Roman: Höger och vänster

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, november 16th, 2023

Joseph Roth

Höger och vänster

Översättning av Bertil Roth och Staffan Vahlquist

Efterord av Staffan Vahlquist

Ruin förlag. 294 sidor. Nyligen utkommen.

 

När det begav sig, var Joseph Roth (1894-1939) en framstående författare, men föll därefter i glömska. På senare år har hans författarskap dock fått ett uppsving. I Höger och vänster (1929) – som nu blir tillgänglig i svensk språkdräkt – skriver han fram en krönika över både Europas mellankrigstid och en borgarfamiljs öde.

Roth föddes i Österrike-Ungern, i vad som idag är en del av Ukraina. I hög grad ska han ses som en kulturellt judisk författare, om än dock inte så mycket religiöst. Det stora kriget närvarar i flera av hans verk, liksom upplösningen av Österrike-Ungern, en turbulent tid politiskt. Fallet av dubbelmonarkin innebar också ett fall av etnisk pluralism, fick ge vika för en mer kulturell trångsynthet. Till en början var han radikalt vänster, för att senare bli mer konservativ, en företeelse som var mindre ovanlig än vad man kan tro i mellankrigstidens Europa.

I hans texter finner man ofta en kritisk hållning mot mellankrigstidens borgerliga dekadens. Tiden innebar en social smältdegel av vitt skilda politiska rörelser och modernitet, och även detta kan man finna en kritisk ansats mot. Än mer var Roth kritisk mot nazismen, som han ansåg vara ett barbari och en garant för ett nytt stort krig.

Bokens titel är kanske något missvisande då det inte är så mycket vänster i boken. Istället får vi följa ynglingen Paul Bernheim. Han är son till en nyrik bankir, utbildad i England. När fadern dör tvingas han axla arbetet med banken, vilket är tungt. Men kriget kommer som undsättning, han slipper sitt kall, men blir krigsmotståndare, svänger om och blir krigshetsare, blir skadad och sedan utbryter revolutionen och krigsslutet närmar sig. Han återvänder hem och märker att familjeförmögenheten sinnat, och ganska snart blir han bekant med affärsmannen Nikolai Brandeis, som har något hisnande över sig.

Boken pendlar snyggt mellan att berätta historien om Paul och om Europas politiska historia, vilken målas med bred borste. De två trådarna sammanvävs. Tydligast blir detta gällande mellankrigstidens hyperinflation, som har en central roll i att driva berättelsen framåt. Även om det finns ett drag av engagerad litteratur, så har boken ändå starka litterära kvaliteter, vilka lyfter boken över det vanliga.

Det finns ett starkt drag av sarkasm över texten. Roth driver med språkbruket hos dem han skildrar, den övre borgerligheten. Först förundras man av den nästan högfärdiga tonen och tänker att boken kanske är något äldre än vad den är. Men sen märker man att Roth spelar ett spel. Precis som borgerskapet kan uppfattas som överflödig, så uppfattas språket som så, fyllt med utsmyckningar och formella ordval. Det hela skapar en ironisk, lekfull stämning, ungefär som man ibland kan finna en skonsam, ironisk hållning hos Franz Kafka.

Det ligger alltså ett slags ironiskt skimmer, en dråplig komik, över hela berättelsen. Försummar Roth så allvaret i de historiska händelserna? Svaret får nog bli nej. Allvar och komik tar inte ut varandra. Det återges bland annat hur Pauls bror, Theodor, går med i ett sällskap, ”Gud och järn”. Till en början är det enbart öppet för unga adelsmän, men sedan lättar man på kraven och låter även rikare borgare gå med. Därefter får enbart arier gå med, men eftersom det utesluter en del medlemmar bestämmer man att alla utom judar får vara med. Det hela är komiskt, men det speglar också en faktisk historisk situation.

Även om Roth inte samtycker med sina karaktärer, dessa strebers, har han en tydlig medkänsla för dem. De må vara fördömliga i olika grad, men de är ändå människor. Han låter dem tala och vara så som de är, och även om ironin står tät så försöker han lyfta upp dem när de brister. För han låter det brista eftersom han har en egen tendens med boken, nämligen att kritisera. Roth kan också bara vara så kritisk eftersom han är så empatisk; han vill först och främst förstå. Med det sagt är inte kritiken skriven läsaren på näsan, utan är formulerad mellan raderna.

Men Roth väljer själv vad han vill framhålla hos sina borgerliga karaktärer. Han lyfter bland annat fram sådant som kan få dem att verka tvivelaktiga, trots den överhängande empatin för dem. Borgarna framstår som opportunister och som hala. Denna bild av borgaren går att kontrastera mot den i romanen Karaktären av Ferdinand Bordewijk, som utkom på Bokförlaget Augusti förra året, där borgaren – överlag – är ärlig och hårt arbetande, trots att pengarna är nya och inte gamla. Tendensen hos Roth är därmed tydlig, om än inte i vägen för en god läsupplevelse.

En företeelse sätter Roth fingret på väldigt väl, och det är den historielöshet som borgerskapet, de nya pengarna, står inför. De vill vara något, de vill inte bli bortglömda och försvinna in i den massa som de just rest sig från. Paul, som den borgare han är, vill bli något, han vill inte bli bortglömd. Han testar olika liv, och hans snille tillåter det, men han blir liksom aldrig något, annat än till hälften. Det är som om han måste bevisa att han är av god halt. Denna villrådighet är kanske den mest centrala aspekten av hans personlighet, samtidigt som han försöker maskera den för att verka redig. Han vill bli fulländad någonting, vad spelar inte så stor roll.

I den kapitalistiska ekonomin reduceras människor, tjänster, kontakter och tillfällen till medel, medel som leder till monetära mål. Även Paul blir med tiden omstöpt till ett medel, ett medel som andra använder för att knyta kontakter och ro affärer i land. Förvisso tjänar han själv på att vara ett medel, men det distanserar honom, gör honom till en främling inför sig själv och andra. Varför vill ingen se Paul som ett mål i sig och inte blott som ett medel?

Roth skriver att ”[s]amhällets moral bestäms på världens börser”, vilket är en högst materialistisk, själlös analys av människans känsla för vad som är riktigt. Förmodligen stämmer den nog dock, tyvärr, även om den inte borde. Men karaktärerna i boken lever efter denna maxim, och det som sker följer därav.

Höger och vänster är en bok med tydlig tendens. Men den gör en inte smått irriterad för det. De litterära kvaliteterna är stora och formatet som krönika tillåter berättelsen att diskutera, problematisera och undersöka samtidigt som den berättar. Joseph Roth skapar goda förutsättningar för god litteratur.

—

Isak Adolfsson