Historia: En demokrati utan demokrater

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, juli 30th, 2023

Inger Enkvist

En demokrati utan demokrater – Upptakten till spanska inbördeskriget 1931-1936

Bokförlaget Augusti. 198 sidor. Utkommen.

 

Goda gamla Nietzsche skrev i sin ungdom en otidsenlig betraktelse om historiens nytta och skada, där han menade att det fanns tre sätt att använda sig av historien i det att man skrev om den. Man kan se historien som ett monument, som uppmanar en att handla si och så. Man kan också se historien som en antikvitet, som det gäller att bevara i nuet. Dessa två sätt att ta sig an historien har sina fördelar, men de riskerar att skymma livet som något levande. Det tredje sättet är ett mer kritiskt förhållningssätt, där man försöker göra sig fri historiens barlast och använda den som ett medel att ifrågasätta gängse uppfattningar, både gällande historien och samtiden. I En demokrati utan demokrater ifrågasätts uppfattningen av orsakerna till spanska inbördeskriget (1936-1939) för att kritisera dagens politik i Spanien.

Föreliggande boks författare – Inger Enkvist – är professor emeritus vid Lunds universitet. Hennes professorsur gällde litteraturvetenskapliga studier med en spansk inriktning. Det är inte enbart i denna bok som hon är kritiskt frågande. Hon har tidigare ifrågasatt utbildningspolitik och reformarbeten av den svenska skolan.

I boken problematiserar alltså Enkvist den rådande historieskrivningen av upptakten till spanska inbördeskriget, den konflikt som rådde mellan de vänsterorienterade republikanerna, som hade stöd från Sovjet, och den högerorienterade Falangen, som hade stöd från Nazityskland och fascistiska Italien. Vad Enkvist vill göra upp med är en föreställning om att republikanerna tog makten legitimt, och att Falangen sedan illegitimt tog makten från dem.

Förenklat kan sägas att den gängse historieskrivningen är att militären avsatte en demokratisk regering, men vad Enkvist har ansats att visa är att den kanske inte var så demokratisk då de själva roffade åt sig makten från monarkin. Republiken kom ”att införas hastigt och oplanerat, och trots att inget våld förekom var den demokratiska basen för den nya regimen oklar”.

Enkvist menar att upptakten till spanska inbördeskriget var snabb, men att ”förståelsen har försvårats av ideologisk färgad historieskrivning”. Hon menar vidare att ”historieskrivningen om spanskt 1930-tal fortfarande påverkas av den politiska propagandan som spreds från Komintern”, alltså den sovjettrogna tredje internationalen. Och ”[o]m någon kritiserar något som vänstern gjorde under andra republiken [upptakten till inbördeskriget] förmodas personen stödja Franco. […] Det finns forskare som undviker att studera andra republiken för att inte försättas i besvärliga situationer”. Enkvist vill, utan att stöda fascismen, kritisera den historieskrivning som varit till fördel för vänstern.

Enkvist ser att upptakten bland annat berodde på att republikanerna var allt för revolutionära, mer revolutionära än vad de egentligen hade fog för. De hade förvisso tagit makten från monarkin, men monarkin hade starkt stöd bland folket. Republikanerna var också, enligt Enkvist, naiva då de förbisåg landets politiska traditioner, de trodde att de handlade i ett politiskt vakuum, fria från historiens närvaro.

Texten redogör väl för turerna mellan monarkister och republikaner, anarkister, kommunister, socialister och konservativa och falangister, mellan katoliker och ateister, mellan separatister och federalister, och det är en och annan tur. Där det behövs ges kontext ges det kontext, och händelseförloppet förklaras enkelt men inte onödigt förenklande.

Det läggs stor vikt vid att uppdaga eventuellt valfusk och andra oegentligheter vid valet 1936, vilket ledde till att den vänsterinriktade Folkfronten fick makten. Detta är viktigt för Enkvist, för om man kan bevisa valfusk är Folkfronten lika illegitim som Francoregimen. Och det är, i sin tur, viktigt för att Enkvist ska kunna ifrågasätta det kollektiva minnet som, enligt författaren, målar fram vänstern som historiens offer. Här blir bokens tendenser tydliga. Bokens sista fjärdedel ägnas åt att kritisera hur Spaniens socialistparti, PSOE, använder sig av det kollektiva minnet av inbördeskriget för att grunda lagar som är till fördel för dem själva.

Texten har ett aktörsperspektiv, vilket förklaras genom att de historiska aktörerna både representerade och representerades av olika fraktionen av det spanska folket. De var ett och samma. Ett sådant perspektiv brukar kontrasteras mot ett strukturellt perspektiv. Det förra är ett mer högerpolitiskt perspektiv, det senare ett med vänsterpolitiskt perspektiv; vilket är en olycklig indelning då båda perspektiven bör samsas för att ge en mer nyanserad bild. Detta gäller även i föreliggande bok, som är tydligt höger.

Ett problem med boken är följande strävan: ”Texten försöker i möjligaste mån undvika ideologiska fällor genom att i stor utsträckning bygga på valresultat, lagtexter, publicerat partimaterial och parlamentsprotokoll”. Att tro att sådana källor och användningen av dem är fria från ideologisk påverkan är felaktig, då vare sig materialet eller granskaren av dem kan lösgöra sig från en ideologisk kontext. Detta har historicismen allt för väl visat.

Vad som kännetecknar historievetenskap är att man antingen silar sitt material genom ett metod- och teoribatteri, eller utvinner ett sådant genom materialet, men man förhåller sig till det. Vad som å andra sidan kännetecknar populärhistoria är att måla med stora penseldrag och kanske inte trycka på det metodiska och teoretiska så hårt.

Enkvists bok är utan tvivel populärhistorisk. Ser man till vad hon ville åstadkomma – att kritiskt omstöpa uppfattningen av upptakten till spanska inbördeskriget – så vinner hon faktiskt på att skriva en populärvetenskap bok. Även om hon vill gå i bräschen för en ny historiesyn så hade hon inte gjort det lika väl med en tjock lunta papper av vetenskaplig karaktär. En sådan når ut till färre, och det kräver en helt annan typ av hållning, som inte kan och inte bör vara lika tendentiös. Och Enkvist ärende är högst tendensiöst, vilket inte behöver vara ett problem som sådant.

I En demokrati utan demokrater använder sig Envist sig av historien som ett verktyg. Genom att ifrågasätta Folkfrontens historiska legitimitet vill hon skapa en debatt om det historiska arvet från den andra republiken, som i hög utsträckning används av Spaniens socialistparti, PSOE, för att legitimera sin makt idag. Att debattera historien blir ett sätt att debattera samtiden.

—

Isak Adolfsson