Roman: Hudens avigsida

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, augusti 29th, 2023

Jeferson Tenório

Hudens avigsida

Översättning av Örjan Sjögren.

Bokförlaget Tranan. 239 sidor. Just utkommen.

 

Jeferson Tenório (1977- ) är en brasiliansk författare, bosatt i det söderbelagda Porto Alegre. Mycket av det Tenório skriver rör samhällsfrågor, ofta rasism och polisbrutalitet, något han även skrivit journalistiska texter om. Han har en doktorandexamen i litteratur och har i sina studier fokuserat på kolonialism och det som kommer därefter men även identitet i relation till detta.

Förutom två tidigare romaner, har Tenório även skrivit noveller och dramatiseringar av somliga av sina verk. Ofta berör verken polisvåld och rasism, fattigdom och klasskamp. Han säger sig använda romanen som ett verktyg att tackla dessa strukturella samhällsproblem.

Föreliggande bok – Hudens avigsida, som har ett tydligt socialt pathos – tilldelades Jabuti-priset 2021, vilket är Brasilien mest prestigefyllda litterära pris. Detta skapar en del förväntningar på boken. Möts förväntningarna?

Det första man slås av är att boken har en något högstämt stil, nästan uppbygglig. En son, som förlorat sin pappa på grund av rasismen inom den brasilianska poliskåren, talar till minnet av denna pappa och försöker återskapa bilden, gestalten av honom. Förutom detta är boken även en skildring av den strukturella rasismen som förekommer i Brasilien.

Pappan dödades alltså av en polis. I början sägs det varslandes: ”Och att förväxlas med en kriminell kommer hädanefter bli en del av din levnadsbana. Och du kommer ha svårt att förstå varför sådana saker händer”. Men för att vara orsaken till bokens monolog läggs det litet fokus på det, att fadern diskrimineras av polisen. Man hade kunnat förväntat sig att det var integrerat i hela berättelsen, men istället kommer det punktvis.

Bokens främsta tema och bokens främsta motiv är ett och samma, nämligen, strukturell rasism. Att skriva om rasism är en oerhörd viktigt uppgift, och tyvärr en uppgift som ständigt blir allt viktigare. Men det skaver något när motiv och tema är detsamma. Det lämnar inte mycket åt läsaren att aktivt försöka förstå, vilket man gärna vill göra när man läser skönlitteratur. Det känns lite bekvämt.

En konsekvens av detta blir att boken känns lite mer tydlig än önskvärt. Förvisso kan en tydlighet vara bra, då det viktiga anti-rasistiska budskapet går fram. Vid exempelvis undervisning hade en bok som denna varit tacksam just därav och kanske hade det också bidragit till att hålla en klass intresserad. Man undrar då vem som egentligen är bokens målgrupp. Vem är det Tenório skriver så tydligt för?

Ett annat stråk i boken berör kärlek. Förvisso glider det in i rasism-tematiken, det påvisas hur kärleksrelationer, bra som dåliga, påverkas av både positiva men främst negativa rasfördomar. Men kärleksmotivet överskrider också den tematiken, och när den gör det, visar sig boken från sina bästa sidor. Främst gäller detta relationen mellan berättarens pappa och mamma. De har en sargad relation som de förvisso försöker reparera, men de är som ödesbestämt oförenliga. Bråken, med all svett, huvudvärk och ånger, lyfter verkligen från sidorna. Och ja, här gör sig rasism-tematiken som bäst – för den finns där i bakgrunden hela tiden – eftersom den inte är både tematik och motiv.

Ju längre in i boken, desto mer tar rasism-tematiken och -motivet ett kliv åt sidan, men inte helt. Istället står boken på två ben, ett i kärleks-motivet och det andra i tematiken och motivet om rasism. Förvisso integreras de, som sagt, men det känns som om boken försöker greppa om lite för mycket; det blir för omfattande att båda gestalta kärlek i upplösning och den strukturella rasismen i sin helhet. Därtill ska också mordet på fadern klämmas in.

Boken har genomgående ett andrapersonsperspektiv, ett du-tilltal. Sonen berättar till och om sin pappa, du:et i boken. Detta intressanta grepp fungerar väl eftersom boken är en lång monolog, och sådana riktas ju oftast mot något, mot någon, så som ett du.

På grund av monologformen är texten skriven i ett enda långt block, utan styckesindelningar. Det är ju riktigt då en monolog rullar på av sig själv. Men i texten så finns det en del punkter där texten inte rullar på av sig själv, utan istället gör tvära kast, oftast mellan olika situationer, och då hade det varit tacknämligt med en styckesindelning, för att underlätta flytet.

Stilen framstår som bokens starkaste sida. Men även om Hudens avigsida berör viktiga och högst aktuella samhällsfrågor, och det med hjärtat på rätt sida, så lämnar den som litteratur en del att önska.

—

Isak Adolfsson