Roman: Vinter i Sokcho

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, augusti 14th, 2023

Elisa Shua Dusapin

Vinter i Sokcho

Översättning av Lisa Marques Jagemark

Ersatz förlag. 126 sidor. Just utkommen.

 

Fransk-koreanska Elisa Shua Dusapins debutroman Vinter i Sokcho liknar få andra debutromaner. Förvisso är det en ganska enkel kärlekshistoria, men den är levererad med en sällsam tyngd.

Romanen har tilldelats en rad priser, så som Prix Alpha, Prix Régine-Deforges och National Book Award for Translated Literature. Men vad som kanske mest sticker ut är att boken har tilldelats det, enligt mig, prestigefyllda Prix Robert Walser. Som namnet antyder är priset uppkallat efter den schweiziska författaren Robert Walser, förmodligen en av 1900-talets mest förbisedda men mest aktningsvärda författare. Shua Dusapin roman är för det ingen Walser-roman med allt vad det innebär, men det finns ett antal goda likheter.

Författaren är bosatt i Schweiz men har bott och studerat både i Frankrike och Sydkorea. Föreliggande verk är alltså hennes debutroman, men hon har skrivit ytterligare två romaner. Hon har därutöver skrivit kortromaner och bidragit med text till en fotobok. I centrum för hennes böcker är ofta kroppen och karaktärers egna, förvrängda uppfattningar av sina kroppar. I intervjuer har Shua Dusapin sagt att denna bok till viss del kom till som en reaktion mot kroppshetsen och den kring plastikkirurgi i Seoul, där hon studerade litteratur.

I boken får vi följa en namnlös berättare i Sokcho, en sovande i koreanska mått mäta småstad. Egentligen är det är en sommarstad, men nu är det vinter. Den namnlösa berättaren jobbar och bor på ett pensionat, och precis som författaren är hon fransk-koreansk men uppväxt i Sydkorea och inte Frankrike. Hon har en mamma som oroar sig för att hon inte gifter sig och hon har en pojkvän, Jun-oh, som vill bli modell i Seoul och som genomgår skönhetsoperationer för det.

Mitt i all tristess dyker fransmannen Yan Kerrand upp. Han bor på pensionatet och är serietecknare och har kommit till Sokcho för att skriva det sista seriealbumet i en svit om tio. Han och berättaren tvingas ihop. Han kan inte språket men hon kan hjälpa. Vad han inte vet är att hon kan franska – hon är ju fransk-koreansk och hon har även studerat fransk litteratur vid universitetet – så de trevar fram på bristande engelska. När de under en biltur besöker ingenmanslandet mellan Syd- och Nordkorea börjar en relation att etableras. Från det följer resten av berättelsen.

Det finns en klar rörelse framåt i texten, och det är tacksamt. Händelse sker på händelse och det stannas inte upp för reflektioner däremellan. Förutom att det ger texten dynamik så skapar det ett intresse hos läsaren, gör läsaren delaktig; för hur ska man förstå vad som händer om inte författaren själv pekar på det? Det gör att man måste läsa noggrant och eftertänksamt, vilket man också är lätt gjort när boken är kort.

Samtidigt som det finns en rörelse i texten, så finns det också en känsla av att inget riktigt kommer till skott. Och det är medvetet. Det byggs hela tiden upp för att något ska hända, exempelvis att berättaren och Kerrand ska fullborda sin relation, men det händer liksom inte. Det retar. Denna teknik får läsaren att irriterat bli än mer delaktig, och det är smart. Det är också hedersamt att detta greps hålls genom hela boken, vilket i sin tur leder till ett något tvetydigt slut.

Litteraturprofessorn, och tillika författaren W.G. Sebald har skrivit, att vad som kännetecknar ovannämnda Robert Walser är hur det under texten ligger ett tjockt lager med ångest som bubblar men som ändå aldrig bryter igenom och når fram. Samma saker gäller för Shua Dusapin. Att ångesten ligger precis under texten, märks inte så mycket i handlingarna utan mer i det uppenbart återhållsamma språket. Man förstår att det är ett språk som man har fått lägga band på, för att inte låta det flyta ut och kladda ned allt med den gråa ångestsörjan.

Språket är för övrigt mycket enkelt i boken. Meningsbyggnaden är sällan mer komplicerad, utan mestadels lätt och naturlig. Allt blir oerhört tydligt så. Funktionen blir därmed ett avskalat språk som blottställer. Samtidigt är språket högst subtilt.

Det enkla språket speglar de språkliga barriärerna som är centrala för handlingen. När språkliga barriärer finns brukar man ju koka ned språket till sina grundläggande egenskaper. Och vid sådana situationer brukar man också fokusera mer på vad den andre vill säga och inte så mycket vad som faktiskt sägs. Det gäller för berättaren och Kerrand när de hakar sig fram på knackig engelska. Men det gäller även texten som helhet. Man ska inte fokusera så mycket på var det enkla språket har att säga, utan mer på vad språket vill kommunicera i situationen.

En underliggande schism i berättelsen är relationen mellan det traditionella och det moderna Sydkorea, men även det västerländska. Modern representerar det traditionella, pojkvännen står för det moderna, och Kerrand för det västerländska, även om de aldrig riktigt slår vakt om sina ideal. Själv slits den namnlösa berättaren mellan dessa olika hållningar. Men, denna schism görs det lite med, potentialen utnyttjas inte till fullo och knyts inte samman. Samma sak gäller ett motiv som rör Koreakriget; det återkommer några gånger men det knyta inte samman, har inte en tydlig funktion.

Men egentligen är det småsaker. Det är det faktiskt. Karakteristiskt för boken är annars en oerhörd skarp konstruktion, balanserad och välövervägd. Det är lätt att tycka om boken, den är ansenlig men också enkel.

Vinter i Sokcho är kanske en liten bok på ungefär hundra sidor, men det är en stor bok. Den lämnar mersmak.

—

Isak Adolfsson