiseras och ingå i traktens folklore.

Men Schillers intresse rör inte i första hand individen Schwan och hans gärningar utan frågor av principiell natur, där Schwan/Wolf får tjäna som exemplum. Han frågar sig vad som gör en människa till förbrytare och hur ”begärets hemliga spel” förhåller sig till ”viljefrihetens mekanismer”. Om det skulle ”uppenbara sig en Linné för människosläktet”, spekulerar Schiller, skulle man nog förvånas över resultatet av hans klassifikationer. Det skulle t.ex. mycket väl kunna visa sig att det slags människa ”vars laster i en trång borgerlig sfär eller inom lagens strikta gränser måste kväsas” i själva verket kan vara ”i samma klass som ett monster som Borgia” – en tanke som åtskilliga moderna krim-författare tycks ha tagit fasta på.

Men varför var det viktigt för Schiller att presentera sin skrift som ”en sann historia”?

Svaret är förmodligen att han ville understryka att syftet inte är att underhålla utan att få oss att reflektera över samhällsrelevanta frågor – och då får ett exempel ur verkligheten större tyngd än en påhittad historia. För Schiller är gränsen mellan fiktionell och faktisk framställning viktig. En historiker får inte försöka trollbinda läsarnas hjärtan genom att använda sig av grepp som är legitima för den skönlitteräre författaren. Det vore direkt omoraliskt eftersom det ”åsidosätter läsarnas medborgerliga frihet att själva sätta sig till doms över det skildrade”.

Frågan vad en historiker, journalist eller dokumentärfilmare kan tillåta sig för att engagera sin publik är infekterad än idag. Man kan säga att den tog rejäl fart i samband med New Journalism på 1970-talet för att sedan ständigt återkomma. Det kan här räcka att påminna om rabaldret kring verk som Hogir Hiroris dokumentär Sabaya och Alex Schulmans Bränn alla mina brev. För Schiller är det viktigt att den som läser Förbrytaren inte dras med av framställningen och identifierar sig med protagonisten, så som fallet blir när man tar del av fiktion. Fyrtio år senare skulle Samuel Coleridge tala om detta fenomen som ”that willing suspension of disbelief”, ett tillstånd där vi stänger av vårt kritiska sinne för att avnjuta den historia som berättas. Schillers mål är i stället att vi ska begrunda vad som gör någon till en förbrytare och vilket hans eget ansvar är i relation till omgivningens. Hade hans brottsliga bana rent av kunnat brytas om han tidigt behandlats annorlunda av rättsväsendet?

Wolfs ofördelaktiga utseende gör att han stigmatiseras redan som barn, och när han som vuxen försöker vinna inträde i samhällsgemenskapen stöts han bort. Men rövarbandet tar emot honom med öppna armar. För första gången i sitt liv får han del av en gemenskap och blir åtrådd av kvinnor. När det lyckliga rövarlivet senare visar sig vara en illusion är det för sent att dra sig ur. Det är svårt att inte få dagens debatter om utanförskap och gängkriminalitet i tankarna.

Att Schiller skapar viss förståelse för Wolf betyder inte att han försvarar hans gärningar eller ens gör honom sympatisk. Här finns inte heller något av den rövarromantik som han bara fem år tidigare odlat i sitt Shakespeare-inspirerade drama Rövarna där den ädle Karl Moor kämpar för sanning och upprättelse.

Att Schiller inspirerat Heinrich Böll står klart. Kanske hade även Heinrich von Kleist tagit intryck när 1808 skapade ett av den tyska litteraturens absoluta mästerverk. Michael Kohlhaas ger sig visserligen inte ut för att vara en sann historia men är likafullt inspirerad av verkliga händelser, i detta fall hästhandlaren Hans Kohlhases kamp mot slottsherrar på 1500-talet. Kohlhaas är hos Kleist en hederlig man som drivs till brutalt våld, terrorism om man så vill, efter att ha förlorat sin heder och för att värna vad han uppfattar som okränkbara rättsprinciper. I en scen möter han självaste Martin Luther som anklagar honom för att ha ställt sig utanför samhället och förbrutit sig mot kejsaren. Kohlhaas hävdar tvärtom att det är staten som ställt honom utanför samhället genom att ha förvägrat honom hans lagliga rättigheter. Därför anser han sig inte bunden av samhället utan har rätt att bekriga det. Kleist låter det hela sluta med att Kohlhaas får rätt gentemot slottsherren men döms till döden för att ha brutit mot kejsarens landsfred – en dom Kohlhaas finner rimlig.

I Förbrytaren ställer Schiller en liknande fråga som Kleist: Är det Wolf som ställt sig utanför samhället eller samhället, i form av såväl hans medmänniskor som de rättsvårdande myndigheterna, som har ställt Wolf utanför sin gemenskap? Men sedan upphör likheterna av den enkla anledningen att Wolf och Kohlhaas som individer är varandra väsensfrämmande. Där Wolf oreflekterat drivs in i kriminalitet fattar Kohlhaas ett övertänkt beslut att bekriga det samhälle som inte bara svikit honom utan, än viktigare, svikit sin uppgift som rättsvårdande instans. Om staten bryter det samhällskontrakt som är förutsättningen för folkets tillit till överheten kan man inte förvänta sig att folket ska hålla sin del av kontraktet. Då är det rätt att göra uppror. Till skillnad från Wolf agerar inte heller Kohlhaas för egen vinning utan för en högre princip. I den meningen påminner han mer om Wilhelm Tell i Schillers drama med samma namn från 1804.

När Tell skjuter sin pil i hjärtat på riksfogden Herman Gessler är det inte i första hand som en privat hämnd utan därför att fogden representerar ett tyranni bortom mänsklig moral. För Schiller är det rätt att göra uppror för Frihetens sak: schweizarna tar till vapen för att värna sitt land och de medborgerliga rättigheter som förtrampas av främmande och brutala herrar. Det är alltså detta högre syfte som ger dem rätt, inte den personliga hämnden – vilket också innebär att man ska undvika blodspillan och inte bruka mer våld än nöden kräver.Dramats schweizare är ”rena” upprorsmän som följer Schillers egna höga idealistiska principer och vi kan odelat sympatisera med dem.  För att vi trots allt inte ska missa poängen fogar han på slutet in en bihandling om mordet på den habsburgske kejsaren. Man kan tycka att hans död rimligen borde hälsas med tillfredsställelse av de upproriska eftersom han motsatt sig schweizarnas självstyre. Problemet är att dådet utförts av fel anledning. Det är en rent personlig hämnd iscensatt av kejsarens bror (egentligen brorson) Johannes Parricida som känt sig förfördelad ifråga om makt och land. Förklädd och på flykt dyker han upp hos Wilhelm Tell och söker skydd med motiveringen att Tell själv ju tagit hämnd på sin ovän fogden. Men Tell reagerar med förfäran och total avsmak: ”Se, mot himlen lyfter / jag mina rena händer och förbannar / din gudsförgätna gärning. Jag har hämnats / den heliga naturen, vilken du / har skändat. Intet delar jag med dig. / Ty du har mördat, jag har kämpat för / mitt dyraste.” (övers. Bertil Malmberg) I medmänsklighetens namn vill han ändå göra något för den olycklige och avslöjar en hemlig väg som kan leda honom till Italien för att där som en botgörare kasta sig för påvens fötter.

Till skillnad från Schillers schweizare reser Kleists hästhandlare besvärliga frågor. Även han är ett slags idealist. Men hans patos driver honom till gärningar som inte är självklara att försvara, även om de är förståeliga. Wilhelm Tell är en oproblematisk och helgjuten hjälte att se upp till medan Michael Kohlhaas är svårare att entydigt förhålla sig till, då själva hans rättrådighet driver honom mot avgrunden.

Liksom Schiller i Förbrytaren intar Kleist en till synes objektivt redovisande attityd; ändå fungerar hans prosa annorlunda. Enligt Schiller måste text och läsare befinna sig i känslomässig jämvikt för att ett verk ska fungera. Den handlande människan, skriver han, karaktäriseras av en häftig sinnesrörelse som står i kontrast till ”det lugna tillståndet hos läsaren”. För den skönlitterära författaren gäller det alltså att hitta verkningsmedel som gör läsaren lika ”varm som hjälten” medan historikern tvärtom måste få hjälten lika kall som läsaren. Kleist skapar snarare en effektiv obalans. Läsarens heta engagemang väcks just därför att framställningssättet är så behärskat och ”kallt”. Men liksom Schiller lämnar han åt oss läsare att döma i de svåra frågor som framställningen reser, och nog är det lätt att se deras relevans för världen av idag.

Båda verken påminner oss onekligen om klassikernas förmåga att ge oväntade och därför värdefulla perspektiv på nuet.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.