CD: Ny svensk jazz x 4 och en islänning

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized onsdag, maj 6th, 2026

Hans Backenroth: For Ray, Milt & MJQ  (Prophone Records/Naxos). Speltid: 54’41.

Hans Backenroth (bas), Daniel Tilling (piano), Roger Svedberg (vibrafon), Oscar Johansson Werre (trummor)

–

–

–

–

 

Lars Danielsson Liberetto: Echomyr (ACT/Naxos). Speltid: 45’24

Lars Danielsson (kontrabas, cello, gimbri, piano, elgitarr), Gregory Privat (piano), John Parricelli (gitarr), Magnus Öström (trummor, slagverk)

–

–

–

 

Sigurður Flosason: Blue Shoes  (Prophone Records/Naxos). Speltid: 60’21.

Sigurður Flosason (altsaxofon), Erik Söderlind (gitarr), Kjeld Lauritzen (hammondorgel), Kristian Leth (trummor), Birger Sulsbrück (slagverk)

–

–

–

–

 

Lars Jansson, Erik Söderlind: Why Does Rain Fall (Prophone Records/Naxos). Speltid: 71’20.

Lars Jansson (piano), Erik Söderlind (elektrisk och akustisk gitarr), Niklas Fernqvist (kontrabas), Paul Svanberg (trummor)

–

–

–

–

 

Joel Lyssarides: Late on Earth  (ACT/Naxos). Speltid: 49’16.

Joel Lyssarides (piano), Niklas Fernqvist (kontrabas), Rasmus Blixt (trummor)

–

–

–

–

 

 

Efter att mest ha förekommit i konstellationer som burit andras namn har Hans Backenroth på senare tid dykt upp på en rad album som frontfigur, senast på Scandinavian Christmas lagom till jul förra året. Det är som det ska då han är en härlig basist, vilket inte minst framgår av Parker’s Mood (2021). Nu är det dags för For Ray, Milt & MJQ. Det ska uttydas som en hyllning till Ray Brown, Milt Jackson och Modern Jazz Quartet och anger därmed vilken repertoar Backenroth här valt att utgå från tillsammans med Daniel Tilling (piano), Roger Svedberg (vibrafon) och Oscar Johansson Werre (trummor). Här spelas rättframt och med rytmisk stuns och för traditionella jazzvänner väntar säkert en högtidsstund.

 

Till våra framträdande basister hör även Lars Danielsson, som gärna även greppar en cello eller en gitarr eller sätter sig vid ett piano. Hans kvartett Lars Danielsson Liberetto har nu funnits i åtskilliga år och jag har inte riktigt koll på hur många album man gjort. Det senaste jag hörde heter Cloudland och är från 2021. Nu är det dags för Echomyr med samma medlemmar, vilket gör att man åter kan glädjas åt en av Sveriges bästa trumspelare, Magnus Öström. Liksom förra gången gästspelar den norske trumpetaren Arve Henriksen; ”Supreme” är en hyllning till John Coltrane men får mig faktiskt också att tänka på Jan Garbarek när han ägnade sig åt runor på ett album. Echomyr är en vänlig men alls inte menlös skiva. Den är inte lika klassiskt jazzig som Backenroths utan mer varierad och, om man så vill, modernare, med såväl nordiska som lätt orientaliska tongångar.

 

Till isländska jazzmusiker som etablerat sig i Sverige hör sångerskan Stína Ágústsdóttir och pianisten och sångerskan Anna Gréta Sigurðardóttir. Av den senares namn framgår att hennes pappa heter Sigurður, med tillnamnet Flosason. Han medverkade 2021 med sin saxofon på dotterns album Nightjar in the Northern Sky, men här hör vi honom med en egen kvartett på albumet Blue Shoes, vars sound i hög grad även präglas av Erik Söderlinds gitarr och Kjeld Lauritzens hammondorgel. Det är jazz som lite motståndslöst flödar på utan att liksom fästa, åtminstone inte på mig.

 

Erik Söderlind dyker även upp på Why Does Rain Fall, nu som partner till pianisten Lars Jansson. De delar lika på kompositionerna och på att vara melodiskt ledande – och det melodiska, och gärna lite trivsamt lekfulla, står onekligen i centrum på det här albumet. Sedan kan man notera att Jansson, liksom en hel rad andra jazzpianister idag, ger Maurice Ravel sin hommage i en låt som helt enkelt heter ”Ravel”. Kvartetten fullbordas av Niklas Fernqvist på kontrabas och Paul Svedberg på trummor.

 

Den som vill höra mer av Niklas Fernqvist kan vända sig till Joel Lyssarides nya album Late on Earth, där även Rasmus Blixt på trummor medverkar. Lyssarides och hans trio fick 2018 ett rejält genombrott med Dreamer. De följande A Better Place och Stay Now var av samma karaktär som debuten, vilket fick mig att hoppas att de någon gång skulle väga utmana sin comfort zone. Men på nya albumet Late on Earth går de snarare ännu djupare in i den. Allt är kravlöst vackert och lyriskt och melodiskt och snyggt och lite sött. Ett visst undantag utgör spår sju, men sedan vaggas man åter till ro (och kanske till sömns).

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.