Serier: Folkets röst

Tardi är den främste nu levande serieskaparen, alla kategorier.

Serier: En studie i rött

I nästan alla äldre filmer och tecknade serier framställs de som ganska mogna – medelåders – män. Men här får de vara i rätt ålder. Och även om jag inte är helt förtjust i tecknarens stil så har han följt Conan Doyles ”anvisningar” mycket konsekvent.

Serier: Tardi, Skyttegravskriget

Skyttegravskriget 1914-18 är mästerligt välkomponerad. De korta rapsodiska berättelserna är något av det bästa jag har sett från Tardis hand. Han levandegör den lilla människans umbäranden och styrandes vansinne

Serier: Jag & min pappa & Zlatan

Jag & min pappa & Zlatan förmedlar en tung sorgsenhet som är svår att värja sig mot. Mattias Elftorps skickliga bildberättande är starkt och mäktigt. Utan pardon, som ett ton tegel, hamrar Elftorp in bilden av ett bigott, och i grunden blåögt, samhälle.

Serier: Bergtings Domovoi

Domovoi är en mustig, folkloristisk ”skräckromantisk” serieroman av yppersta klass. Inte minst för den underbart skildrade truliga kvinnliga huvudpersonen som är helt oemotståndlig.

Serier: Valhall 5

Det tål att sägas igen – Peder Madsens kvaliteter som illustratör är obestridlig och han bemästrar seriens form med en självklar genialitet och pondus.

Serier: Havets gille

Låt mig först bara göra en sak absolut klar. Havets gille är en briljant seriebok av en av Europas främsta serieskapare. Det är en ren njutning att låta sig förföras av Nancy Peñas seriekonst

Serier: Flugornas ö

För Flugornas ö är en skräckfilm, en bok av svarta ikoner förklädd till en egensinnig samling tecknade ångestbilder. Textbubblornas meningar slingrar sig ormar över sidorna.

Serieroman: Nattbarn

I Hanna Gustavssons debutserieroman Nattbarn, följer vi Iggy, en fjortonårig flicka som bor med sin mor i Stockholm.

Serier: Pelle Forshed

Sällan har jag blivit så omedelbart tagen och imponerad av ett svenskproducerat seriealbum som Pelle Forsheds De anhöriga. Det är utan tvekan ett av de absolut vackraste, intelligentaste och mest tilltalande verk jag sett på länge.

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree