DVD: Leviatan av Andrej Zvjagintsev

Inlagd av Sten Wistrand Film, Film & TV, Recension, Videohyllan fredag, september 18th, 2015

DVD

Leviatan

Ryssland, 2014

Distributör: Studio S
Regissör: Andrej Zvjagintsev

Manus: Andrej Zvjagintsev och Oleg Negin

Musik: Philip Glass

Medverkande: Aleksej Serebrjakov som Nikolaj (Kolja), Roman Madjanov som Vadim, borgmästaren, Vladimir Vdovitjenkov som Dmitrij, Jelena Ljadova som Lilja, Sergej Pochodajev som Romka

Längd: 2 tim. 15 min.

Betyg:

 

Den 4 juni 2004 tog svetsaren och bilmekanikern Marvin John Heemeyer en armerad bulldozer och demolerade stadshuset, den lokala tidningsredaktionen och diverse andra fastigheter i Granby, Colorado, USA. Sen tog han livet av sig. Det var slutet på en marktvist där Heemeyer ansåg sig överkörd av myndigheterna. I en efterlämnad inspelning sa han sig ha Gud på sin sida.

Fyra år senare fick den ryske filmregissören Andrej Zvjagintsev höra talas om historien och beslöt sig för att göra en film av den. Han tycks ha uppfattat det som självklart att Heemeyer var ett offer för korrupta lokala makthavare och säger sig ha fascinerats av att detta hände i den förmenta rättsstaten USA. Han har också hänvisat till kyrkofadern Augustinus tankar om att det enda som skiljer en stat från ett kriminellt gäng är att staten har lagar att följa. En stat som inte följer sina egna lagar är med andra ord inget annat än just ett brottssyndikat.

Det är lätt att föreställa sig vad Hollywood skulle ha kunnat göra av denna historia om en underdog som tar saken i egna händer. Den dramatiska kurvan finns ju inskriven redan i den verkliga historien och är så att säga bara att sätta i scen med Clint Eastwood i huvudrollen.

Men Zvjagintsev arbetar inte i Hollywood och han har omplacerat handlingen till sitt eget Ryssland. Och då förvandlas den dramatiska kurvan till ett enda långt och obönhörligt utförslöp.

Det hela börjar med kamerasvep över ett nordligt landskap vid havet, ett panorama som återkommer med jämna mellanrum och understryker människans litenhet och utsatthet. Det är ödsligt och kargt, blågrått och kallt – och storslaget på ett obönhörligt sätt (som naturligtvis bäst kommer till sin rätt på bio och inte på bildskärm). Mot naturens omänskliga mäktighet står ett samhälle som i sitt förfall inte heller har så mycket av mänsklighet att erbjuda. Vid strandkanten ligger fartygsvrak som gröngrå skelett; vägarna kantas av förfallna och till synes övergivna hyreskaserner; stadens torg och stadshus är en relik av sovjetisk tristess.

I stadshuset residerar borgmästare Vadim, en slätkammad tjockis med fingrar som två knippor Nürnbergerkorvar. Han vill åt en bit mark, kanske för att bygga sig en flott villa. Men där har redan Kolja sin bilverkstad och där bor han med Lilja och sonen Romka i en träkåk. I denna kamp om marken har Vadim svartklädda och brutala gorillor till sitt förfogande; Kolja har en gammal kompis som är advokat. Det är inte svårt att räkna ut vad som smäller högst. I denna del av världen är rättvisan en lika död fisk som dem vi ser på det löpande bandet i renseriet där Lilja arbetar.

Det är postsovjetiskt och ryskt, så ryskt att det ibland nästan kan framstå som parodiskt med drag av svart fars och ett stänk Roy Andersson. Det är vodka och mer vodka och ännu mer vodka och ytterligare vodka. Naturligtvis dricker man klunkvis och utan att grimasera och stöna – och man bär med sin pava som hälsofantasten sin vattenflaska. Men snarare än satir är det nog ren och skär realism, och sällan har man väl sett berusningens olika stadier så suveränt gestaltade som av Aleksej Serebrjakov och Roman Madjanov.

Filmen har fått sitt namn, Leviatan, efter ett havsvidunder i Jobs bok. Och ingen kan väl säga annat än att Kolja prövas likt den bibliske Job. Men han kan inte räkna med någon Gud i slutändan. Gud är lika frånvarande som kyrkan är närvarande; den andliga makten har lierat sig med den världsliga för att bokstavligen smörja kråset och för att slå ner på allt som hotar deras gemensamma intressen. Kolja är i all sin halsstarrighet en irriterande figur, men att det finns större hot mot makten anar man av en sekundsnabb scen. Kolja sitter full i soffan medan teven går i bakgrunden. Plötsligt flimrar en husvägg där någon klottrat PUSSY RIOT förbi. På väggen i maktens tjänsterum hänger ett porträtt av Putin, men även hans öde tycks utstakat. I en scen är några vänner ute i naturen för att supa och skjuta – och som måltavlor har man med sig inramade porträtt av tidigare makthavare som Brezjnev och Gorbatjov  medan dagens ännu får ligga till sig …

Leviatan står för det ovedersägliga och oundvikliga som vi inte kan undkomma och inte besegra. Men Zvjagintsev låter också vidundret ta konkret gestalt som när en grävskopa går till attack som ett hungrigt och vredgat urtidsdjur. Och när Lilja blickar ut över det ödsligt kalla havet ser vi en svart val vältra sig upp ur djupen som en bild av den förtvivlan hon själv bär inom sig. Men man kan också påminna sig att Leviatan är titeln på ett verk av 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, präglat av en desillusionerad syn på människan som människans varg.

Koljas historia hade mycket väl kunnat berättas av ett av de samhällets olycksbarn som Michail Chodorkovskij beskriver i sin bok Mina medfångar, och Andrej Zvjagintsev säger knappast något man inte redan trodde sig veta. Men hans skildring av ett samhälle där den enskilde inte har en chans mot makten äger en obönhörlig och molande konsekvens som det är svårt att värja sig mot. Här finns ingen upprättelse att få och ingen tröst att hämta.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.