Essä/Biografi: Albert Camus

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, november 27th, 2023

Jenny Maria Nilsson

Albert Camus – Varken offer eller bödel

Bokförlaget h:ström – Text och kultur. 171 sidor. Nyligen utkommen.

 

I nyutgåvan av Albert Camus – Varken offer eller bödel briljerar Jenny Maria Nilsson. Det är en blandning mellan essä och biografi och den betonar riktigt författaren och essäisten Albert Camus livsglädje och sensualism. Den första utgåvan tilldelades Gerard Bonniers essäpris, vilket är lättfattligt.

Nilsson är, liksom vi många andra, en engagerad Camus-läsare. Förra året utkom en efterlängtad nyöversättning av Camus essäbok Den revolterande människan, till vilken hon skrev ett klanderfritt efterord. Förutom att skriva om Camus, skriver hon även frilansande krönikor och kritik.

Boken ”utgår från Camus dagböcker och består av ett kapitel per dagboksår”. Detta gör inte boken till blott ett referat eller tolkningar eller analyser av dessa. Dagboksanteckningarna kompletteras med andra källor, och en rik bild av författaren målas upp.

Den kronologiska dispositionen till trots är boken föga kronologisk. Istället utgör varje år ett avstamp ifrån fragment och längre textstycken som Nilsson associativt skriver utifrån. En anekdot från det aktuella året kan knytas samman med världspolitiska händelser eller analogier till andra författare. Detta gör att man kanske mer kan tala om boken som en ren essä och mindre som en biografi; det är en blandning av essä och biografi, men ändå med tonvikt på essä.

En följd av detta är att man tvingas ha någorlunda förkunskaper om Camus liv för att kunna placera in de händelser av Camus liv som texten faktiskt refererar. Detta gäller inte till fullo, nej, men ibland saknas nog kontext för att oerfaren, ny läsare helt ska kunna följa texten.

Urvalet i boken är högst partiskt och säger mycket om Nilsson och den Camus hon läser in i författarens verk. Precis som en essä bör göra. Texten är också vinklad på ett sätt som kanske mer synar Nilsson än Camus. När hon beskriver Camus politiska hållning så vill hon kalla den liberal, bland annat för att Camus bestämt vänder sig mot förtryck och terror, samtidigt som han tydligt inte är klassiskt konservativ. Men skulle man snarare inte kunna se Camus som frihetlig socialist? Ligger det inte mer i linje med hans politiska engagemang?

Redan i förordet ringar Nilsson in essensen av Camus författarskap när hon å Camus vägnar undrar ”[h]ur behåller människan sin kärna, sin frånsida, intakt i denna värld som pressar på och splittrar”. Hur förblir människan människa, hur skyddar man henne från de som ser människan som en idé, ett koncept? Hur förblir man mänsklig i en värld som inte bryr sig om det mänskliga och alla dess frågor? Hur förblir man trogen den man är och hur blir man den man är? Camus har inte alltid svaren på dessa frågor, men han söker dem och det svarar frågorna nog, vilket är absurt, men må så vara.

Undertiteln till boken – Varken offer eller bödel – är också namnet på en artikelserie som Camus skrev i efterdyningarna av andra världskriget. Han menade att man inte behövde erkänna sig trogen någon ideologi, då just ideologier skulle leda till mer krig och terror. Trogen en ideologi skulle man bli en bödel som skördade offer för att realisera sin ideologi. Var man inte trogen en ideologi – men även om man var det – kunde man bli en annan bödels offer. Camus ville säga nej till båda dessa alternativ: Man behöver inte vara en bödel liksom man inte behöver vara ett offer. Man behöver inte falla för ett antingen-eller.

Motståndet mot att tänka i termer av antingen-eller är ett uttryck för den anti-dialektik som man finner hos Camus. Det var just genom att tänka i motsatser och dess inbördes kamp som Europa och övriga världen hade dragits in i sina dittillsvarande och kommande politiska kriser. Kriser som hade och skulle skörda miljoner på miljoner människoliv. Eftersom Camus höll det mänskliga livet för okränkbart kunde han inte acceptera ett sådant tänkande.

Ofta hålls Camus för existentialist, en etikett författaren själv avfärdade. Istället ska han ses som absurdist, vilket kan sägas vara mer en förening av filosofin hos Friedrich Nietzsche och Fjodor Dostojevskij (tyvärr får den sistnämnda inte så mycket plats i föreliggande bok). Om författarens filosofiska utgångspunkt säger Nilsson att ”Camus är svår att placera i ismer och grupper men detta tror han: vår existens präglas av den absurda känsla som uppstår i ’mötet’ mellan ytterligheterna av vår egen betydenhet och bristen på bekräftelsen av den”.

Som den kristna Dostojevskij menar så söker människan Gud, men som den ateistiska Nietzsche menar så är Gud – olyckligtvis – död. Detta är det absurda. Vi lever i en nollpunkt av värden men vi vill så gärna bli bekräftade i denna nollpunkt.

Detta gör inte Camus till en nihilistisk författare – nej! I texten heter det: ”Nietzsche förklarade Gud död men Camus fann att världen ändå är gudomlig och lika full av mening och moraliska värden som om Gud funnits”. Senare skriver hon om Camus, att ”[d]et han kallar gudomligt är den gränsöverskridande känsla livet ibland fyller oss med, världen är för honom i sig nog och tarvar ingen övernaturlig förklaring”.

Camus såg världen som förtrollad även om Gud var död. Den var kanske just så vacker och förpliktigande just för att Gud var död. Camus var en moralist och han menade att moral var grundat i enkla, men kanske något dolda principer. Hans moralism fick honom att ta avstånd från dödsstraffet, och om detta har han skrivit en lång essä, även om det innebar att människor han föraktade tjänade på det.

Efter det andra världskriget och befrielsen av Frankrike var man tvungen att ställa kollaboratörer till svars. Camus menade att de skulle göras det men att man inte kunde döma dem till döden, det skulle kränka människolivets värde. Nilsson skriver att Camus alltid skulle ”argumentera för frihet och rätt även när hans fiender tjänar på det”. För att kunna göra så var Camus tvungen att göra sig fri all ideologisk barlast och se till människan. Han skapade sig många fiender så, delvis berodde den senare ovänskapen med filosofen och författaren Jean-Paul Sartre på det.

Sartre må vara den främsta anledning till varför vi ibland kallar Camus för existentialist och inte absurdist. De blev vänner genom sitt engagemang i motståndsrörelsen och Sartre tog Camus under sina vingar och lovordade hans verk, bland annat i den egna tidningen Les Temps Modernes. Men de två vännerna blev bittra fiender då de ideologiskt skiljde sig åt, Sartre var någorlunda trogen Sovjet, och Camus bok Den revolterande människan, som bland annat kritiserade somlig vänsters revolutions- och våldsromantik, innebar en delning.

De olika hållningarna kring konflikten i Algeriet skulle innebära mer osämja mellan de forna vännerna, men detta redogörs inte för i boken. Men det är inte en bok om relationen mellan Camus och Sartre, så det är förståeligt. Dock redogörs för Camus inställning till kriget, där han tar sida med de maktlösa och medellösa, oavsett vilken sida av konflikten de står på.

Vid bokens slut finns det kanske egentligen bara två saker att anmärka. Det första är bristen på fokus av teater, det konstnärliga medium som Camus, enligt sig själv, kände sig mest hemma i. Men som Nilsson säger, man är alltid tvungen att avgränsa sig. Men är det inte intressant att Camus valde att investera sina nobelprispengar på att sätta upp en dramatisering av Dostojevskijs stora roman Onda andar, detta anti-auktoritära och anti-nihilistiska verk?

Den andra anmärkningen: Det sägs en del om Camus privatliv, att han var notoriskt otrogen och att han fann ett stort nöje i det. Författarens många romanser redogörs för, men redogörs de för lite väl slapphänt? All den sorg och frustration som Camus fru, Francine, fick utstå ges förvisso utrymme, men är det inte ett något knapphändigt?

Men som sagt, Nilsson briljerar i denna bok, trots några få invändningar. Man önskar att man skrivit den själv. Förutom det fängslande stoffet, fångar även språket en. Det är nästan barockt tjockt, men ändå så tydligt och klart. Lite som Camus.

De senaste åren har flertalet av hans böcker getts ut i nyöversättningar, och föreliggande bok kontextualiserar dem väl. Camus såg sig själv som en omodern och otidsenlig författare. Kanske just det gör hans författarskap, där de djupt mänskliga och evigt återkommande frågorna ställs, ständigt aktuellt.  Albert Camus – Varken offer eller bödel är en bok som behövs.

—

Isak Adolfsson