CD: Tio Karlfeldt med Nina Åkerblom Nielsen (och lite mer)
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, november 7th, 2026
Nina Åkerblom Nielsen: Tio Karlfeldt (Kakafon Records). Speltid: 38’32.
Nina Åkerblom Nielsen (sång, tramporgel), Hans Kennemark (fiol, sång, gitarr, viola), Stefan Wingefors (piano), Arvid Jullander (kontrabas), Miriam Oldenberg (dragspel) Axel Dahlin (elektronik) plus ett antal gästartister på spår 3.
Det var inte länge sedan som Erik Axel Karlfeldts ”Svarta Rudolf”, till musik av Robert Norrby, var ett välkommet inslag under Allsång på Skansen. Men så var det någon som faktiskt läste texten och inte bara trallade med. Och då blev det stopp. Här förekommer inte bara n-ordet utan även andra betänkligheter. I Karlfeldts värld härskar Venus. Men det som gjort honom till en av Sveriges mest tonsatta poeter är förstås dikternas medryckande musikalitet; han var en versvirtuos av Guds nåde. Dessutom var han en vän av visor och lyssnade gärna till Evert Taube på Den Gyldene Freden när det begav sig på 1920-talet. Och Taube, som djupt beundrade Karlfeldt, ansåg att ingen kunde avlyssna andras sånger som han. Det ”låg något av skapande i Karlfeldts intensiva – jag skulle nästan vilja säga diaboliska – lyssnande”, skriver han i Jag kommer av ett brusand’ hav.
För de mest kända Karlfeldt-tonsättningarna svarar väl Wilhelm Peterson-Berger (P.-B.) med paradnummer som ”Sång efter Skördeanden” (Här dansar Fridolin) och ”Aspåkerspolska”. Vanligen sjungs de av opera- och romanssångare till piano. Men Sven-Bertil Taubes album från 1964, med Ulf Björlins orkesterarrangemang, visade att operaskolade röster absolut inte behöver vara någon fördel i den här repertoaren, och här hakade Ulf Johan Tempelman på med albumet Sub Luna 1986. På senare tid har även yngre artister med dragning åt vispoprock – som Kenny Håkansson (Hjärtats gåtbok, 2001), Anna Ihlis (Avskedet 1864–1918, 2018) och projektet Musikpoeten (Spotify etc) – hittat Karlfeldt. Och då låter det minst sagt annorlunda än när Nicolai Gedda och Siv Wennberg tar i för kung och fosterland och lite till i exempelvis P.-B.:s ”Intet är som väntans tider”. För att inte tala om när Larz Kristerz förra året gjorde Karlfeldt till dansbandpoet med albumet För vägens vind.
Vad Karlfeldt skulle ha tyckt om allt detta är inte gott att veta. Enligt hustrun Gerda satt han ofta och gnolade en vismelodi för sig själv när han arbetade med en dikt, och en del tyder på att han var tveksam till P.-B.:s sätt att nalkas hans poesi.
Nu har Karlfeldt-diskografin fått ännu ett tillskott med Nina Åkerblom Nielsens Tio Karlfeldt. För tre år sedan gav hon ut Nobody knows this little rose (Kakafon Records) där hon sjöng egna tonsättningar av Emily Dickinson. Där anknöt hon till folklig tradition och visa, till engelsk och irisk ballad, till americana och, varför inte, en del tidig Bob Dylan. Det fungerade bra. När hon nu nalkas dalkarlen Karlfeldt är det åter utifrån folklig tradition och visa men naturligtvis utan inslag av americana och Karlfeldts sentida nobelpriskollega. I stället anknyter hon till svensk folkmusik. Det är onekligen passande med tanke på Karlfeldts djupa förtrogenhet med det gamla bondesamhällets föreställningsvärld som ju också genomsyrar hans poesi.
Åkerblom Nielsen har en klar och ljus röst och sång och musik drar åt det finstämda, milda och ”rena” oavsett vad texten handlar om och uttrycker. I vissa fall fungerar det bra. Men det innebär också att den för Karlfeldt så viktiga lidelsen och glöden förflyktigas. En dikt som ”Dina ögon äro eldar” skälver av lust och åtrå men blir här närmast sval och kysk. ”Spända äro alla strängar, låt dem sjunga rusigt galna” står det i diken, men jag hör det inte.
Att knyta Karlfeldt till ett folkmusikaliskt idiom känns helt rätt. Men jag hade gärna sett att Åkerblom Nielsen öppnat även för folkmusikens Eros och Thanatos och kanske rent av demoni. Nu blir det lite väl vackert och ”fint” och eteriskt i längden.
Hur som helst står det klart att Karlfeldts diktning lever och fortsätter att locka till tonsättningar av de mest skilda slag. Här finns något för alla. Klassisk körsång eller dansband, romans eller rock, poppig eller folkmusikalisk visa – varsågod och välj.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion