Novellsamling: Det trettionde året

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, augusti 23rd, 2023

Ingeborg Bachmann

Det trettionde året

Översättning av Linda Östergaard

Ellerströms förlag. 180 sidor. Utkommen.

 

Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann (1926-1973), skrev de flesta texttyper, inklusive operalibretton. Något hon var noga med att poängtera var att litteratur ska förstås utifrån sin historiska kontext och det sammanhang den uppkommit i. Låt oss se vilka kontexter som Bachmann själv aktiverar.

Bachmann hade en gedigen utbildning i humaniora och doktorerade med en avhandling kritisk mot Martin Heideggers filosofi och existentialismen. Istället fann hon mer reson i Ludwig Wittgensteins filosofi som utgår från språket. En del av hennes litterära produktion berör också just språkfilosofi.

Hennes far var nationalsocialist, och hennes verk berör även delvis arvet från nazismen och hur en nazistisk och fascistisk diskurs levde kvar i efterkrigstidens tysktalande värld. Hon hade även tidigt kontakt med Gruppe 47, den litterära efterkrigssammanslutningen som ville främja en ny tysk litteratur, fri från gångna tiders ideal. Många av hennes verk går också att läsa genom en feministisk lens, och har så också ofta gjorts.

Så, de olika kontexterna ovan aktiverar en hel del perspektiv som man kan applicera på Bachmanns verk. Förvisso är det främst biografiska sådana, men de ger ändå en hint om hur man kan närma sig föreliggande novellsamling, Det trettionde året.

Samlingen består av sju berättelser av varierande längd. De har en lyrisk och nästan trippande impressionistisk stil med ett rikt symboliskt bildspråk. Även om språket är lyriskt är det inte drömmande och verklighetsfrånvänt, tvärtom. Det finns en oerhörd sinnlighet i prosan, en sinnlighet som ersätter allt transcendent.

Den ena novellen är ett lyriskt stämningsstycke om barndomen i förkrigstidens och krigets Österrike, som för tankarna till en hembygdsskildring från sekelskiftet. Den andra är en kafkaesk berättelse, minus den skriande ångesten och det expressionistiska, om åldrande och tillkortakommanden. Ytterligare en är ett subtilt litet relationsdrama om två som glidit ifrån varandra, om de nu överhuvudtaget varit intill varandra, och dessa två personers relation till och genom ett barn. En annan är en serie parodiska karaktärsmord av kultureliten och en kritisk blick på hanteringen av arvet från andra världskriget. Därtill finns det en om en bindgalen flicka som försöker trollbinda en kvinna, men det finns språkliga förbistringar, och det slutar i en kritik av könsmaktsordningen. Sedan är det ett mer sakligt rättegångsdrama där de den åtalade och den åtalande delar namn och där den senare förväxlar sig själv med den förre och som då rannsakar sig själva, och som bjuder på en del språkfilosofiska utläggningar. Den avslutande novellen är en feministisk berättelse med mytologiskt motiv, och andra språkfilosofiska utläggningar.

Bachmann var skarpt kritisk mot existentialismen. Denna filosofiska och litterära rörelse, åtminstone den fransk-ateistiska, följde under devisen ”existensen föregår essensen”. Man menar alltså att varje människa, varje vara-för-sig, innehar ett starkt subjekt, en agens. Bachmann håller inte med. Hon skriver ”[d]en ande som härbärgeras av mitt kött är en ännu större bedragare än sin skenheliga värld”. Det är inte ett köttets jag som är anden, det är inget ”annat än en grodd från främmande frön”. Detta är en hållning om Bachmann delar med strukturalisterna, en hållning som säger att ”essensen föregår existensen”, inte tvärtom.

Men, detta har arten av ett konstaterande, ett fastläggande av hur världen är beskaffad. Och tyvärr är det inte alltid något positivt. För om människan kan uppleva sin tillvaro men samtidigt upplever det som att hon inte själv dikterar dess villkor, då kommer hon känna sig förfrämligad. Tillvaron pågår runt omkring henne, men den angår henne inte, i alla fall inte fullt ut. Just denna känsla lyckas Bachmann ringa in väl.

När människan inte styrs av sin egna vilja, även om hon klart kan känna att hon har en, så uppstår oundvikligen problem i kontakten med andra. Viljor, som ingen riktigt kan rå på, krockar med varandra, och det är svårt att upprätthålla några relationer. Bachmann ringar in detta väldigt väl i de sju novellerna som utgör boken. Det görs inte med överdriven tydlighet, men det ligger därunder hela tiden och bubblar.

I de flesta novellerna figurerar andra världskriget, i någon form, som kuliss, eller har en mer framträdande roll. Hos Bachmann lockar kriget fram de minst socialt accepterade sidorna av människan. Dessa sidor behöver för det inte uppfattas som motbjudande, även om de kan leda till mycket sådant. Sociologiska studier, av bland annat Zygmunt Bauman, har visat hur krig tillåter människor att begå hemska handlingar som de annars inte skulle. Denna problematik återfinns hos novellerna i Det trettionde året.

Även om Gruppe 47 hade som strävan att göra sig fri litteraturhistorien, så finns den ändå där hos Bachmann (men det ska sägas: grupperingen hade inget manifest, inga enhetliga ideal som kunde förkasta det gamla, men man ville det nya). Men hon skapar ändå något nytt. Efterkrigstematiken är genomgående och tidstypisk, men aldrig slentrian för det.

Det trettionde året är en novellsamling som ska läsas långsamt, precis som man inte ska läsa lyrik skyndsamt. Det är något fint med att verket har så pass höga litterära kvaliteter och samtidigt berör samhällsfrågor. De två egenskaperna är inte varandras motsatser, men det är inte alltid man ser dem tillsammans.

—

Isak Adolfsson