Hem » Essä » Ett oväntat möte. Två 140-åringar – Hjalmar Bergman och Franz Kafka – samtalar om livet och litteraturen

Ett oväntat möte. Två 140-åringar – Hjalmar Bergman och Franz Kafka – samtalar om livet och litteraturen

Franz Kafka 1883–1924.

I år firar vi i att det är 140 år sedan en stor författare föddes i en gammal stad delad av ett vattendrag och med ett ståtligt slott. Han kom från en borgerlig miljö, växte upp med tre systrar och hade en komplicerad relation till sin dominante far. Så gick han inte heller i faderns fotspår som affärsman utan gav sig litteraturen i våld. Men han skaffade sig också en gedigen juristutbildning och slutade som juris doktor och samvetsgrann tjänsteman på Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt für das Königreich Böhmen i Prag. Jag talar om Franz Kafka, även om det mesta, utom juridiken, skulle passa in även på Hjalmar Bergman, låt vara att han bara hade två systrar.

Hjalmar Bergman 1883–1931.

Det är frestande att jämföra de två till synes fullständigt väsensfrämmande författarna. Mot den oändligt försynte Kafka står Bergman med sina fruktansvärda vredesutbrott, mot renlevnadsmannen Kafka står blandmissbrukaren Bergman, mot Kafka som mödosamt försökte fullborda sina manuskript, ofta utan att lyckas, och som sällan visste hur en påbörjad historia skulle sluta står den produktive och effektivt arbetande Bergman som vanligen hade hela berättelsen klar i huvudet från början. Och där Kafka hela sitt liv kämpade med att få tid till sitt skrivande, efter att under dagen plikttroget fullgjort sitt värv på försäkringsanstalten, bestämde sig Bergman tidigt för att bli fri författare på heltid och försörja sig på det. Så vad skulle hända om man bjöd in de två för ett samtal?

Jaroslav Hašek 1883–1923.

Hade de haft något att tala om? Eller skulle det uppstå en pinsam tystnad, där Kafka till sist skulle ha bett Bergman, som han bad vännen Max Brods pappa som han råkat väcka vid ett besök, att vara god betrakta honom som en dröm? Ett tag tänkte jag även bjuda in en tredje 140-åring för att få fart på tillställningen, nämligen Jaroslav Hašek, han med soldaten Švejk. Men till sist fann jag risken för stor att allt i så fall skulle urarta fullständigt.

I stället skulle jag fråga Kafka om Bergman kunde få läsa hans uppgörelse med pappa Hermann i Brevet till fadern, en skrift som rimligen borde skaka Bergman i djupet av hans själ och snabbt få in honom på det för dem båda laddade ämnet fäder och söner – som i sin tur skulle kunna leda vidare till det gemensamma intresset för Freud. Jag tänker mig att de skulle enas om att psykoanalysen frilagt viktiga psykologiska mekanismer men att den saknade terapeutisk verkan.

”Föräldrar som väntar sig tacksamhet av sina barn (det finns till och med sådana som kräver det) är som ockrare, de riskerar gärna kapitalet, bara de får räntorna.” Så skrev jag i min dagbok 1914, säger Kafka. Fem år senare skrev jag mitt långa brev till fadern. Men jag skickade det aldrig. Och även om jag gjort hade han nog inte läst det. Han läste ju inget annat som jag skrev. Och han skulle aldrig förstå hur hans uppfostran kunnat inge mig denna ständiga känsla av skuld och skam som jag bär med mig, denna känsla av otillräcklighet och underlägsenhet, känslan att vara en bluff som i vilket ögonblick som helst kan avslöjas. Lika lite skulle han förstå att mitt brev inte bara var en anklagelse utan lika mycket ett förtvivlat rop – en vädjan att bli sedd, förstådd och uppskattad av just honom.

Dessa fäder, nickar Bergman. De tornar upp sig som jättar framför en, och där står där man i deras svarta skugga. I mina brev till pappagubben kan jag framstå som en rädd gosse som försöker skoja till det för att blidka honom. I min roman Jag, Ljung och Medardus finns en hemsk scen där sonen Love blir straffad av sin far. Men det riktigt hemska är inte själva prygeln utan att fadern egentligen inte vill slå sonen utan gör det därför att han tror att hans patriarkala roll kräver det av honom. Så här skrev jag:

 

    Om han slog mig en lång stund eller en kort, hårt eller lindrigt, om det gjorde mycket ont eller om jag ingenting kände – det vet jag inte. Men jag vet, att slagen och min ångest och kanske ännu mer hans ångest bröt ned mig tum för tum.
    Min ångest och kanske ännu mer hans ångest.
    När jag ser en far tukta sin son, erinrar det mig om handpåläggningen som i den heliga allmänneliga kyrkan fortplantar den prästerliga makten och värdigheten från släkte till släkte. I den heliga allmänneliga ångestens kyrka bli ej alla goda präster, värdige ångestens tjänare. Icke alla, nej, men många. Tillräckligt många.

 

Efter fäder och söner skulle de två säkert glida över till förhållandet mellan borgare och konstnär.

Thomas Mann! utbrister Bergman. I Tonio Kröger skriver Thomas Mann att konstnären bär Kainsmärket i sin panna – och så är det!

Då utbrister Kafka: Flaubert! Enligt Flaubert var det borgerliga livet ett liv ”dans le vrai”, ett liv ”i riktigheten”. Men vi är dömda till utanförskap. Det hindrar inte, fortsätter han, att jag gjorde mitt bästa för att vara en exemplarisk tjänsteman som samvetsgrant utför sitt arbete. Du kanske inte tror mig, men till mina vänner skickade jag stolt kopior på mina bidrag till årsredovisningen. Vet du förresten att hela min berömmelse är postum? Jag hade skriftligen bett min vän Max att bränna alla mina manuskript och brev efter min död, men i stället publicerade han dem! Vad ska man säga om det?

Att du ju kunde ha bränt dem själv, om du var så angelägen, svarar Bergman. Och hade han gjort som du bad honom hade ju knappast någon känt till dig idag.

Hade det varit så fel då? undrar Kafka. Dessutom tror jag att det är Max fel att man ofta ser mina romaner omtalade som ”ensamhetens trilogi”, som om ensamheten var problemet. Men som min sentida kollega Milan Kundera, som förresten dog i år, påpekat är ju problemet tvärtom att privatlivet ständigt invaderas så det är omöjligt att vara ensam.

På tal om utanförskap skulle Kafka påminna om sitt judiska ursprung och hur han, så sekulariserad han var, alltmer kom att intressera sig för jiddischkulturen och dess teater – vilket skulle få Bergman att bekänna att han själv uppfattade sig som besläktad med den östjudiske fantasten och att han skrivit ett helt skådespel som behandlar det motivet och att det dessutom utspelas mot bakgrund av det tidiga 1900-talets pogromer.

Gösta Ekman som Joe Meng och Tore Svennberg som Farfar Meng, Oscarsteatern 1928.

Jag kallade pjäsen ”Patrasket”, säger han. Det ledde till en rad missförstånd, då man inte noterade att titeln är satt inom citationstecken. En rad antisemiter trodde att jag var en av dem. Till min vän, svåger och förläggare Tor Bonnier, som var av judisk börd, skrev jag och beklagade mig: ”Jag överhopas av antisemitisk litteratur som skall omvända mig till den enda rätta tron. Detta på grund av ’Patrasket’. Skulle vi få uppleva en äkt-rysk pogrom i Sverige – vilket Gud ske pris inte är antagligt – så bleve jag trots min Norrköpings-näsa, första offret.”

Men Judiska akademiska klubben i Stockholm bad honom hur som helst att tre dagar före premiären 1928 komma och förklara sig. Det gjorde han med föredraget ”Juden-fantasten” som Erik Hjalmar Linder kallat för ”ett av de intressantaste han någonsin höll”. Där framgår att Bergman uppenbarligen var främmande för allt som det 1922 instiftade Rasbiologiska institutet stod för och inte hade något till övers för skämtpressens stereotypa Strix-judar.

Enligt min mening finns inget hindrar att man samtidigt är jude och svensk, säger Bergman nu till Kafka, och vad fantasten Joe Meng i ”Patrasket” beträffar döljer sig allt en del av mig själv i honom. Men jag måste också bekänna att jag ibland i mina brev till Tor förföll till en del måttligt lustiga skämt som han tog med jämnmod men knappast kan ha uppskattat.

Felice Bauer och Franz Kafka.

Jag har en jämnårig kollega, säger Kafka, som skrev en hel roman om det där världskriget som idag kallas det första eftersom en antisemitisk österrikare bestämde sig för att starta ett andra. Själv skrev just ingenting om kriget. Men man citerar gärna min dagboksanteckning från den 2 augusti 1914, där jag lakoniskt konstaterar att Tyskland har förklarat krig mot Ryssland och att jag på eftermiddagen gick och badade – som om krigsutbrottet inte bekom mig. Men fyra dagar senare noterade jag: ”Patriotisk parad. Tal av borgmästaren. Försvinner, kommer tillbaka och ropar på tyska: Leve vår älskade monark, han leve! Jag står där och ser arg ut. Dessa parader är en av krigets vidrigaste följder.” Året därpå är jag emellertid rädd att ett hjärtfel ska innebära att jag inte är vapenför. Till min dåvarande fästmö Felice Bauer – nej, vi gifte oss aldrig, tack och lov – skrev jag och undrade varför hon inte inser ”vilken glädje det vore för mig /…/ att bli soldat”. Jag vet att det låter vansinnigt. Tänk dig mig, en fridsam lång, mager man i plommonstop och paletå, inbegripen i en bajonettstrid på en leråker. Det låter mer som ett uppslag till en novell …

Amerikanska soldater tränar bajonettstrid 1917.

Bergman skakar på huvudet. I min novell ”Judit”, säger han, är en bajonett viktig. Kriget var en katastrof och påverkade mig starkt. Enligt min vän Sven Lidman kände jag ”det som hela mänsklighetens byggnad under de sista tiotusen åren slogs sönder”. Jag följde kriget noga, men jag skrev bara några noveller och kåserier om det och kunde inte förmå mig att låta det påverka Wadköping. Inte heller tog jag ställning för den ena eller andra parten; det var det enskilda, mänskliga lidandet som grep mig, vad krig gör med människor.

Jag uttogs faktiskt till landstormen, fortsätter Kafka. Men då ingrep min arbetsplats och fick mig frikallad. Så min insats kom att inskränka sig till att vara med om att grunda doktor Frankenstein Krigsinvalidsjukhus för nervösa sjukdomar.

Doktor Frankenstein? utbrister Bergman. Du skojar!

Inte alls, säger Kafka. Det var verkligen en doktor Frankenstein som drev det där sjukhuset.

Hela den moderna staten är sjuk, suckar Bergman. Barn ”i en stat, en modern stat är ett oting”, skrev jag en gång till Ellen Key och konstaterade att när staten tar sig an ett barn mördas en själ. Och se bara hur man under kriget uniformerade ungdomen och sände den i döden!

Samtidigt drogs Bergman till den nya tekniken och använde gärna telefon och telegraf. Han älskade snabba bilar och atlantångare och moderna medier som film och radio. Jag var nog första professionella svenska författaren som skrev direkt för film, anförtror han Kafka. Och min svåger Per Lindberg var chef för radioteatern, så där var jag snabb att göra mig hörd. Dessutom var jag först att skriva en roman direkt för radio, nämligen Clownen Jac som sändes 1930. Till stackars Pers fasa, jag var nämligen gravt alkoholiserad och väldigt nedgången, krävde jag att själv få medverka vid ett tillfälle för att ge röst åt clownen. Men det gick faktiskt bra.

Kafka ser inte lika entusiastisk ut när det gäller ny teknik. Visserligen tog han sig 1909 till Brescia för att se en flyguppvisning med självaste Louis Blériot och skrev sedan ett reportage om evenemanget. Men telefoner … Nej, jag avskyr telefoner, säger han. De är väl tänkta att närma oss människor; i själva verket fjärmar de oss från varandra. I ett brev till Felice Bauer skrev jag 1912 att jag ”tappar lusten att skratta bara jag tänker på en telefon”. Och i min roman Slottet representerar inte telefonen kommunikation utan maktutövning.

Men telefoner kan vara dramaturgiskt tacksamma, envisas Bergman. I min pjäs Lodolezzi sjunger från 1918 finns en scen där en operaimpressario försöker att samtidigt prata i olika telefoner som hela tiden ilsket ringer – riktigt roligt, om jag får säga det själv. Och kan du tänka dig att den där amerikanen Tony Kushner drygt sjuttio år senare har apat efter den scenen i sin pjäs Angels in America. Fast, muttrar Bergman tyst, han har förstås inte läst mig. Men, tillägger han med eftertryck, lika mycket som jag älskar god ingenjörskonst tycker jag intensivt illa om allt som har med social ingenjörskonst att göra – och allt som framtidslandet Amerika representerar i form av massproduktion, kommersialism och marknadsföring.

Jag låter också Amerika stå för det moderna, replikerar Kafka. I min aldrig avslutade roman Amerika lämnar den unge Karl Rossmann Europa och möter den nya världen med dess business, underjordiska tåg, reklam och populistisk politik. Men det är en rätt godmodig satir. Och till Amerika kom jag aldrig själv.

New York 1900.

Det kan du vara glad för, säger Bergman. Min gode vän Hjalmar Söderberg sa mig att han gärna skulle åka dit men aldrig gå iland. Tro mig, det var kloka ord. Jag och Stina gick i land. Vi skulle ju göra karriär i Hollywood, gubevars. Därav blev intet. New York var den fulaste stad vi sett och full av reklam för – tuggummi! Värre kan det inte bli, tänkte vi. Men så kom vi till Los Angeles, och den stan var ännu fulare. Inte ens Stilla havet är något att ha. Man badar bättre i Östersjön – och du ska veta att jag älskar att simma hur kallt det än är.

Jag tyckte också om att simma, svarar Kafka. Det blev förstås mest i Moldau. Men det var vid Östersjön som jag träffade min sista kärlek, Dora Diamant. Hon var med mig in i det sista på sanatoriet i Kierling utanför Wien. Jag hade ju tuberkulos och hostade blod.

Jag hade mer problem med magen, säger Bergman. De säger att det var för att jag drack för mycket konjak, men det vägrade jag erkänna. Stina måste ha haft ett helvete, det förstår jag nu. Men tillbaka till Amerika. Allt där var ytligt och vulgärt, och dessutom rådde det spritförbud. Det hemska är att ungdomen attraheras av allt amerikanskt eftersom den uppfattar det som modernt. I mitt drama Dollar från 1926 låter jag en hisspojke på Hotell Kebnekajse säga till den amerikanska miljonärskan miss Johnstone: ”Vill ni bli förstådd i det här landet, miss, så ska ni vända er till ungdomen. Vi gilla Amerika, amerikansk sport, amerikansk frihet, film, jazz, fordfabriker och allt som är storslaget.”

Hisspojke på Murénska badhuset. Februari 1945. Reportage för Arbetarbladet. (Länsmuseet Gävleborg, public domain mark)

Hisspojke, ekar Kafka, Karl Rossmann arbetar som hisspojke på ett hotell innan han får anställning på Oklahoma-teatern. Men där gav jag upp romanen, så jag vet inte riktigt vad det var för slags teater. Kanske var den lite cirkusartad.

Cirkus! ropar Bergman. Det är på cirkus som jag låter Jonathan Borck hamna när han kommer till Amerika. Det skriver jag om i Farmor och Vår Herre och Clownen Jac. Han gör stor karriär som clown. Men komiken har sin grund i skräck, så egentligen är det rätt hemskt.

Man kan köpa T-tröjor med min bild, suckar Kafka, och på dem står det: ”Kafka hade inte heller så roligt.” Det är pinsamt. Dessutom är det lögn. Jag hade visst roligt. Många fattar inte heller hur komiska många av mina verk är. När jag högläste första kapitlet ur Processen för mina vänner skrattade jag så jag knappt kunde läsa. Det har Max Brod berättat i sin bok om mig, och han var med.

För mig är det liksom tvärtom, säger Bergman. En del tror att jag bara är rolig och att t.ex. Markurells i Wadköping är något slags lustspel. De ser inte tragedin, att jag väver samman komedi och tragedi.

Kafka nickar instämmande. Vet du, säger han, den amerikanske författaren Philip Roth sa en gång om några skulle ha filmat min roman Slottet, som jag förresten inte heller fullbordade, så borde det ha varit bröderna Marx. Till på köpet har jag gått och blivit ett begrepp, fortsätter han. Folk säger att något är Kafka-artat eller kafkaeskt när de ska beskriva en ogenomtränglig byråkrati eller en situation där man blir kastad mellan olika instanser utan komma någonstans, där allt man gör eller inte gör misstolkas till ens egen nackdel och där allt man säger möts av svar som inte svarar på något – som att prata med en chatbot, skulle väl en del säga idag.

Man kan faktiskt säga att något är Bergmanskt också, avbryter Bergman. Sedan muttrar han mer för sig själv: Men då avser man förstås den där spolingen Ingmar som min hustru, efter min död, lärde upp att skriva filmmanus.

Så flyter samtalet på för att slutligen närma sig en djupt personlig punkt som riskerar att båda tystnar: behovet att till varje pris värna sitt inre. Men så brister det för Bergman. Han börjar tala om behovet att dölja sig bakom en mask, om rädslan att släppa någon inpå livet, att ständigt vara beredd att skydda sig, att parera – och om risken att då förlora sig själv och bli en tom rustning. Du förstår, anförtror han Kafka, clownen Jacs bungalow i Hollywood är en labyrint där han själv går vilse.

Visst förstår Kafka. Det är ju just detta han ständigt återkommit till i sina verk. I min roman Amerika, säger han, finns också ett hus som är en labyrint, och där irrar Karl Rossmann bort sig. Men hela världen är en labyrint, en labyrint som saknar utgång.

Kafka blir märkbart upprörd. Han börjar prata om sin roman Slottet, där lantmätaren K aldrig lyckas nå fram till slottsledningen. Och i Processen finns en parabel om mannen framför lagen. Den fungerar som en mise-en-abyme, förklarar han lite stolt, det vill säga en kort berättelse som i sig speglar hela romanen. Jag kunde lägga in en sån just i Processen, förklarar han, eftersom det är den enda roman där jag från början visste hur den skulle sluta och också skrev slutkapitlet. Men fullbordad är den förstås inte.

Clownen Jag, originalutgåvan 1930.

Jaja, avbryter Bergman, det där känner jag igen. Jag har gjort likadant i min sista roman, Clownen Jac. Där återger jag en av clownens sketcher, och den sammanfattar faktiskt hela romanhandlingen. Men det där att bara skriva på för att se vad som händer förstår jag inte. Jag vill ha strukturen klar från början, i huvudet.

Så berättar Bergman hur Clownen Jac kom till, och Kafka lyssnar alldeles förfärad: att leverera ett färdigt kapitel till ett bestämt datum och veta att hela romanen måste vara klar vid en bestämd tidpunkt – aldrig i livet att han åtagit sig ett sådant uppdrag, och aldrig i livet att han hade lyckats genomföra det. Han hade suttit där och våndats, full av ångest, för att slutligen svika allas förväntningar och tvingas erkänna sitt totala misslyckande inför världen och sig själv. Min inriktning är ju att ”att gestalta mitt drömlika inre liv”, säger han. Det har jag noterat i min dagbok. Och den inriktningen har gjort att allt annat kommit att framstå som ”så ovidkommande att det på ett skrämmande sätt förtvinat och bara fortsätter att förtvina”. Det är som om litteraturen äter upp livet. Jag lever i skrivandet; att inte skriva är dö. Så trots allt är ändå litteraturen livet. Och, efter att generat ha bett om ursäkt för att upprepa ett så slitet citat av sig själv, säger han: ”en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss”.

Bergman nickar och tillägger: Ja, och mitt hjärta har ingen sköld – eller som jag skrev till den där kritikern Fredrik Böök som förföljt mig i många år: ”Vad är jag annat än en parvel som springer omkring med sitt hjärta mellan händerna och söker gömma det än här än där?”

Här försjunker de båda i tyst begrundan, och diskret lämnar jag dem där – bara för att möta den objudne Jaroslav Hašek som glatt hojtar: Jaså, är det här ni gömmer er! Man fyller bara 140 år en gång, så nu ska vi fira! Vad finns det egentligen för ölstugor i den här stan?

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree