Bok: Kungen i gult av Robert W. Chambers

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, december 27th, 2023

Kungen i gult

Av Robert W. Chambers

Översättare: Jonas Wessel

Efterord: Per Klingberg

Hastur förlag. 160 sidor. Har utkommit.

Jag misstänker att många, i likhet med mig, fascinerades av första säsongen av tv-serien True Detective. Men jag misstänker också att många, åter i likhet med mig, inte noterade dess samband med Kungen i gult.

”Kungen av gult” är ett fiktivt skådespel som figurerar i en novellsamling med samma namn av Robert W. Chambers, närmare bestämt i fyra av dess berättelser. Det är också dessa som garanterat Chambers en hågkomst efter sin död 1933 – och som nu finns tillgängliga på svenska i översättning av Jonas Wessel. I den mytologi som Chambers skapade, eller snarare antyder, förekommer namnet Hastur, så vad är naturligare än att det svenska förlaget med samma namn står för den aktuella utgåvan?

Originalet kom 1895 och bland dem som läste återfinner vi H. P. Lovecraft som hos Chambers fann den kosmiska skräck som han själv odlade. Och så kom det sig att han i några egna noveller anknöt till Chambers, vilket resulterat i att Hastur och landet Carcosa med dess svarta stjärnor kommit att ingå i hans Cthulhu-mytologi. Som Per Klingberg konstaterar i sitt efterord till den svenska utgåvan har Chambers verk överlevt bland annat därför att senare författare, som Lovecraft, diktat vidare på det. Det har underlättats av att Chambers mer antyder än reder ut och förklarar den värld han skapat. De mytiska namn och platser som nämns förblir vaga och just därför suggestiva och fantasieggande, lätta att införliva i andra sammanhang.

Vad True Detective beträffar är det inte heller så att serien är en filmatisering av novellerna. Men genom anknyta till mytologin i Kungen i gult kunde manusförfattaren ge sin egen story en extra dimension – i alla fall för den som noterade anspelningarna. I den ritualmördade Dora Langes dagbok återfinns sålunda den sång om det dunkla Carcosa som sägs ingå i dramat ”Kungen i gult”, och Carcosa återkommer sedan på olika ställen och förknippas slutligen med de gamla ruinerna, ondskans epicentrum, i sista episoden.

Hos Chambers är alltså ”Kungen i gult” ett skådespel, vilket inte är så harmlöst som det kanske låter. Det ryktas nämligen att den som läser pjäsen drabbas av vansinne, och ryktet talar uppenbarligen sant – vilket antyder att den mytologi som genomsyrar pjäsen inte bara bör betraktas som en fiktion utan som verklighet inom fiktionen. Här förutsätts existensen av dunkla och mörka krafter med hemort i en värld bortom vår vardagliga. Att komma i kontakt med den världen, och de insikter och den fasa den väcker, innebär att aldrig bli sig själv igen. Men Chambers redogör aldrig för pjäsens handling, vilket säkert är ett klokt val. Han nöjer sig med att väcka läsarens onda aningar.

De fyra novellerna är alla jag-berättelser men av rätt olika slag. De binds ihop genom att alla kretsar runt den ominösa pjäsen och genom att i vissa fall hänsyfta på varandra, så att en person eller företeelse i en novell även omnämns i en annan. Den inledande ”Ryktesreparatören” gör mig först förbryllad med dess egenartade och rätt suspekta presentation av läget i världen och den amerikanska nationen anno 1920. Men efter ett tag inser jag att det inte är författaren som lägger ut texten. Misstanken föds att vi har att göra med vad man brukar kalla en otillförlitlig berättare, en misstanke som snart förstärks och bekräftas. Bara det faktum att han gärna påpekar att han inte är galen är ett indicium så gott som något på att han faktiskt är det – vilket alla vet som läst Edgar Allan Poes ”Det skvallrande hjärtat”. Vi ska alltså inte fullt ut lita på berättarens omdöme och hur han uppfattar saker, besatt som han är av ”Kungen i gult”. Det oaktat kan ju även villfarelser, i kombination med storhetsvansinne, få fruktansvärda konsekvenser – vilket gör att spänningen stiger. Men det är inte han, mr Castaigne, som gett novellen dess namn. I stället har Chambers valt att lyfta fram den mycket märklige mr Wilde som tycks besitta oanade kunskaper och dunkla insikter och villigt låter sig klösas i ansiktet av sin katt. Han kan tyckas förhållandevis perifer, men titeln får oss att ana han i själva verket spelar en viktig roll i det fördolda. Denne mr Wilde förblir ett oroande inslag som inte bara kan avfärdas som en bisarr excentriker eller som den otillförlitlige mr Castaigne fantasifoster.

De tre andra och lite kortare novellerna är av annat slag och har så att säga normala berättare. Egendomligheterna här går inte betvivla och alla har på ett eller annat sätt ett samband med kungen i gult. Här finns inslag som vi känner igen från klassisk gotisk skräck som mardrömmen som kanske inte är en mardröm, det mystiska konstverket som tycks utmana gränsen mellan liv och död och den skrämmande obehagliga gestalten som har mänsklig form men ändå inte …

”Vad är det egentligen Kungen i gult vill?” frågar sig Klingberg i efterordet men tvingas konstatera att Chambers inte är oss behjälpliga med ett enkelt svar. Men, som han också konstaterar, är just det ”en del av berättelsernas finess”. Så blir de, kan man säga, exempel på vad Ann Radcliffe, som själv var en framgångsrik författare av skräckromantiska berättelser för drygt 200 år sedan, kallade terror (”fruktan”) till skillnad från horror (”skräck”). Fruktan, förklarar hon i essän On Supernatural in Poetry, ”vidgar själen och väcker själsförmögenheterna till liv” medan skräck ”drar samman, fryser och utplånar dem nästan”. För att väcka fruktan måste författaren lämna något åt läsarens fantasi att fylla ut. Att fastställa ett objekt är ofta detsamma som att övervinna det fasaväckande medan dunkelheten ”lämnar något åt föreställningsförmågan att förstora”. Det skulle säkert Chambers skriva under på.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.