Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur » Bok: Genom snön. Berättelser från Kolyma 1 av Varlam Sjalamov

Bok: Genom snön. Berättelser från Kolyma 1 av Varlam Sjalamov

Genom snön. Berättelser från Kolyma 1

Av Varlam Sjalamov

Översättare: Ola Wallin

Ersatz. 320 sidor. Har utkommit.

 

Denna heta sommar har jag delvis tillbringat i ett isande kallt Sibirien tillsammans med Varlam Sjalamov. Men jag har suttit trygg och mätt medan Sjalamov, frusen och hungrig och hunsad, rört sig i dödens närhet. Sjalamov föddes 1907 och att han dog så sent som 1982 är närmast ett under. Första gången han arresterades var han 22 år. När den stora terrorn inleddes 1937 dömdes han som ”återfallsförbrytare” till fem år i Kolyma, ett straff som kom att förlängas med tio år. Fri blev han först efter Stalins död 1953. Rehabiliteringen, detta kvitto på att han straffats utan att ha begått något brott, kom tre år senare. Efter frigivningen vigde Sjalamov sitt liv åt att i skönlitterär form vittna om livet i lägren. Det blev totalt tio volymer med samlingsnamnet Berättelser från Kolyma. På svenska har han publicerats i urval (1982 och 2003), men nu satsar Ersatz på en komplett utgåva. Först ut är volymen Genom snön i översättning av Ola Wallin. Den är på alla sätt exemplarisk med efterord av Sergej Lebedev, biografiska uppgifter om Sjalamov och förklarande noter till texterna.

När Ryssland lade under sig Sibirien vann man två stora fördelar. Man fick inte bara tillgång till en rad råvaror utan även ett utmärkt ställe att deportera misshagliga personer till. Sovjetmakten upptäckte att dessa fördelar på ett förträffligt sätt kunde kombineras, och vintern 1931–32 grundade man Dalstroj, det vill säga Överstyrelsen för koloniseringen av Fjärran Norden – en förskönande omskrivning för säkerhetstjänstens strafflägerförvaltning i Kolymaområdet med centrum i Magadan. Sedan dess är dessa geografiska namn oupplösligt förknippade med slavarbete i ett omänskligt klimat där sommaren är kort och vintern lång med temperaturer som går ner till minus 50 grader. Att bryta guld och tenn under dessa förhållanden lämpade sig naturligtvis bra för fångar vilkas liv och hälsa man inte behövde vårda. Det var bara att fylla på med nya när de gamla dog.

Husruiner i Kolyma vid tenngruvan Butugytje där fångar arbetade t.o.m. 1955. Foto: Oxonhutch.

Det var med en skildring från dessa sovjetiska slavarbetsläger som Aleksandr Solzjenitsyn 1962 fick sitt sensationella genombrott. För den sovjetiska läsaren var det kanske inte så mycket innehållet i En dag i Ivan Denisovitjs liv som var omskakande utan att dessa bittra men förtigna erfarenheter äntligen hade fått en fullödig litterär gestaltning och att denna dessutom hade kunnat publiceras. Chrusjtjov var vid denna tid sysselsatt med att konsolidera sin makt, och avstaliniseringen var en av hans strategier. Men samtidigt stod det klart att man inte fick publicera vad som helst. Sjalamovs berättelser cirkulerade endast underjordiskt som samizdat: tre maskinskrivna buntar av ansenligt omfång.

Varlam Sjalamov

Sjalamov var en så kallad 58:a. Han var alltså dömd enligt den sovjetiska strafflagens artikel 58 om kontrarevolutionär verksamhet, en formulering som i praktiken kunde innebära vad som helst. Lagtexten fanns inte där för att kunna straffa ett brott utan för att legitimera ett straff. Dessa 58:or bildade den ena stora gruppen i lägren tillsammans med ”gratisåkarna”, lägerjargongens galghumoristiska benämning på dem som straffats endast i egenskap av familjemedlemmar till ”fosterlandsförrädare”. Den andra stora gruppen var naturligtvis de så att säga traditionellt kriminella. Eftersom de senare inte betraktades som ”folkets fiender” behandlades de bättre och man spelade ut dem mot de politiska fångarna. För dessa var de kriminella, genom sin brutala maktutövning som även innebar sexuellt övervåld, ett väl så stort gissel som lägervakterna. Just sexualiteten är något som sällan tas upp i vittneslitteraturen, och först mot slutet ägnar Sjalamov detta skambelagda område en lakonisk kommentar när han konstaterar att ”feminina unga småtjuvar” blev utnyttjade och att ”nästan varenda tjuv var pederast”.

”Arbete ger frihet” löd devisen över grinden till Auschwitz. I Kolyma kunde man ovanför ingången till varje lägerzon läsa de lika cyniska orden ”Arbete är hjältemod och heder, tapperhet och ära”. Men för den som trädde in genom grinden väntade bara umbäranden och förnedring. Här härskade oskrivna lagar och regler som bröt ner alla moraliskt men som man måste anpassa sig till för att ha en chans att överleva. Sjalamov betonar att ingen blir en bättre, ädlare eller visare människa av att sitta i läger. Köld, svält, skörbjugg, misshandel och utmattning skapar likgiltighet för andras lidanden och en ständig beredskap att för egen vinning – för en fimp, en klädtrasa, några skedar kålsoppa – förråda vem som helst. När man är helt utlämnad åt andra, och när det är meningslöst att föreställa sig en framtid, blir vreden den förhärskande känslan. Det är den och inte drömmen om frihet som gör att man överlever en dag till, den och människans förunderliga förmåga att uthärda det outhärdliga. Där djuren ger upp och väljer att dö fortsätter människan att leva ”i likgiltig vrede”, okuvlig som den sibiriska dvärgtallen.

Ernst Neizvestnyj: Sorgens mask. Monument i Magadan till minne av GULAG-arkipelagens offer i Kolymaregionen.   Foto: Alglus.

Sjalamovs berättelser från Kolyma är inte rapporter utan skönlitterära texter. Men läser vi dem som fiktion? Frågan är inte helt enkel att besvara. De enskilda historierna behöver inte i strikt mening vara ”sanna” på detaljnivå. Men samtidigt tror jag de flesta föreställer sig att Sjalamov genom dessa berättelser ger en bild av hur livet i Kolyma verkligen gestaltade sig. Det är ju också uppenbart att vittnesmålet varit en drivkraft hos honom. Och hela hans ethos bygger på det faktum att han kan tala ur egen erfarenhet. Samtidigt konstaterar han att det är nödvändigt att agera som en ”utlänning” inför materialet för att kunna bli förstådd av den som själv aldrig upplevt den verklighet som skildras. Som författare måste han skapa sig en distans, och det kan han göra genom en skönlitterär gestaltning. Ändå vill jag hävda att Sjalamov är långt mer dokumentär än till exempel Imre Kertész vars Mannen utan öde så att säga är sitt formspråk. Och även om Sjalamov liksom Primo Levi lever med frågan vad det är som gör en människa till en människa är den inte lika filosofiskt framhävd hos honom.

En del av ”novellerna” i Genom snön är tydligt utarbetade för att uppnå en viss ”litterär” effekt, andra framstår som mer konstlösa. Men det är den samlade effekten som är verkligt drabbande och som gör att vi obönhörligt tvingas in i köldhelvetet och att Kolyma förvandlas från begrepp till upplevd erfarenhet. Men det är en smärtsam läsning. Vid tungt arbete, kyla, svält och misshandel förvandlas människan ”till ett rovdjur på tre veckor”, konstaterar Sjalamov. En annan av hans slutsatser är att  vänskap och kamratskap ”aldrig uppstår under svåra, verkligt svåra – livshotande – betingelser”. Berättelser från Kolyma låter aldrig läsaren lämna GULAG-arkipelagens slutna värld. Men i förlängningen handlar de naturligtvis även om ett fullständigt samvetslöst politiskt system som för inte så länge sedan hade sina trosvissa apologeter även i väst.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

PS. När det gäller sexualitetens uttryck i en extrem manlig miljö som ett fångläger finns Heinz Hegers Männen med rosa triangel som skildrar hans erfarenheter som homosexuell i nazismens koncentrationsläger.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree