Motsatsernas gäckande spel. Milan Kundera mellan skratt och allvar, löje och vemod.

Inlagd av Sten Wistrand Essä fredag, juli 28th, 2023

”Om Kunderas verk inte fanns skulle världen vara märkbart fattigare”, konstaterade Václav Havel 2008. Sten Wistrand skriver här om den tjeckiske, sedermera franske, författaren Milan Kundera som dog den 11 juli 2023.

–

När Milan Kunderas roman Skämtet publicerades 1967 var det en stor sak. Den hade legat hos censuren i två år, men Kundera vägrade hårdnackat att ändra ett enda ord i texten. Att den trots det gick i tryck visade att censorerna nu plötsligt var mindre rädda för partipolitrukerna än för den halsstarrige författaren. Något höll på att hända i Tjeckoslovakien, vilket också bekräftades av författarförbundets kongress detta år. Där restes politiska krav som varit helt otänkbara ett år tidigare. I januari 1968 avgick Antonín Novotný som generalsekreterare för kommunistpartiet, och i mars tvingades den gamle stalinisten bort även från presidentposten. En ny och mer frihetlig politik, en ”socialism med mänskligt ansikte”, började försiktigt introduceras under ledning av den nye partiordföranden Alexander Dubček.

Så föddes ”Pragvåren”, där påfallande många författare kunde noteras på barrikaderna och där manifestet 2000 ord, författat av Ludvík Vaculík, samlade de progressiva krafterna.

Drömmen blev kortvarig. Redan i augusti rullade Warszawapaktens stridsvagnar in över gränsen, och 1969 inleddes vad som kallades en ”normalisering” av landet. Dubček ersattes av den Moskvatrogne Gustáv Husák. Snart infördes yrkesförbud för en rad intellektuella, och de författare som vägrade ansluta sig till den nybildade författarföreningen kunde inte längre publicera sina verk. När Husák fick se listan över det nya förbundets medlemmar lär han ha klagat över att den inte innehöll ett enda känt namn. Var fanns Ivan Klíma, Alexandr Kliment, Josef Škvorecký, Ludvík Vaculík, Václav Havel, Jan Procházka, Jiří Šotola, Bohumil Hrabal, Jaroslav Seifert? Alla hade vägrat att gå med.

Så kom landets litteratur att delas i tre delar. Där var författarna som valt att gå i exil och vars verk smugglades in i landet, där var de som stannat kvar och var hänvisade till samizdat-utgåvor (maskinskrivna exemplar och karbonkopior som distribuerades underjordiskt) och där var slutligen medlöparna som publicerades på statliga förlag. I sällsynta fall, Hrabal är ett exempel, gick det att röra sig över gränserna.

Kundera verkade först underjordiskt för att 1975 gå i exil och med tiden bli fransk medborgare och skriva på franska – vilket inte alltid varit så uppskattat i hans gamla hemland, desto mer som han kunde markera avstånd till kämpande dissidenter och idealister som Václav Havel. Saken blev inte bättre av att det 2008 kom fram material som skulle kunna tyda på att han 1950 i sin stalinistiska ungdom gått till polisen med uppgifter som fick till följd att en man kom att dömas till fjorton års fängelse. Kundera förnekade att han varit angivare, och till dem som trädde fram till hans försvar hörde ingen mindre än Havel. Även Klíma uttryckte sina tvivel men påminde också om läget i Tjeckoslovakien 1950 och att det bara var alltför lätt att utfärda moraliska domar för den som inte själv upplevt hur det var.

Från slutet av 1970-talet var Kundera Tjeckoslovakiens internationellt mest kända litterära röst, och ett nobelpris tycktes inte avlägset, i varje fall fram till och med romanen Odödligheten 1988. Möjligen fick hans skönlitterära verk från 90-talet och framåt, ett slags intellektuella divertissements, Svenska Akademiens intresse att något svalna.

Men även i dessa mer anspråkslösa romaner – en av dem heter, nästan utmanande, Obetydlighetens högtid (2014) –möter man Kunderas karaktäristiska förmåga att vända och vrida på begrepp för att avlocka dem nya innebörder. Titlar som Långsamheten (1995),  Identiteten (1998) och Okunnigheten (2000) är talande.

Han arbetar gärna med motsatspar. I Skrattets och glömskans bok (1979) ställs inte bara minne mot glömska och skratt mot allvar utan även cirkeln mot ledet – och skrattet delas upp i Djävulens skratt och änglarnas skratt. Det första är utmanande och ifrågasättande, det senare är bekräftande. Men änglarnas till synes sympatiska skratt är samtidigt exkluderande då det hyllar samhörigheten inom den egna rättänkande gruppen. Så finns en förbindelse mellan änglarnas skratt och cirkeln. Till skillnad från ledet är cirkeln en sluten struktur, och den som en gång uteslutits ur dess gemenskap är dömd att förbli utanför – som Kundera själv när han en gång uteslöts ur kommunistpartiet. Att han själv står närmare Djävulens skratt behöver kanske inte påpekas.

Kundera älskar att utmana våra invanda föreställningar och värderingar. När vi säger att framtiden tillhör barnen håller han med – men inte på det sätt som man förväntas göra. För honom tillhör framtiden barnen i den meningen att vi är på väg mot en förbarnsligad tillvaro. Och när man säger att ett samhälle ska bedömas utifrån hur det behandlar sina barn kontrar han och påpekar att varje samhälle som tänker sig att fortbestå måste ta hand om sina barn av ren självbevarelsedrift. Därför avgörs graden av civilisation i stället av hur man tar hand om sina gamla – och hur man ser på djur.

 

*

 

I alla Kunderas verk finns en dragning till löjet och insikten att det mest upphöjda lätt kan slå över i det rent löjliga. Hans noveller – som svenska fått titeln Kärlekens löjen – handlar också om vad originaltiteln betecknar som löjeväckande, eller skrattretande, kärlekar. När han i Skrattets och glömskans bok porträtterar några av sina författarkolleger förser han dem pseudonymer. Men det är inte så svårt att identifiera t.ex. Jaroslav Seifert bakom ”Goethe”. För egen del har Kundera talande nog valt att dölja sig bakom ”Boccaccio”, som i Decamerone etablerade den komiska och satiriskt-erotiska novellen. Född den 1 april kan man ju också säga att han var predestinerad att i sina verk utforska skämtet. Att läsa honom är också för det mesta ytterst underhållande. Men han vore inte en tjeckisk författare om hans berättelser inte samtidigt kunde genomträngas av ett sorgset vemod.

Vid sidan av Skämtet och Livet är någon annanstans (1969) är kanske Skrattets och glömskans bok hans mest betydande verk. Men det var med Varats olidliga lätthet (1984) som Kundera nådde den stora publiken i väst. Det kan nog delvis tillskrivas den suggestiva titeln men främst ändå filmatiseringen. Den senare fick honom f.ö. att lova att hädanefter bara skriva böcker som definitivt inte skulle gå att filma …  Och visst, filmen utgör ju bara halva romanen: vi får storyn men inte tankegodset i de nog så viktiga essäistiska avsnitten. Här utvecklar han bl.a. motsatsparet tyngd och lätthet, som också har med öde och frihet att göra, och poängen med romantiteln är att den åtrådda bekymmerslösa lättheten kan visa sig leda till en upplevelse av meningslöshet och därigenom bli en olidlig börda. Han återkommer också till minnet, och inte minst makten över minnet. Aldrig har väl Franz tyckt sig så väl förstå Sabina som efter att hon lämnat honom – och inte längre kan korrigera alla hans felaktiga föreställningar om henne … Och när vi dör är vi helt utlämnade åt andras tolkningar av våra liv. Så förvandlas vi till kitsch, som också är den totalitära ideologins estetik.

Kundera fann sig väl tillrätta i Frankrike, det land som sett hans litterära idoler Rabelais och Diderot födas. Men han uppfattade också, utifrån sin östeuropeiska erfarenhet, människorna i väst som naiva. I Varats olidliga lätthet finns ett helt avsnitt där olika begrepp visar sig ha helt olika innebörd för schweizaren Franz och tjeckiskan Sabina – och man behöver inte betvivla vem av dem som Kundera står närmast. Men redan i Livet är någon annanstans hade han parallellställt 68-vänstern och majrevolten i Paris med den ungdomliga och totalitära entusiasm som återfanns under och efter Pragkuppen 1948. Romanen rymmer annars två motiv som Kundera gärna återkom till: dels den intellektuelles olycksaliga, och i praktiken katastrofala, längtan efter att gripa in i historien, dels människans vilja att skriva sitt liv bara att finna att det skrivs av någon annan.

Exempel på mänskliga missförstånd som får oanade konsekvenser finner vi redan i hans tidiga noveller, som i den underbara ”Eduard och Gud” – och Skämtet är en roman om ett obetänksamt infall med förödande resultat. Studenten Ludvík skickar på skämt ett vykort till en flicka som han vill imponera på och skriver glatt: ”Optimismen är ett opium för folket. En sund anda luktar idioti. Leve Trotskij!” Det är bara det att i det stalinistiska Tjeckoslovakien är varje rad på kortet en hädelse som utmanar allt som Partiet står för. Han tvingas idka självkrtitik, och vid ett stormöte med lärare och studenter räcker alla upp handen och röstar för att han ska uteslutas ur partiet. Han tvingas avbryta sina studier och tas ut till en arbetsbrigad som tjänstgör i gruvor. Den erfarenheten kommer han att ständigt bära med sig, och den förgiftar hans liv. Vem han än möter tänker han att även den personen skulle ha räckt upp handen den där gången. Det som bland annat håller honom uppe är tanken att hämnas på en av studiekamraterna. Men när väl tillfälle ges har den politiska situationen förändrats och luften helt gått ur den utstuderade planen.

Att Ludvíks tänkta hämnd har en erotisk dimension är inte förvånande, då sex och politik gärna förenas hos Kundera, precis som han ofta ser hur samma strukturer är verksamma på såväl ett samhälleligt som ett privat plan. Privatlivets likvidering kan handla om såväl säkerhetspolisens mikrofoner i sängkammaren som om en mor som till familjens munterhet läser högt ur dotterns dagbok. Hans dragning till erotiska situationer har också att göra med övertygelsen att det är här som vi i dubbel mening blottar oss – vilket är litterärt tacksamt. Skämtet skiljer sig annars från alla Kunderas andra romaner genom att arbeta med en genomförd synvinkelsteknik à la William Faulkner, där händelserna ses genom olika personer. Senare blir det hans fröjd att leka med fiktionen och öppet diskutera sina romangestalter som skapelser av hans egen fantasi.

När jag talar om Kunderas östeuropeiska erfarenhet handlar det om politik och inte om kultur. Han tröttnade inte på att påpeka att Tjeckoslovakien kulturellt var en del av Centraleuropa och han fick nog mer än en att yrvaket titta på kartan och upptäcka att Prag ligger väster om Wien. Han såg sitt land som ett kidnappat västerland, som också en av hans essäer heter, och betraktade inte bara Sovjetmakten utan stora delar av den ryska kulturen med misstro. I en essä som väckte Joseph Brodskys vrede fick han det nästan att låta som om Dostojevskij ytterst var ansvarig för Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968. Idag ser vi liknande tankar formuleras av ukrainska författare.

Aversionen mot det ryska kunde även få ett annat uttryck. I Skrattets och glömskans bok berättar Milan Kundera historien om Clementis mössa. Vladimír Clementis blev utrikesminister i Tjeckoslovakien efter Pragkuppen 1948 för att några år senare hängas efter en skådeprocess. Därmed förvandlades han till en icke-person och raderades omsorgsfullt från officiella fotografier. Men på ett foto finns hans mössa kvar. Det var kallt den där dagen när bilden togs och Clementis hade lånat ut sin mössa till partichefen Klement Gottwald. När retuscheraren senare skred till verket försvann Clementis, men hans mössa blev kvar – på Gottwalds huvud. Jag får den där episoden i tankarna när jag läser Kunderas essäsamling De svikna arven där en viss person är märkligt frånvarande. Men hans ”mössa” finns där – på Kunderas huvud. Och ”mössan” är Michail Bachtins. När Kundera talar om romanens väsen gör han det nämligen i hög grad med den ryske litteraturteoretikerns stämma – utan att med ett ord antyda att så är fallet. Det gör inte texten sämre eller mindre läsvärd men lägger kanske ytterligare en dimension till bokens titel.

När Kundera på 60-talet lämnade poesin för prosan var det inte bara fråga om att byta litterär genre utan om en förändrad livsinställning och världsåskådning. I botten låg, skriver han, ”en attityd, en insikt, ett ställningstagande; ett ställningstagande som uteslöt varje identifiering med en politik, en religion, en ideologi, en moral, ett kollektiv; en medveten, enveten, rasande icke-identifiering som inte hade någonting med flykt eller passivitet att göra, utan var lika med motstånd, trots och uppror”. Under Tjeckoslovakiens totalitära period hade han sett hur det lyriska sinnelaget lånade sig till vad som helst och utan förbehåll lovsjöng skräckväldet. Gulag bäddades in i den universella solidaritetens och kärlekens doftande rosor, och fängelsernas portar doldes av fredens och den ungdomliga entusiasmens poetiskt prunkande kransar. Här kunde han gå tillbaka till sig själv och sina egna dikter och propagandistiska sångtexter från 1950-talet. Men det handlar också om ett principiellt avståndstagande från vad man brukar kalla ”det lyriska jaget”, diktjaget som distanslöst gör sig till ett med världen.

Botemedlet mot denna lyriska sjuka fann alltså Kundera i romanen, som enligt honom förkroppsligar tvetydighet, öppenhet, lekfullhet och ironi. En roman värd namnet varken predikar, prisar eller propagerar; den verkar ifrågasättande i stället för bekräftande; den vill inspirera i stället för att övertyga. Romanens raison d’être är att i Nietzsches anda slå upp ”bräscher i alla de idésystem som omger oss”. Med en formulering – som hämtad från Bachtin – talar Kundera på ett ställe om romanen som en ”relativitetskarneval”. Det är som en del av denna stora tradition – som förvaltar och nyinvesterar arvet från Rabelais, Cervantes, Diderot, Broch och Musil ­– han vill se sitt eget författarskap.Det hindrar inte att en del ifrågasatt hur öppna hans egna romaner egentligen är och kritiserat dem för att vara konstruerade utifrån hans egna personliga idiosynkrasier. Det har också sagts att romangestalterna inte framstår som levande varelser utan som blott marionetter i författarens hand. Men det är en kritik som i hög grad handlar om vilka estetiska förväntningar man har på en roman.

För Kundera var troheten mot det konstnärliga verket och dess upphovsman av fundamental betydelse och överallt såg han deras integritet hotad. Det kan gälla såväl ”kreativa” översättare som diverse uttolkare. De senare tycks bara alltför ofta se det som sin uppgift att göra det mångstämmiga enstämmigt och att stänga in verket och konstnären i den fålla som passar dem själva. Max Brod, konstaterar han, försökte förvandla vännen Kafka till ett helgon och hans texter till religiösa och moraliska traktater – med resultatet att Kafka kitschifierades. Andra uttolkare har med lika ödesdigert resultat läst Processen och Slottet som blott och bart självbiografiska återspeglingar, och en del beklagansvärda individer har rentav velat peka ut Kafkas slott i verkligheten. ”Kafkalogin” har blivit en hel industri som intresserar sig för i stort sett allting utom för just det väsentliga: att läsa Kafkas romaner som romaner. Ett mer extremt exempel på hur det kan gå när oförmågan eller oviljan att se en roman som en roman får styra är naturligtvis fatwan mot Salman Rushdie. Khomeinis läsart skiljer sig inte principiellt från mången litteraturkritikers – även om han drog något mer vittgående konsekvenser av den. Den moraliske läsaren, hävdar Kundera, är förödande för all litterär förståelse, alldeles speciellt om han dessutom läser konstnärens liv med samma moraliska patos och därefter i totalitärt nit blandar samman det ena med det andra. En författare kan faktiskt göra de mest befängda och osmakliga ställningstaganden här i livet och samtidigt skriva viktiga böcker – som Hamsun och Céline, Éluard och Majakovskij. Det är nu inte en författares sak att alltid vara sympatisk och rättänkande, snarare tvärtom. Har han en uppgift, skriver Kundera, är det att ”sätta tänkandet i gungning” och utmana sin läsare. Den författare som verkligen låter sätta sig på formel är ingen författare.

Här finns säkert också förklaringen till hans dragning till variationsformen. Han diskuterar den explicit i samband med Beethoven i Skrattets och glömskans bok, och i såväl hans essäsamlingar som romaner, som kan vara nog så essäistiska, ges infall och associationer fritt spelrum. Den fria kompositionen och den öppna strukturen förmedlar i sig det systembrytande tänkande som Kundera gjorde sig till tolk för. Hans  teman kommer igen från bok till bok, de varieras i essäer, romaner och noveller och avlockas ständigt nya innebörder. Så kan hela hans skiftande författarskap ses som en enda rik och spännande och vindlande variation som utgör en omistlig stämma i den europeiska litteraturens stora konsert – eller som Václav Havel uttryckt det: ”Om Kunderas verk inte fanns skulle världen vara märkbart fattigare.”

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.