CD: Ayumi Tanaka och Andy Sheppard
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, september 29th, 2026
Ayumi Tanaka, Thomas Morgan, Thomas Strønen: Windflower (ECM/Naxos). Speltid: 40’00.
Ayumi Tanaka (piano), Thomas Morgan (kontrabas), Thomas Strønen (trummor)
Betyg:
–
–
–
Andy Sheppard: Salt Catchers (ECM/Naxos). Speltid: 52’03.
Andy Sheppard (tenor- och sopransaxofon), Rita Marcotulli (piano), Michel Benita (kontrabas)
Betyg:
–
–
–
–
Det var väl bara en tidsfråga innan Manfred Eicher på ECM skulle låta pianisten Ayumi Tanaka göra ett album i eget namn, skrev jag 2021 efter Subaqueous Silence. Lika oundvikligt var väl att hon och trumslagaren Thomas Strønen skulle hitta varandra musikaliskt. Det gjorde de redan 2018 på Lucus (ECM). Nu är de tillbaka på Windflower, denna gång tillsammans med basisten Thomas Morgan.
För Tanaka tycks tystnaden och mellanrummen vara lika viktiga som tonerna. Hennes lätta anslag droppar spröda klanger som ibland närmar sig en melodi utan att riktigt vilja ta steget fullt ut. Det kan framstå som både abstrakt och impressionistiskt. En del kommer säkert att finna det undflyende och diffust – eller så kanske man tycker sig betrakta ett vårregn över en stilla damm där plötsliga solblänk glimmar till och glider över vattenytan. Men i en låt, ”Driftwood”, överraskar trion plötsligt genom att låta riktigt jazzig.
Strønen låter trummorna diskret liksom glida runt utan att för den skull förlora i koncentration, och Morgan ser till att musiken trots allt förankras och inte förflyktigas. Han är en betydligt lugnare partner än den mer avantgardistiskt lagde Christian Meaas Svendsen som på Subaqueous Silence lät sin kontrabas ge ifrån sig allt från höga visslingar till sträva raspanden.
Windflower är ett meditativt album som i all sin lågmäldhet lyckas hålla lyssnaren alert.
För en tid sedan besökte Andy Sheppard en salin, det vill säga en anläggning för utvinning av havssalt, vid den portugisiska atlantkusten. Det han såg på gamla foton i museet var ett hårt arbete för att utvinna något för människan livsnödvändigt – vilket fick honom att associera till musikskapande. Därav titeln på hans senaste album: Salt Catchers. Liksom på Tanakas album möter vi här en trio, men inte den klassiska jazztrion med piano, bas och trummor utan en med saxofon, piano och bas. Sheppard skämtar och säger att han ju förlorat sin tidigare batterist Seb Rochford till Patti Smith. Men i själva verket är det ett medvetet val, och faktum är ju att han saknades redan på Life Goes On (ECM) som Sheppard gjorde 2020 tillsammans med Carla Bley och Steve Swallow.
Basisten Michel Benita har han i alla fall kvar och vid pianot sitter nu Rita Marcotulli. Sheppard kallar sig romantiker, vilket i hans fall innebär att melodin står i centrum och att han odlar en varm och mjuk för att inte säga ömsint klang. Den som hatar brötiga och tjutande saxofoner har alltså inget att frukta. Även Benita och Marcotulli, som helt saknar Bleys knixighet, är utpräglade lyriker. Det är alltså ingen och inget som bryter stämningen på albumet och jag har lite svårt att förstå när Sheppard säger att Marcotulli ”verkligen tar risker”. Han kan ju knappast avse att hon någon gång spelar direkt på pianots strängar. Men stor sak i det.
Sheppard är numera bosatt i Lissabon och vill med sin musik förmedla den speciella känsla av bitterljuv saknad och längtan efter något för alltid förlorat som portugiserna kallar saudade och som gentränger fadon. Vill man försjunka i det tillståndet har Salt Catchers onekligen mycket att erbjuda på sitt stillsamma och varsamt omfamnande sätt.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion