Jösses, att något så vidrigt kan skildras med humor
Scen söndag, januari 17th, 2016Vi ska inte kallas horor och slampor. Det är så självklart att det egentligen inte ska behöva strykas under. Men jag gör det ändå.
Vi ska inte kallas horor och slampor. Det är så självklart att det egentligen inte ska behöva strykas under. Men jag gör det ändå.
”Vad roligt man kan ha när man är på norra Europas lantligaste teater”
Ett vinnande koncept. Aclamaciones, Carmen!
En kvinnokämpe innan ordet uppfunnits
Kulturkladdkakor finns här också. Vad sägs om en kladdkaka à la Kristina Lugn där man förväntas ta allt lugnt och försiktigt men vara ”jävligt snabb i skallen”?
Som vanligt en alldeles utmärkt trollerikväll på Stadra. Snyggt avrundad med ett stillsamt trådtrix av Malin Nilsson.
En monolog som för tankarna till Shakespeare och en slutscen där föreställningen pågår någon annanstans. Och upplyftande inslag av musik och dans Ja, förlåt att jag delvis talar i gåtor, men jag vill ju inte avslöja för mycket för er som ska se Revykungen.
Patricia Harmans debutroman är ett litet mästerverk som letar sig in i hjärtat för att stanna där.
Det är ett mycket rörande och tänkvärt stycke skådespel, där frågor om varje människas rätt att få vara som den är, ställs. Är Leos starka förhållande till fantasi och färg, mindre värt än konsten att foga samman bokstäver till ord?
En annan scen, som på ett halsbrytande sätt kopplar samman Er tid, Anton T. och vår, är den då vi får se olika kartbilder och vad som hänt med flora och fauna över tid. Hur vår girighet får oss att skörda utan att så. Hur det blir förödande för mångfalden. För fåglar. För skogen och åkermarken. Sådant får mig att gråta och skämmas som människa. Var det så ni kände när ni skrev? Förlåt att jag frågar. Ni kan ju inte svara.
© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree
Diskussion