Debatt om tryckfrihet, politik, kultur och Nerikes Allehandas framtid

Inlagd av Åsa Jonsén Fokus torsdag, januari 31st, 2013

Onsdagen 30 januari arrangerades en debatt på museet i Örebro av föreningen Kulturkudden som är utgivare av Kulturdelen.

Lokalen på Örebro Läns Museum var i det närmaste full med intresserad allmänhet, mediemänniskor av olika slag och kulturfolk som hade kommit för att höra debatten – eller kanske samtalet – mellan Nerikes Allehandas (NA) tidningschef Lennart Håkansson och Folkpartiets Staffan Werme. P4 Örebros Martin Dyfverman, en van och populär radioröst, agerade samtalsledare. Peter Ekström, rektor vid Örebro konstskola och redaktionsmedlem på Kulturdelen inledde genom att berätta om bakgrunden till att debatten arrangerats. Mediesituationen är i Sverige i kraftfull förändring, och att en dagstidning ackompanjerar frukosten är inte längre en självklarhet. För att demokrati såsom vi känner den skall fungera krävs den så kallade tredje statsmakten – en granskande media. Klarar media idag av att uppfylla den delen av samhällskontraktet?

Att det var just Staffan Werme som satt i ”höger ringhörna” som Dyfverman uttryckte det, var kanske inte någon slump. Han har varit aktiv lokalpolitiker i Örebro under flera decennier och är en av de som synts flitigast i media. Han företräder Folkpartiet, och just Nerikes Allehanda ägdes en gång i tiden av en liberal tidningskoncern, och har haft en oberoende liberal inriktning.

Finns NA kvar om 10 år? Ja, gissar Håkansson, den finns kvar som papperstidning om tio år. Medier försvinner inte bara för att nya medier tillkommer. Dock kan de få en annan roll. NA är också en av Sveriges starkaste lokaltidningar.

Werme tippar också att NA kommer finnas kvar, men uttryckte en rädsla för att den mer och mer skall bestå av reklam och mycket lite journalistik. ”Som Örebroar’n är nu då?”, poängterade Dyfverman. Ja, svarade Werme, om inte NA väljer en annan än den inslagna vägen. Han framförde åsikten att NA ändrade riktning någon gång runt sekelskiftet, då man tog stora kliv mot att bli vinstmaximerande och utrymmesbegränsande, exempelvis vad gäller debattartiklar.

Håkansson påpekar att han inte har insyn i hur det var förr eftersom han inte har arbetat vid NA så länge, men att om man jämför med andra tidningar av samma storlek så tar NA den här rollen som tredje statsmakt på allvar. NA bjuder ständigt in till debatt, men det är svårt, då politiker och andra hellre vill synas i teve någon minut än att författa en lång debattartikel. ”Vi har minskat personalstyrkan, men inte ambitionsnivån”, återkom Håkansson till flera gånger under kvällen.

Dyfverman frågade rakt ut om NA går med förlust, eller hur det kommer sig att man gör så omfattande nedskärningar. Detta svarade inte Håkansson på, utan berättade istället att NA är en stark tidning men som har ökade kostnader. ”Vi minskar bemanningen medan ekonomin är god så vi kan ge anställda omställningsbidrag istället för att bara säga upp dem. NA och ägarna sköter det här på ett bra sätt.”

Dyfverman: ”Men om man tar bort 25 anställda, resulterar inte det i att produkten blir sämre? Kan man sälja produkten då?”

Håkansson: ”Därför försöker vi behålla journalister och säljare. När pengarna inte räcker måste man försöka agera så smart som möjligt.”

Redan tidigt i debatten gjorde publiken sina röster hörda. Vem bestämmer nivån på produkten då? Håkansson svarade att det är NA:s ägare, och det är i slutänden koncernen Stampen. Nästan alla tidningar är anslutna till stora koncerner, vilket är bra för då är man flera som delar på risker som tas, sa Håkansson, som inte ville svara på Dyfvermans fråga angående hur stor vinst Stampen kräver av tidningen.

Nerikes Allehandas tidigare chefredaktör Krister Linnér ombads kommentera detta med ekonomin och idéburen journalistik, och han konstaterade att som han såg det så kom inte den radikala förändringen vid sekelskiftet, utan vid ägarbytet.

Staffan Werme ansåg att det är ett problem när en tidning är reaktiv, där man dämpar och minskar och är försiktig. Han efterlyste ett proaktivt förhållningssätt. Någon gång tar folks förtroende och intresse slut. Någon gång kommer läsare till den punkten då de inte anser att det är värt pengarna en prenumeration kostar längre. Han berättade att han själv upplevde måndagstidningen som deprimerande eftersom man hade bläddrat igenom den mellan första och andra tuggan av smörgåsen.

Tråden om att tänka proaktivt togs upp av Dyfverman och skickades vidare till Håkansson. ”Tänker ni inte alls proaktivt?”

”Jo, jag blev positivt överraskad när jag kom till NA i höstas” svarade Håkansson. ”NA är positiv till nya kanaler och vi ligger långt fram där jämfört med många andra tidningar. Om någon tidning hade bättre utveckling skulle vi omedelbart härma det. Vi vet hur vi skall göra bra journalistik, men vi vet inte hur vi skall få folk att betala för det.”

En fråga som togs upp av publiken var NA:s språkliga förfall. ”Man förstår inte ens vad som står i rubrikerna!” Håkansson instämde i att det är störande med dåligt språk och att i varje fall det var bättre förr, när man hade fler korrekturläsare.

Detta såg dock inte alla som det främsta problemet. Staffan Werme ansåg att folk på stan önskar sig en återlokalisering av innehållet; världshändelser läser man om på annat håll. Här tände något till i blicken hos Werme som med entusiasm berättade om hur han älskade att debattera kultur med Peter Ekström under 90-talet och att den möjligheten inte finns på samma sätt i NA nu. ”Lite mindre polisradio och lite mer journalistik” önskade han sig, och det tyckte Håkansson lät bra, och han tillade att trots nedskärningarna har NA ambitionen att skriva om mer lokala händelser.

”Men ni har ju tagit bort alla lokalredaktioner?” poängterade Dyfverman.

”Vi har ambitionerna, stirra er inte blinda på lokalerna”, svarade Håkansson.

”Men blir det bättre så här, menar du?” frågade Dyfverman.

”Med de förutsättningar vi har, om vi jobbar smart, kommer vi kunna tillfredsställa detta behov ändå”, påstod Håkansson.

Stoppade artiklar
Vidare fick Håkansson flera tips från publiken angående vad man kan skriva om för att återlokalisera och inbegripa hela området och inte bara Örebro. ”Vi skyggar inte för några ämnen”, tillade Håkansson, varpå Dyfverman konstaterade att han hade pratat med NA-journalister som fått artiklar som handlade om nedskärningen refuserade av Håkansson. Detta vägrade dock Håkansson kommentera.

Frågan om ekonomi återkom ständigt, och Werme önskade sig åter igen att NA skall gå före, visa vägen. Håkansson kontrade med att redaktionen i sig inte drivs av en vinsttanke, utan en önskan om att leverera god journalistik.

Publiken fick åter komma till tals, och även om det visades förståelse för att Håkansson inte kan sin NA-historia i och med att han är ny, ansågs det skrämmande att han inte kunde presentera minsta lilla vision för tidningen. Håkansson svarade:

”Jag åtog mig uppdraget för att NA och Stampen har en vision jag kan skriva under på. Det lokala är det viktiga, att ta fram sådant som inte annars blir känt. Gräva, bevaka, avslöja. Vara ett forum där man kan träffas för att få information och att få debattera.”

Något som tycktes röra upp känslorna var frågan om NA:s kulturbevakning. Den var knappt värd namnet, hördes det från publikhåll, och inköpt byråmaterial var inte vad man ville se i lokaltidningen. Håkansson ansåg att de hade försökt bjuda in till debatt, haft möten med företrädare för kulturlivet. ”Vi kan ju inte tvinga någon att debattera.”

Eva Lindström-Ejdeholt, nytillträdd Kultur- och featurechef påpekade att NA idag hade ett uppslag med recensioner och att man under förra veckan hade 9 egenproducerade artiklar.

”Är det sant att bokrecensionerna är gjorda i Västerås?” undrade Dyfverman.

”Vi väljer ut de bästa recensionerna och anpassar dem”, svarade Lindström-Ejdeholt.

”Men det är byråmaterial?”, frågade Dyfverman, och Håkansson svarade att det inte var något nytt att ta in färdigproducerade sidor från koncernen.

Här gled man över på ett nytt ämne, nämligen format. Marcus Johansson (mp) från Kultur- och Medborgarnämnden i Örebro berättade att anledningen till att exempelvis Kulturdelen inte fick något bidrag från dem var att policyn är att inte stödja nättidskrifter, och detta ansåg han var fel. Denna kommentar ledde debattdeltagarna in på frågan om det skall finnas något slags public service för tryckt media.

Werme nämnde att nättidskrifter som Kulturdelen både är bra och ett problem. Människor som är intresserade av kultur vänder sig till Kulturdelen på nätet och vet vad de letar efter. Fördelen med en dagstidning är att man råkar på sådant man inte visste att man var intresserad av, sa Werme och använde sig själv som exempel. Håkansson höll på det stora hela taget med och pratade om att förr kanske inte den tryckta tidningen behövde stöd på samma sätt som den gör nu, och kanske än mer i framtiden.

Karin Sundin (s) ansåg att Lennart Håkansson var defensiv och otydlig vad gäller NA och framtiden. Hon menade att hon blir orolig när hon hör honom och att hon saknar ett jävlar anamma.

Håkansson: ”Vi skall avslöja, gräva driva bra journalistik, vara ett forum och vara öppna för debatt. Jag undrar fortfarande vad det är vi gör för fel, rent konkret?”

Lasse Litzén från Kumla påpekade att i Kumla har NA aldrig varit den ”fixstjärna” som andra pratat om. NA har köpt upp och lagt ner alla konkurrenter, och risken finns att tidningen snart kommer bli Örebro Allehanda i stället, eftersom man så konsekvent ignorerar länet i stort.

Staffan Werme svarade att en marknadsekonomi kräver flera olika aktörer, och när den totalt dominerande aktören, NA, drivs från Göteborg tappar man blicken för det lokala.

Just den lokala aspekten återkom många ur publiken till. Kulturdelens Måna N Berger framförde åsikten att det finns en så levande landsbygd, en som aldrig syns i tidningen, och gav kultur- och featurechef Lindström-Ejdeholt tips på sådant som var värt att ta upp. Även frågor som är stora – och som berör stora delar av vårt område – ventilerades: miljö- och hållbarhetsfrågor som påverkar oss i det långa loppet, stora ingrepp i vildmarken exempelvis, varför syns de aldrig i NA?

Håkansson menade att det som inte har akut nyhetsvärde riskerar att försvinna, men att det är NA:s ambition att fånga upp även detta.

Claes Gabrielsson på SVT Örebro talade som privatperson och hävdade att NA saknade sjukdomsinsikt. NA har förändrats, det finns ingen esprit längre, ansåg han. Förr var NA angelägen, och det var nästan så man strök brallorna när man skulle gå och lämna in en text. Om man tar bort en av de bärande väggarna, den lokalt anknutna recensionsverksamheten, vad händer då med en tidning?

”Vad är det vi inte recenserar?” undrade Håkansson, och Gabrielsson påpekade att förr hade NA exempelvis förstadagsrecensioner skrivna lokalt.

Eva Lindström-Ejdeholt höll inte med om kritiken och sa att hon inte hade fått minskad budget sedan hon tog över arbetet från Marita Johansen.

Richard Kennett ville svara på Håkanssons fråga ”Vad gör vi för fel” genom att ställa tre motfrågor: ”Är Håkansson tidningsman eller affärsman?, Vilken är snittåldern på beslutsfattarna på Stampen? Och Vilken är anledningen till att folk säger upp prenumerationen på NA?”

Håkansson svarade att han är journalist, men att han kan räkna, att han inte vet snittåldern och att NA:s problem inte är att de tappar prenumeranter utan att de inte får några nya.

Många i publiken var dock villiga att vittna om att de själva och folk runtom kring dem har tröttnat. En man ur näringslivet berättade att han nyligen avslutat sin prenumeration eftersom han kritiskt ställt sig frågan: Levererar den här tidningen fortfarande vad jag betalar för? Svaret blev nej, och han blev förvånad och besviken när han efter 25 år som prenumerant inte ens fick frågan om vad det var som gjort att han ville avsäga sig prenumerationen.

Lasse Westberg ansåg att om NA vill behålla sin tyngd måste man låta den ligga på det lokala. Det finns ett värde i att ha lokala skribenter som kan relatera till det lokala, och man vill inte läsa samma födelsedagstexter om någon B-kändis i NA och sedan se samma text i DN. Man behöver en person i ledningen som har lokala kontakter. Westberg frågade Håkansson hur länge han tänkte vara kvar på NA, men detta svarade inte Håkansson på.

Staffan Werme höll med om att det är en jätteviktig fråga att kunna debattera med lokalt kända människor.

Avslutningsvis fick Håkansson frågan av Dyfverman om vad han tagit med sig ur den här debatten, och Håkansson menade att det var frågan om att vara proaktiv, vara offensiv.

—

Text: Åsa Jonsén Bild: Kristoffer Pettersson som båda tillhör Kulturdelens redaktion