Bok: Gengångare av Friedrich Laun

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, december 20th, 2025

Gengångare

Friedrich Laun

Översättning och förord: Bodil Zalesky

Hastur förlag. 65 sidor. Har nyss utkommit.

 

Bokförlaget Hastur och översättaren Bodil Zalesky fortsätter att utforska den tyska romantikens litteratur. Det gör man rätt i. Här finns mycket att hämta. För bara någon månad sedan presenterade de Friedrich Schillers märkliga roman Andeskådaren efter att förra året ha slagit till med Ludwig Tiecks Den blonde Eckbert och Achim von Arnims underbart sanslösa Isabella av Egypten; året dessförinnan gav de oss August Apels Friskytten.

Nu är det dags för Friedrich Launs Gengångare, som faktiskt har viss anknytning till Apel. Han och Laun, som egentligen hette Friedrich August Schulze, var nära vänner och närde ett gemensamt intresse för spökhistorier och andra berättelser med inslag av fantastik och skräck och övernaturliga fenomen. Det resulterade i den omfattande antologin Gespensterbuch (Spökboken) som kom ut i sex band åren 1810–1815. Ett sjunde band publicerades 1817, men då utan Apels medverkan. Han hade dött året dessförinnan. Många av historierna är mer eller mindre fria omdiktningar av redan existerande berättelser som Apel och Laun på ett eller annat sätt kommit i kontakt med. Man kan påminna sig att de var verksamma vid en tid när intresset för folksagor och folksånger tagit fart och bröderna Grimm var i full färd med att samla in material.

Gespensterbuch blev en stor framgång och vann vida spridning. Några av bidragen översättes nästan omedelbart till svenska. Sedan upphörde intresset för Laun rätt snabbt, medan Apel delvis kunde åka snålskjuts på Carl Maria von Webers operaversion av Friskytten. Men nu är det alltså dags för Friedrich Laun att för en svensk publik få påminna om sin existens, och det med en historia som aldrig tidigare översatts till svenska.

Att Bodil Zalesky valt att omvandla originalets ”Totenbraut” till Gengångare kan tyckas lite självsvåldigt men är fullt förståeligt; ”Dödsbruden” låter ju onekligen rätt fånigt på svenska. Men visst är det en kuslig historia om kvinnor om ska stå brud, om manligt svek som gruvligt straffar sig och om en kvinna som inte bara är död utan också bringar död. På tidstypiskt manér leker Laun med olika berättarnivåer så att en historia bäddas in i en annan. Först möter vi ett sällskap som längtar efter att få höra en bra historia, och ingen är bättre skickad för uppdraget än en mystisk markis som uppehåller sig i trakten. Hans berättelse består till stor del av en annan berättelse som han berättar för ett annat sällskap. Men snart nog står det klart att de två historierna speglar varandra – och till sist knyts de samman med ”dödsbruden” som gemensam nämnare. Som om inte det vore nog avslutas det hela med en knorr som ger en minst sagt oväntad upplösning och väcker nya och obesvarade frågor angående markisens uppenbarelse och identitet.

Friedrich Laun har inte samma litterära rykte som sina samtida kolleger och vänner E.T.A. Hoffmann, Jean Paul, Friedrich Schleger och Ludwig Tieck. Det hindrar inte att Gengångare är en väl berättad spökhistoria som gjord att läsa en mörk vinterkväll, kanske vid ett flämtande ljus och med en mugg varm glögg inom räckhåll.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.