Hem » Essä » Björnjägarn, en riktig konstnär

Björnjägarn, en riktig konstnär

Nils Rundgren blev ”upptäckt” som konstnär i samband med att fyra av hans målningar blev antagna till Liljevalchs vårsalong 1969. Konstnärsparet Viola och Elis Eriksson hade köpt ett antal målningar av honom och lämnat in några av dem till juryn. Nils Rundgren hade visserligen redan tidigare varit omskriven en hel del men nu ökade publiciteten tydligt, det syns på de efterlämnade pressklippen. Det blev också både radio- och TV-inslag.indexa

Till allra största delen ägnades denna uppmärksamhet Nils Rundgren i rollen som spännande byoriginal, en riktig luffare som överlevt in i modern tid. Och visst var han en fascinerande karl, mytomspunnen. Kanske bildad, kanske berest, kanske med både äventyr och djupa tragedier bakom sig. Svar på tal kunde han också ge. Dräpande, festliga och knepiga repliker kom raskt på svenska men också på tyska och franska.

Därför kom mycket lite uppmärksamhet egentligen att ägnas hans bilder. Dessa som var upphovet till hans berömmelse blev snabbt en bisak när väl journalisterna fick sätta klorna i mannen bakom verken. Kanske var det så med journalisterna att de tyckte likadant som de flesta – att Nils Rundgrens tavlor var som barnklotter. Något utan egentligt värde. Något som endast kunde frambringa ett litet elakt flin. Inte konst. Att de hade hamnat på Liljevalchs vårsalong var mer att betrakta som en märkvärdig tillfällighet.

Inte konst

Och det är klart att Nils Rundgrens tavlor inte är konst. Åtminstone inte om man ska döma efter det den gamla traditionella konstteorin vars hörnstenar är det höga syftet, det virtuosa handlaget, den medvetna framställningen och det förädlande. Enligt denna förklaring av vad konst är, ryms inte en sådan som Nils Rundgren. Hans uppfyller inte den traditionella konstteorin till någon del.

380232744Visserligen finns några av hans verk i Örebro Länsmuseums samlingar men annars är det följaktligen inga konstmuseer som har brytt sig om honom. Man får leta sig ända till Nordiska Museets folkloresamlingar för att finna något. Där finns en målning anskaffad till en utställning på 1970-talet om luffare. Den är inte registrerad som konstverk.

Det kan vara intressant att fråga sig vem som hade nytta av den gamla traditionella konstteorin. Och varför den, åtminstone delvis, fortfarande tillämpas. Varför är det, enligt en del, olämpligt att en sådan som Nils Rundgren ägnas seriös uppmärksamhet?

Idag finns dock alternativa synsätt på konsten. Nu är det snarare ett verks kommunikationsförmåga och betraktarens upplevelse som är det viktiga. En egenskap som ofta betonas är autenticitet. Dessa nya synsätt, och konstteorier, har öppnat möjligheter att idag visa konst som för bara någon generation sedan var fullständigt otänkbar.

En kil i de gamla föreställningarna om vad konst var, slog Pablo Picasso när han tog den gamle tulltjänstemannen Henri Rousseau under sitt beskydd. Picasso utnyttjade sin auktoritet och sina kontakter i konstvärlden och i pressen. Han såg till att skribenterna och museiintendenterna fick ögonen på Rousseau och han förklarade för dem att detta oskolade konstnärskap hade en levande kraft långt utöver den tidens salongsmåleri. Och några förstod faktiskt hans resonemang. Detta var en insats väl i klass med Picassos uppmärksammande av afrikansk skulptur, vilket blev en av modernismens utgångspunkter. Den naiva konsten kunde därmed faktiskt inta en liten plats i konsthistorien.

Den lite verklighetsfrämmande Rousseau uppfattade kanske egentligen situationen rätt väl när han vid denna tid sa att han och Picasso var världens främsta konstnärer. Picasso i den egyptiska stilen och han själv i den moderna.

Art brut – rå konst

Ungefär samtidigt blev surrealisterna en ledande kraft inom konsten. Surrealisterna hyllade det omedvetna och experimenterade både med dittills konstfrämmande material och nya metoder att skapa konst. De rundgren_nils-komposition~OM507300~10665_20150120_20150120_949intresserade sig mycket för de verk som en del patienter på sinnessjukhusen framställde. Alltså inte bara västerländskt oskolad konst utan också omedveten konst. Så småningom myntas begreppet art brut av den franske konstnären Jean Dubuffet. Art brut betyder ungefär rå konst men i meningen obearbetad, närmare källan. Så här förhoppningsfullt uttryckte sig Dubuffet:

”Konsten lägger sig inte ner på den specialtillverkade sängen; den springer iväg så snart man nämner dess namn; den älskar att uppträda inkognito. Dess bästa ögonblick är när den glömmer vad den heter.”

Också detta var en kraftig kil i de gamla föreställningarna om konst.

Men att den traditionella konstteorin fortfarande har kraft visar sig på många sätt. Bland annat genom att naiv konst och art brut framför allt har beskrivits som en inspirationskälla för ”riktiga” konstnärer.

Även med nyare konstteorier har det varit mycket svårt för naiverna och särlingarna att tränga in i konstens finrum. Verk av en sådan som Nils Rundgren hittar man fortfarande lättare i andrahandsbutiker och på loppmarknader än på museerna och i gallerierna.

Fast det är klart att den ekonomiskt inriktade delen av konstmarknaden vädrade något intressant när Nils Rundgrens snabbproducerade verk officiellt upphöjdes till konst. Han målade fort och mycket. Ibland tog han någon till hjälp med bakgrunden. Det har ofta vänts emot honom. Men han sålde billigt också. Två för en tia. Det var ett vanligt pris. Somliga tänkte sig en rejäl förtjänst och åkte och köpte stora packar med bilder av honom. Ja, det har till och med dykt upp förfalskningar. Någon gång kan han dessutom möjligen ha ”lånat ut” sin kända namnteckning för att göra någon annans verk attraktivt.

Men än så länge har inga riktiga ekonomiska klipp stått att göra genom Nils Rundgrens målningar. Det går fortfarande att hitta målningar för ett par hundralappar även om man nu mer ofta får räkna med priser närmare tusenlappen. Visst är Nils Rundgrens målningar konst, kanske till och med stor konst. Men de är inte så ekonomiskt värdefulla. I alla fall inte än.

Jag har redan antytt att Nils Rundgren ingår i ett slags tradition av särlingar och naiver. (Märk att naivister är något annat. Det är skolade konstnärer som väljer att arbeta i en barnslig stil.) Men denna antydda tradition är av det bångstyrigaste slaget. Den rymmer i Sverige konstnärer som Nils Nilsson Skum, Johan Erik Olsson (Lim-Johan), Axel Petersson (Döderhultarn), Josabeth Sjöberg, Karl Johan Lidholm och många andra. Särskilt Nils Nilsson Skum brukar liknas vid Nils Rundgren. Och visst finns där likheter men också stora olikheter. Det som räknas som typiskt för naiverna och särlingarna rundgren_nils-naivistisk_komposition~OM395300~10618_20091102_2009-11-02_8717stämmer bara undantagsvis i de enskilda fallen. De gemensamma nämnarna är mycket vaga och det typiska har kraftfulla undantag. Nils Rundgren var till exempel inte någon patient på ett mentalsjukhus – hans bilder var inte resultatet av en hallucinerande hjärna. Inte heller var han obildad. Tvärtom finns det skäl att anta han var något mer än genomsnittligt orienterad i ett smalt ämne som konsthistoria.

Å andra sidan finns det inga tecken på att han var någon intellektuell eremit som i askes dragit sig undan världen. Fast i skriverierna tonar ibland en sådan romantiserad bild fram. Lundsbergsstudenten som efter en eller annan tragisk händelse flyr ut på vägarna och blir något av en ädel vilde. Mycket i hans egna historier kunde användas att spä på en sådan uppfattning. Helt omedveten om mytbildningen omkring sin kan han inte ha varit. Han bidrog i alla fall till den – medvetet eller omedvetet.

1994 kom Sten Björnulfson med första upplagan av sin bok Björnjägarn en roman om en myt. 2009 kom det en ny och något förändrad upplaga med många illustrationer. Trots att det är en roman så handskas Sten Björnulfson ödmjukt med sitt ämne och exploaterar inte mytbildningen särskilt mycket. Så skriver han i en uppsats om Nils Rundgren:

”Det finns saker som det är omöjligheter att klara ut. Som att räkna alla de sputnikar och abessinska kor som fått tjäna som töre i Bergslagskökens vedspisar. Eller veta hur många Björnjägarbilder som förstörts av väder och vind på utedass eller i landsvägarnas diken. Inte heller går det att mäta medlidandet och föraktet som genom åren drabbat den smutsige landstrykarens underliga ’tavlor’.”

Ofrivilliga spasmer

Ligger det inte nära till hands att se Nils Rundgrens bilder i direkt relation till hans livsöde? Det är ett ganska vanligt förhållningssätt när det gäller konstnärer i hans tradition. Sådan konst ses ofta snävt självbiografiskt eller som ett slags hjälpmedel för att ställa diagnos. Fabulering och berättarglädje reduceras därmed till sjukdomssymptom och omedvetna drifter. Konst uppfattas närmast patologisk. Det är en attityd som bygger på att den oskolade konstnären inte bara skulle vara omedveten i sin skapandeprocess utan också passiv i förhållande till sina konstnärliga uttrycksmöjligheter. Han skulle alltså egentligen varken vara medveten om vad han gör eller vad han har gjort. Det finns mycket att invända i allmänhet mot ett sådant synsätt och när det gäller Nils Rundgren tror jag inte att det stämmer alls.

Men det finns en märkvärdig konsekvens i hans konstnärskap. Bilderna liknar varandra tekniskt, uttrycksmässigt och innehållsmässigt. De förändras mycket lite under de cirka trettio år som han arbetade med dem. Därtill formar han tidigt ett slags rekvisita som han fyller sina bilder med. Denna rekvisita av märkliga djur, människofigurer, byggnader och farkoster håller han sig sedan envist till.

Det berättas att någon bad honom måla en älg en gång. Han sa artigt ja och gick genast till verket. Men när målningen var färdig stod där i mitten hans vanliga ”abessinska ko” i alla fall och någon älg syntes inte till.

Konsekvensen i Nils Rundgrens konst skulle kunna beskrivas som manisk och tas till intäkt för det patologiska synsättet. Hans enorma produktionstakt skulle också kunna anföras i det sammanhanget. Men jag tror att man hamnar fel då. En sådan bevisföring påminner starkt om försöken att förklara/desarmera August Strindbergs författarskap med längden på hans kuk. Frågeställningarna man ställer upp med sådana utgångspunkter kan egentligen bara få ett svar: ”Detta är inget konstnärskap. Det är bara ofrivilliga spasmer.”

Entertainer

Ingenting tyder på att Nils Rundgren var en ensling i den meningen att han ogillade folk. Visserligen b11uttalade han sig kritiskt om trängseln i Stockholm: ”Helvetets filial.” Men han tyckte om att folk kom och hälsade på. Han hade inget emot uppmärksamhet i pressen. Han berättade sina historier. Han spelade på dragspel, fiol och munspel. Han showade och ansträngde sig inför sin publik. Han ville vara till lags på alla sätt. Besökande kvinnor titulerande han baronessor och männen fick alla bli ingenjörer. Han bjöd gärna på ett skratt. Men inte så få skrattade också åt honom.

Kanske skyddade han sig mot skrattets elakare klanger genom ännu en märklig anekdot, ännu en clownaktig piruett, ännu en tavla. Men i mycket verkar han ända in i märgen ha varit en entertainer. Jag tror inte att det behöver vara det enda perspektivet på hans konst men det är nog ett av de viktigare. Till skillnad från många ”klassiska” art brut-konstnärer tror jag att Nils Rundgren hade en mycket levande relation till sin publik. Där var han medveten. Det var för den han skapade, det var den han ville roa. Dock inte med för mycket allvar. Nog kunde väl skrattet stinga ibland. Men allvaret kunde bli ännu värre. Om Nils Rundgren hade vänt den sidan till och visat pretentioner så skulle nog den närmaste omgivningens tolkning av Jante-lagen och myndigheterna drabbat honom hårt. Som luffare hade han lärt sig att överleva. Som entertainer behövde han den lärdomen.

Författaren Nils Parling som kände Nils Rundgren uttalade sig om saken så här, enligt Eva-Lena Ruhnbro i essän Kalla mig inte konstnär, jag heter ju Nils i tidskriften Engelbrekt (3/1982):

”Den största anledningen till alla hans skrönor om sig själv var förmodligen att han inte ville blotta sig och sitt innersta helt och hållet.”

Måleriteknik

Som för de flesta andra konstnärer blev hans konst direkt relaterad till vilket material han hade tillgängligt och vilken teknik han kunde använda. Han målade på diverse olika underlag. Mest kartong men också ordentligt grundad och uppspänd linneduk om någon kom och stack den i händerna på honom. Själv skaffade han inte sådan. Den var ju betydligt dyrare och skrymmande. Det passade inte hans väldiga produktion.

Färgerna var av olika typ. I början mest enkla limfärger och olika sorters tempera. Senare vattenfärger typ gouache men också oljefärg ibland. Där var det också så att oljefärgen var för dyr. Någon nogräknad besökare kunde sticka åt honom sådan tillsammans med en färdigspänd duk. Man räknade väl med att chansen att hans tavlor skulle räknas som konst ökade om de var oljor på duk. Det som blev kvar i färgtuberna målade han sedan på kartongerna.

För övrigt var han ju inte någon kolorist. Färgerna grötade sig för honom, det var inte så noga med kulörerna. Färgskalan drog alltid efter ett tag mot det grön-bruna. Det kanske helt enkelt berodde på färgblindhet. Det kan också ha berott på att det var svårt att hålla rena penslar i ordning i hans rasande indexarbetstakt. Eller också kan det ha berott på att han var en berättare. Motivet var det viktiga för honom, inte hur färgen var påstruken.

Mestadels är hans bilder uppbyggda med en stadig markremsa i botten. Kartongens egna ljusa färg får bilda himmelsbakgrund ovanför. Och mot denna himmel avtecknar sig, mer eller mindre i siluett, de olika figurerna, byggnaderna och fordon stadigt stående på marken. I luftrummet runt omkring flyger fler figurer och farkoster. Det målade är jämnt utspritt över bildens yta. Dock utan att närma sig den ängsliga rädsla för tomrummet som brukar sammanknippas med art brut-konst. Ett djupperspektiv kan vara antytt, särskilt i byggnadsdetaljer. Men i det stora hela är bilderna helt platta, det målade ligger på ytan. Försöken till djupskildring är sällsynta.

Färgen är också för det mesta pålagd utan försök till fördrivningar, skillnad i struktur eller liknande. Kulörerna ligger åtskilda. Färgblandningar och klanger ser mest ut som de tillkommit slumpvis. Han verkar nästan alltid ha målat konturerna först och sedan fyllt på med färg innanför.

Markfärgen går ut ända till kanten men annars sticker nästan inget utanför bildytan. Bilderna är inga utsnitt ur verkligheten i den gängse meningen. Utifrån sina egna villkor är de fullständiga, heltäckande. När Nils Rundgren målade ett djur på en tavla var poängen att det skulle det skulle delta i bilden, inte antyda ett sammanhang utanför bilden. Undantag från hans vanliga kompositionsprinciper och hans färgbehandling finns dock i flera fall. Ändå finns där en stark egensinnighet, konstnärlig integritet. Folk hängde över axeln på honom och föreslog var olika detaljer skulle placeras. Sådan regi hade han inget emot. Men han vara bara mottaglig för den i den mån den gick att infoga i hans bildvärld.

Bildrekvisita

Bland hans bildrekvisita dominerar de märkliga djuren. Där finns framför allt den abessinska kon med juvret mitt under magen. Där finns kroxiandjuren, ett slags feta fåglar med små vingar och ibland hög hatt. Där finns krokdjuren. De är enkla tecken för ett slags fåglar ”som levat mellan Israel och Sahara men som dött ut år 98”. På marken vandrar strutsliknande långhalsade galoschfåglar. Där syns också ibland det brasilianska syltandade svinet, karibiska vattenbufflar och stillahavsdromedarer.

Människor förekommer också. Ibland riktigt kryllar de över bildytan. Och ofta är de sotare. Somliga av dessa flyger i luften på tyska rymdfarkoster eller sputnikar. Eller ”tjabovinklar” som han ibland kallade dem. Andra figurer styr framrusande lokomotiv. Och ytterligare andra klänger runt i träden och på de olika byggnader som står på marken. Det kan vara ganska vanliga hus med glasverandor. Det kan också vara väderkvarnar, gruvlavar, milor eller kåtor.

På en del bilder kan det faktiskt förekomma älgar och en del andra nordiska djur. Vissa målningar är rena samemotiv med renar som drar ackjor och kåtor i bakgrunden. Dessa skiljer sig lite från hans övriga verk. Kanske fick han lite hjälp med dem. Kanske tillkom samemotiv därför att han fått höra att hans målningar liknade Nils Nilsson Skums konst.

Nils Rundgren med ståltråd till trådtjack

Nils Rundgren med ståltråd till trådtjack

Alla dessa djur, människor och farkoster tycks vara på väg vänsterut (västerut?). Alltid, alltid är de vända åt vänster. Undantagen är oerhört få. De verkar färdas åt det hållet. Det har spekulerats en del i detta fenomen men jag har inte stött på någon teori som verkar rimlig. Man får tills vidare nöja sig med att konstatera att denna gåtfulla ständigt pågående resa är en av de viktigaste beståndsdelarna i Nils Rundgrens bildvärld.

Biografi

Nils Rundgren föddes 1890 i Augerum i Blekinge. Familjen flyttade runt och var ibland fattiga och ibland välbärgade. Nils och hans tvillingbror fick gå i de allra finaste skolorna, Lundsberg och Solbacka. Någon gång i tjugoårsåldern började han gå på luffen. Som många andra luffare gjorde han trådtjack – enkla vispar, leksaker och annat av grov ståltråd. Sitt smeknamn Björnjägarn lär han ha fått vid ett tillfälle när han såg en björn attackera en häst i en hage. Då sprang han dit och skrämde bort björnen. Eventuellt arbetade han ett tag som sjöman. Omkring 1930 började han måla. 1937 bosatte han sig i uthuset vid ett torp i trakten av Hällefors. Han dog 1971.

Aktuella utställningar

I Hällefors har det gjorts ett par utställningar om Nils Rundgren. 1995 gjordes den hittills största utställningen med hans konst. Den ägde rum på Örebro Konsthall som då var inrymt i Örebro Länsmuseum. Nu är han aktuell med två utställningar. Den ena är i Hällefors och heter Björnjägarn, från dass till finrum. Den pågår från 13 mars till 14 april på Formens hus.

Den andra utställningen kommer att bli på Arboga Museum i september.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

PS. Efter att jag hållit en liten föreläsning om Nils Rundgren i Hällefors skickade en bekant denna bild. Han menade att det var den bästa Björnjägarn som han hade sett. Det är en ovanlig målning, färgrikare och mer målerisk än vad Nils Rundgrens verk oftast är och med ett mer utmålat landskap.

Björnjägarn-r

 

Share

6 Kommentarer för “Björnjägarn, en riktig konstnär”

  1. Jag storgillar Nils Rundgren och läser det jag ser om honom. Äger en av hans bilder på kartong. Eftersom jag numer bor på Gotland ser jag sällan några av hans bilder, bara sådär helt apropå.
    Den här artikeln ska jag spara. Den bästa jag läst om honom och om hans konst. Tack!

  2. Inger Ölander

    Jag har två av Björnjägaren, är ni intresserade?

    • Är intresserad av ”Björnjägaren romanen om en myt”. Ärdet den boken du hade 2 ex av och har du den kvar fortfarande?

  3. Hönsalottas luffarmuseum har ca 500 original luffartavlor i sitt tio år gamla museum i Boda glasbruk. Av Björnjägarn har vi ca 35 alster.
    Nils Rundgren gjorde också trådtjack ( luffarslöjd ) som vi har på vårt museum. Till och med hans askfat finns här.
    Vi har besök av ca 7000 besökare årligen och vår ciceron berättar om bl.a Nils samt många andra luffare ( ca 60-90 min ) Vi har också ett unikt glasmuseum där vi visar glas från de flesta av de småländska glasbruken ( vilken ingen annan gör )
    Se mer info på vår hemsida.
    Hälsningar
    Göran Johansson
    Hönsalottas Luffarmuseum

  4. Anders Wetterberg

    Under de första fem åren på 1960 talet. Hälsade jag på Björnjägarn en gång varje år.Vid besöket 1963 frågade jag Nils om han kände till den franska målaren Henri Rousseau: Nils svar Tullnären. Rousseau sa att hans bilder var minnen från en ungdomsresa på andra sidan jordklotet. En resa i fantasin. Rousseau hade ibland utställningar i sitt hem. Då satt ofta tullmössan på och fiolen var alltid till hands. Han titulerade också sina besökare. Det är mer än en kvalificerad gissning att Björnjägarn inspirerats och efterapat Rousseaus försäljningsmetoder, och hans naiva konst. Men förenklat det på sitt sätt.Nils talade också om sin jordenruntresa och alla märkliga djur.En resa i fantasin.Under mina besök blev jag alltid bjuden på dragspel, fiol eller munspelsmusik.Oftast hade han skolmössan på sig. Och jag blev kallad direktörn

  5. Anders Wetterberg

    Välskriven Essä. Här en dikt som jag skrivit om ett möte med Björnjägarn 1964.

    BJÖRNJÄGARN
    Sommarsöndagen är stekhet.
    Flugorna och bromsarna i kohagen är envisa.
    Gärdesgården mot vägkrönet,
    vid Lilla Havsjön,
    pryds av färgglada papptavlor.
    Motiven, naivistiska fantasidjur,
    alla klädda i hög hatt.
    I bildernas luftrum trängs,
    besynnerliga fåglar, människor och sputnikar.
    En musicerande man i skolmössa,
    hälsar välkommen,
    och frågar om baronessan och direktören
    vill köpa några äkta konstverk.
    Belevat och med stor vältalighet,
    berättar han om barndomens jordenruntresa
    och möten med märkliga djur.
    Alla ska ha hög hatt, utropar han,
    det är status!
    I bilen, på väg hem tänker jag –
    att den försäljningsinriktade tavelmålaren,
    har haft en rolig stund, tjänat några kronor.
    Och han kan sin Henri Rousseau,
    naivismens portalfigur.

    Anders Wetterberg

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree