Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur » Bok: Vänstra stranden. Berättelser från Kolyma 2 av Varlam Sjalamov.

Bok: Vänstra stranden. Berättelser från Kolyma 2 av Varlam Sjalamov.

Vänstra stranden. Berättelser från Kolyma 2.

Varlam Sjalamov

Övers. Ola Wallin

Ersatz förlag. 304 sidor. Har utkommit.

När Michail Gorbatjov 1985 lanserade den öppenhet som gick under namnet glasnost väcktes förhoppningen att Sovjetunionen, och efter 1991 Ryssland, äntligen skulle göra upp med sitt förflutna. Det var dags för en motsvarighet till den Vergangenheitsbewältigung som Tyskland ägnat sig åt efter nazismens fall. Här fanns ansatser: tidigare förbjudna verk kunde publiceras, arkiv öppnades. Men många av initiativen kom att knytas till enskilda individer som Jurij Dimitrijev och fristående organisationer som Memorial, vilka envetet arbetade för att dokumentera de övergrepp som begicks under kommunismen. Men efter att Putin kom till makten tvingades de arbeta i allt större motvind. Idag sitter Dimitrijev fängslad, och Memorial förbjöds i december 2021 efter att först ha stämplats som ”utländsk agent”. Under rättegången hävdade åklagaren att organisationen ”får oss att skämmas över det sovjetiska förflutna, istället för att minnas dess ärorika historia”. Två opinionsundersökningar som Levada-institutet genomförde 2017 och 2019 visade att 70% av befolkningen ansåg att den roll Stalin spelat i landets historia huvudsakligen var positiv och att han betraktades som den största personligheten i Ryssland genom tiderna.

Varlam Sjalamov  i samband med arresteringen 1929.

Till landets ”ärorika historia” hör Varlam Sjalamov. Han satt sammanlagt nästan tjugo år i sovjetiska fängelser och läger. Efter en första dom 1929 arresterades han på nytt under Jezjov-terrorn 1937 och dömdes i enlighet med strafflagens artikel 58 för trotskistisk kontrarevolutionär verksamhet (KRTD). Så blev han en ”58:a” och en ”bokstavsbärare”, där inte minst T:et för trotskism var graverande. Han släpptes efter Stalins död 1953 för att tre år senare rehabiliteras som en konsekvens av Chrusjtjovs uppgörelse med vad han kallade ”personkulten”. Men att slippa ifrån helvetet i Kolymas fångläger betydde inte att man blev fri från det. Frigivning och frihet olika saker, och Sjalamov konstaterar lakoniskt: ”Jag har aldrig varit fri, alla mina vuxenår har jag bara varit frigiven.”

I lägret säger han till en medfånge att han vill minnas allt, ”minnas och beskriva”. Och det var det som blev hans livsuppgift. Det var en sensation när Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv fick publiceras 1962, men för Sjalamovs fullständigt illusionslösa lägerskildringar var det njet. I stället spreds de underjordiskt som privatkopierade samizdat. Det var först 1988, sex år efter hans död, som de under samlingsnamnet Berättelser från Kolyma började publiceras i hemlandet. Nu är en komplett svensk utgåva på gång, och föga överraskande är det Ersatz, Sveriges för närvarande kanske viktigaste förlag, som står för den. Den första volymen, Genom snön, kom 2018, och i höstas var det dags för den andra, Vänstra stranden. Åter är det Ola Wallin som står för den förtroendeingivande översättningen, och som vanligt när det gäller Ersatz är det en exemplarisk utgåva, där förklarande kommentarer reder ut allt från lägerjargong till litterära och politiska anspelningar.

Sjalamovs texter är inte helt lätta att genrebestämma även om de hör hemma inom vad man numera kallar vittneslitteratur. Det är alltså hans egna erfarenheter som ligger till grund för framställningen och som ger den dess etos: ”Därom kan jag berätta, ty jag var med”, som fänrik Stål får uttrycka det hos Runeberg. Sedan kan de olika texterna ha rätt olika karaktär. En del formar sig till noveller medan andra är mer faktiska redogörelser. Ibland är det uppenbart att Sjalamov skriver om sig själv; i andra fall skildras händelseförlopp där han inte varit delaktig men som han mycket väl kan ha hört talas om – som i ”Major Pugatjovs sista strid”. Där lyckas en grupp fångar under ledning av den fängslade majoren få tag i vapen och rymma – för att sedan mejas ner. Men är det verkligen en slump att majoren delar namn med den kände upprorsledaren från 1700-talet?

Vi möter fångar och vakter och lägerkommendanter och sjukvårdare. Ibland är gränserna flytande: vissa fångar kan också fungera som vakter och många av läkarna är själva dömda fångar. I Vänstra stranden kretsar mycket kring just sjukhusen i lägren, då Sjalamov tidvis tjänstgjorde som vårdare. Men han undkommer inte heller arbetet i guldgruvorna och i skogen, där man förfryser fingrar och tår, där kroppen när helst kan ge upp, där svälten gör smörjolja till begärlig föda och där en förtärande vrede är allt som återstår:

Det fanns nätter då ingen värme nådde mig genom resterna av vapenrocken, vaddjackan, och på morgonen såg jag på grannen som på en död, och förvånades lite över att den döde är vid liv, reser sig efter åthutning, klär sig och lydigt utför order. I mig fanns föga värme. Inte mycket kött återstod på mina knotor. Det köttet räckte bara till vreden – den sista av mänskliga känslor. Inte likgiltigheten, utan vreden är den sista mänskliga känslan – den som är närmast knotorna.

 

Det händer också att en sinister humor smyger sig in: ”Med en parfymerad näsduk över ansiktet behagade utredare Fjodorov samtala med mig”, skriver Sjalamov – och mer behövs inte för att man ska förstå den sanitära situationen för fångarna.

Varlam Sjalamov i samband med arresteringen 1937.

Mot slutet av boken stegras den isande verkligheten till en närmast apokalyptisk vision. Under kriget skickar Amerika utrustning till Sibirien. Kläderna når aldrig fångarna utan pullovrar och jumprarna stannar hos generalsfruarna i Magadan. Men till lägren anländer lastbilar och traktorer. En väldig bulldozer väcker hos fångarna förhoppningen att slippa ta hand om de fällda lärkträden som knäcker deras kroppar. Men den stålblanka maskinen visar sig få ett annat jungfruuppdrag. Den arbetar sig fram till en massgrav för fångar, ”en stengrop fylld till brädden med oförmultnade kroppar från år trettioåtta”. I den eviga tjälen har kropparna bevarats och ”varenda en av de arkebuserade, ihjälslagna, utmärglade av svält kan fortfarande identifieras – också årtionden senare. På Kolyma fanns det inga gaskamrar. Liken väntar i stenen, i den eviga tjälen”, i groparna ”fyllda till brädden med kroppar”.

Nu har gropen rasat ihop och en grotesk syn visar sig: de ”döda kröp nedför bergssluttningen och avslöjade Kolymas hemlighet”. Nu gäller det för bulldozern att raka ihop ”de stelfrusna liken, de tusentals liken, de tusentals skelettliknande döda kropparna. Allt var oförmultnat: de krökta fingrarna, de variga tårna – stumparna efter köldskadorna, den torra huden som rivits blodig och ögonens tindrande hungerglans.” Bulldozern anförtros fadermördaren Grinja Lebedev som omsorgsfullt utför arbetet, rakar ihop liken, stöter ner dem i gropen och vänder tillbaka för att upprepa proceduren. Han, banditen, ser inte åt de politiska fångarna. Han ”hade fått ett uppdrag av staten, och det uppdraget hade han utfört. I Grinja Lebedevs stenansikte syntes en utmejslad stolthet, en känsla av fullgjord plikt.”

Det förflutnas brott ska döljas. Men kropparna försvinner inte. De döda bidar sin tid.

I Berättelser från Kolyma förs vi ner i det isande helvete där Sjalamov var nära att gå under för att förenas med Gulags tusentals döda. Mentalt är han redan nästan där när det oväntade inträffar. Plötsligt upptäcker han hur orden och språket, inte lägrens grova språk, återvänder till honom, och med språket medkänslan, först med djuren sedan med människorna. Att hitta tillbaka till språket blir för Sjalamov detsamma som att se världen på nytt och att återuppväckas till livet – för att därmed också kunna träda fram som kompromisslöst tidsvittne.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS. För recension av Genom snön. Berättelser från Kolyma 1. Se här.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree