Bok: Mina medfångar av Michail Chodorkovskij

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension fredag, juli 17th, 2015

Mina medfångar

Michail Chodorkovskij

Översättning: Ola Wallin

Ersatz. 94 sidor. Har utkommit.

 

 

Den ryska litteraturen är rik på lägerskildringar. Det är naturligtvis ingen slump. Under hela 1800-talet kunde man se de tröstlösa konvojerna av kedjefångar på vandring österut, följda av en tross bestående av kvinnor som valt att följa sina män – som Sonja följer Raskolnikov i Brott och straff. Sin egen fängelsetid skildrade Dostojevskij i Anteckningar från döda huset. En annan klassiker från tsartiden är Pjotr Jakubovitj I de utstöttas värld – och naturligtvis Anton Tjechovs reportage Ön Sachalin. Det bolsjevikiska maktövertagandet 1917 innebar som bekant ingen förändring när det gällde straffarbete i Sibirien, även om transporten dit nu började ske i godsfinkor. Verksamheten kulminerade under Stalin, när bokstavligen ingen gick säker. Det är nu vi får det som efter Aleksandr Solzjenitsyns kartläggning blivit känt som GULAG-arkipelagen och som i litterär form skildrats av inte minst Varlam Sjalamov. Men även om lägren efter Stalins död började tömmas på oskyldigt dömda upphörde aldrig driften; bland senare vittnesbörd kan nämnas Andrej Sinjavskijs En röst ut kören och Irina Ratusjinskajas Grå är hoppets färg. I samband med domarna mot Pussy Riot påmindes vi också om lägrens fortsatta verklighet under Putin, och Nadezjda Tolokonnikovas rapporter avslöjade förhållanden snarlika de som Ratusjinskaja beskrivit trettio år tidigare.

Ändå från tsartiden och framåt har det funnits två kategorier fångar: de kriminella och de politiska. Stalinismen medförde även en tredje kategori: de som fängslats helt utan egen förskyllan bara för att uppfylla planeringstalen. Efter Det stora fosterländska kriget tillkom också soldater som straffades därför att de svikit sitt land genom att ha suttit i tyska fångläger. Under tsartiden hade de politiska fångarna kunnat mötas av viss respekt, då de var bildade och kom från högre samhällsskikt än de vanliga tjuvarna och mördarna; under Sovjettiden stod de lägst i kurs och lägerledningen såg till att spela ut de kriminella mot de politiska.

Till denna den ryska vittneslitteraturen sällar sig nu den inte obekante Michail Chodorkovskij, mannen som gjorde sig en osannolik förmögenhet som förslagen affärsman efter Sovjetunionens fall men sedan utmanade Putin och därmed bäddade för sin egen undergång. I förordet till Mina medfångar citerar han ett ordspråk som han menar ligger djupt inbäddat hos varje ryss: ”Ingen går säker för tiggarstaven och fängelset.” Någon tiggarstav har Chodorkovskij knappast behövt luta sig mot, men han berövades i alla fall sitt affärsimperium och ett tag såg det rent av ut som om han skulle få tillbringa resten av sitt liv i ett läger – när Putin plötsligt i sin outgrundliga nåd släppte honom fri och förpassade honom ur landet.

Kanske kan man säga att Chodorkovskijs fall blev hans lycka i så måtto att den samvetslöse oligarken i världens ögon plötsligt förvandlades till den oskyldige samvetsfången. Det blev alltså lite paradoxalt Putin som räddade Chodorkovskijs rykte åt eftervärlden; huruvida det också inneburit att Chodorkovskij räddade sin själ vågar jag inte ha någon uppfattning om. I Mina medfångar är det inte heller sin egen utveckling han skildrar utan, som titeln säger, de olycksbröder han mött och som av en eller annan anledning gjort intryck på honom. För Dostojevskij blev fängelsetidens möten med det ryska folket helt avgörande och han kom att ompröva hela sin livssyn och ideologi. Om Chodorkovskij genomgått någon liknande omvändelse framgår inte, men inget tyder på att han bland fångarna skulle ha uppfattat en folklig visdom som skulle kunna rädda Ryssland. Snarare ser han alla som mer eller mindre offer för ett genomruttet och totalt korrumperat system där de flesta är chanslösa. Men fångarnas moral är definitivt inte lägre än den som präglar domare och väktare, snarare tvärtom.

Här finns till exempel Kolja som lockas med diverse förmåner om han tar på sig ett brott han inte begått. Inga problem. Men så visar det sig att han ska erkänna ett överfall på en pensionär – och nu slår Kolja bakut. Aldrig i livet att han vill bli förknippad med att råna gamla gummor. Han misshandlas av kriminalarna men ger inte vika; det handlar om hans heder. Chodorkovskij avslutar historien med att han tänker på alla skamlösa lurendrejare som lever i frihet och hur han känner stolthet över Kolja. ”Det är direkt kusligt när man tänker på alla människoliv som förslösas helt i onödan, alla öden som krossas genom egen förskyllan eller av det själlösa systemet.”

Den här typen av allmän reflektion är återkommande, och Chodorkovskij odlar bilden av sig själv som en ödmjuk och rättskaffens man som genomskådat den falskhet och de destruktiva värderingar som präglar och styr det ryska samhället. Jag säger inte att han har fel i sak, men något skorrar det i alla fall när den forne oljemagnaten och miljardären låter färlan gå över alla som bara är intresserade av pengar och lyxkonsumtion. Men människor kan förändras, och mötet med samhällets olycksbarn kan ju mycket väl fått honom att ompröva sitt liv.

I förordet undrar han om han verkligen kan kalla sig författare, en fråga som riskerar att framstå som lite kokett. Mina medfångar är ingen stor litteratur. Och det behöver den inte heller vara. Man läser den för de inblickar man får i den ryska fängelsevärlden och för snabbporträtten av olika interner. Här griper den tag, och framställningen hade vunnit på om Chodorkovskij avstått från sina tankar om tillståndet i landet. Ibland hade man också önskat att han varit mer explicit och inte tassat så försiktigt runt den brutalitet och de sexuella övergrepp som fängelsemiljön uppenbarligen också rymmer. Men hans bok är inget reportage i vanlig mening. Det är egentligen frågor av moralisk natur som ytterst intresserar honom: hur människor bryts ner men också hur de mot alla odds kan höja sig över sin situation. Fängelset blir för honom något av en sinnebild för hela det ryska samhället.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.