Hem » Essä, Uncategorized » Ralph Vaughan Williams 150 år

Ralph Vaughan Williams 150 år

Ralph Vaughan Williams 150 år

 

Ralph Vaughan Williams. Teckning: Sten Wistrand.

Ingen konstart kan uppvisa så många underbarn som musiken, så många mogna verk av så unga personer. Varken Mozart, Schubert, Mendelssohn eller Chopin fick uppleva sin 40-årsdag. På sitt sätt märkligare är Sibelius som efter att ha fyllt sextio slutade att komponera, för att framleva sina återstående trettio år som ett tyst nationalmonument. Den självpensioneringen är mig veterligt unik. Att skaparkraften inte behöver tryta vid hög ålder finns det annars många exempel på. Haydn var 68 när han skrev sitt stora oratorium Årstiderna. Verdi var 79 när han komponerade Falstaff, som många håller som hans bästa opera. Stravinsky fortsatte att utforska nya musikaliska marker ännu i 80-årsåldern.

En som mognade sent men i gengäld var verksam upp i hög ålder var Ralph Vaughan Williams. Han föddes den 12 oktober 1872, dvs. för jämnt 150 år sedan, och dog den 26 augusti 1958. Då var han 86 år och verksam in i det sista.

När det gäller engelskt musikliv kan Vaughan Williams knappast överskattas. Vid tiden för hans födelse kallades England ibland för ”landet utan musik”. Det var naturligtvis både osant och orättvist med tanke på att det musicerades flitigt i såväl konserthus och kyrkor som på pubar och andra nöjeslokaler. Så inte saknade landet musik. Däremot saknade man en inhemsk stor tonsättare. Från renässansen kunde man skryta med Tallis, Byrd, Dowland och andra, men efter Henry Purcells död 1695 och fram till Edward Elgar är det svårare att hitta någon som skulle kunna jämföras med de kontinentala giganterna.

En 26-årig Vaughan Williams.

Vaughan Williams såg det som sin uppgift att skapa ett specifikt nationellt musikaliskt idiom, men det tog sin tid. Han tog sin doktorsexamen i musik 1901 men hade ännu inte funnit sin stil. Men två år senare inledde han en verksamhet som skulle bli avgörande för hans musikaliska utveckling. Precis som Béla Bartók i Ungern började han resa runt på landsbygden för att uppteckna folkmusik. Den kom att bilda en utgångspunkt för hans skapande tillsammans med hans andra stora inspirationskälla: musik från tudortidens England. Den senare är mycket tydligt manifesterad i ett av hans mest spelade verk: Fantasia on a Theme by Thomas Tallis (1910). Med tanke på detta intresse för den elisabetanska tiden är det inte heller så konstigt att Shakespeare gör sig påmind, dels i operan Sir John in Love (1928) och dels i Serenade to Music (1938).

Vaughan Williams hann bli 35 år innan det var dags för premiären på hans första stora betydande verk – och det var faktiskt inte nationellt förankrat utan bygger på dikter av den amerikanske poeten Walt Whitman. Titeln, Toward the Unknown Region, är nog så passande för ett genombrottsverk. Den skulle också visa sig signifikativ för Vaughan Williams skapande och hans dragning till det visionära. Någon ”färdig” tonsättare blev han aldrig utan tycks ständigt ha varit på väg. Varje symfoni innebär något nytt, och de spänner över nästan ett halvt sekel, 1910–1958. Whitmans poesi präglar också den brett upplagda första symfonin, A Sea Symphony, för solister, kör och orkester.

Themsen. Foto från omkr. 1910.

Om havssymfonin imponerar kan man säga att den kommande, Londonsymfonin, väcker ens kärlek. Vaughan Williams kommenterade senare att den snarare borde ha hetat ”Symfoni av en Londonbo” (”Symphony by a Londoner”); hur som helst följer vi London, eller Londonbon, från det att staden vaknar till dess att mörkret och tystnaden sänker sig över Themsen. Den tredje symfonin är från 1921, och titeln Pastoralsymfoni är lätt att missförstå. Den beskriver inte en leende engelsk natur med betande får utan har som utgångspunkt det öde och av granater sargade franska landskap Vaughan William upplevde under 1:a världskriget. Musiken är ett slags rekviem, en sorgesång där en ensam och ordlös sopran tonar fram i sista satsen.

Under 1920-talet kom Vaughan Williams alltmer att framstå som Englands ledande kompositör, och även den internationella uppskattningen började komma. Men han hade inte blivit det stora namn som han är idag om han likt Sibelius pensionerat sig efter att ha fyllt 60.

Illustration av William Blake till Jobs bok.

Att hans skapande var på väg in i en ny fas runt 1930 framgår tydligt av ett verk från just det året: Job, a Masque for Dancing. Här finns ironi, ömhet, glädje och en enkel värdighet men också en aggressivitet som tidigare saknats. I den 4:e symfonin från 1935 bryter den ut hämningslöst och brutalt med skarpa dissonanser. Under en repetition av verket kom en av musikerna fram med partituret för att påpeka ett fel som han upptäckt. ”Well”, sa Vaughan Williams, ”det ser fel ut, och det låter fel – men det är rätt.” Man hade kanske kunnat tro att 2:a världskriget skulle resultera i än mer dissonant musik, men den femte symfonin är i stället både nobel och innerlig, kanske som en motvikt mot tidens brutalitet. Från samma tid stammar den andra stråkkvartetten, ett av hans finaste kammarmusikaliska verk.

Efter kriget, 1948, överraskade den nu 75-årige tonsättaren på nytt med vad som kanske är hans mest omskakande och originella opus. Den 6:e symfonin inleds med upprörda tongångar och attacker från bleckblåsarna. Men mot slutet av den första satsen skingras den gastkramande stämningen och stråkarna tar upp en underbar och mycket engelsk melodi. Den skulle senare komma att höras även i svenska vardagsrum, då den utgjorde signatur till tv-serien Familjen Ashton som sågs av ”alla” när det begav sig. Musiken lyfts i ett crescendo som faller samman i ett dovt muller för att övergå i den andra satsens suggestiva rytm. I det följande och vildsinta scherzot spelar en saxofon en ledande och pådrivande roll. Så följer den märkliga epilogen, där musiken aldrig reser sig över pianissimo. Teman flyter omkring utan att finna fäste; en blek ödslighet breder ut sig. Och så blir allt tyst. Många kritiker ville se symfonin mot bakgrund av tidshändelserna, där de hotfulla och upprörda partierna skulle motsvara kriget medan finalen tänktes ge en bild av en utbombad värld, där människospillror drev runt i ruinstäder. Men Vaughan Williams värjde sig mot tolkningar av det slaget, hur bestickande de än kunde verka. För förståelsen av epilogen hänvisade han i stället till Shakespeares Stormen och Prosperos monolog: ”Av samma tyg, som drömmar göras av, / vi äro gjorda, och vårt korta liv / omfamnas av en sömn.”

I de två följande symfonierna, skrivna i 80-årsåldern, visar han ett nytt intresse för slagverkens möjligheter. Den 7:e, Sinfonia antartica, bygger på musik han skrev för en film om Scotts ödesdigra expedition till Antarktis och är passande tragisk. Men den hör knappast till hans bättre. Som kontrast är 8:an lekfull och gladlynt.

Från samma tid stammar violinsonaten, operan Pilgrim’s Progess (efter John Bunyans 1600-talsallegori) och 9:e symfonin. I den senare visar han sig åter från en mörkare, tyngre och mer dramatisk sida. Den uruppfördes samma år som han dog, ett dödsfall som kom plötsligt och oväntat trots att han var nästan 86 år.

Att kalla Vaughan Williams musik för originell är både rätt och fel. Den är originell i den meningen att den meningen att han skapade sitt eget idiom. Men han var ingen nyskapare som Debussy, Stravinsky eller Schönberg. Och även om han intresserade sig för samtidens modernistiska riktningar ställde han sig huvudsakligen skeptisk till dem. Efter att i USA lyssnat till en musikstudent som framförde ett eget och ”avancerat” stycke fällde han kommenaren: ”Intressant. Men skulle du någon gång komma på en melodi, min gosse, så var inte rädd att skriva ner den.” Som tonsättare kom han aldrig att bilda skola, och som lärare försökte han inte lära ut en speciell stil utan snarare en attityd till musik, där det viktigaste var att vara ärlig mot sitt eget jag. Har man originalitet så visar den sig i musiken, men inga tekniska knep kan åstadkomma den.

Rättframhet, humor och enkelhet gjorde Vaughan Williams omtyckt. Modern hade inpräntat i den tidigt faderlösa sonen att allt ska betraktas för vad det är och inte efter vad det ger sig ut för att vara. Utanverk som social ställning var ointressant när det gällde att bedöma en person. När Vaughan Williams under världskriget befordrades till officer var det något han närmast beklagade, eftersom det skulle fjärma honom från manskapet. Och han vägrade ståndaktigt att låta sig adlas.

Maurice Ravel 1907.

Hans första möte med Maurice Ravel är också karaktäristiskt. Han hade sökt upp honom 1908 för att få lektioner och Ravel gav honom i uppgift att skriva ”en liten menuett i Mozarts stil” – varvid Vaughan Williams svarade att han ingalunda tänkte skriva någon liten menuett i Mozarts stil. Efter det var vänskapen etablerad. Och att döma av Vaughan Williams första stråkkvartett, som han påbörjade samma år, var han i alla fall inte ovillig att skriva något i Ravels stil …

För Vaughan Williams var tonsättaren en integrerad del av samhället, eller som han uttryckte det 1921: ”Tonsättaren får inte sluta sig och tänka på konst, han måste leva med sina medmänniskor och göra sin konst till ett uttryck för hela livet i samhället.” Rent konkret kunde det också ta sig uttryck i att den nu ryktbare kompositören på 1920-talets kamratträffar klinkade populära melodier på pianot och skrev åtskilligt med filmmusik. Och när han 1938 mottog ett tyskt pris skänkte han pengarna till offer för nazistisk förföljelse och upprättade en kommitté för att hjälpa flyktingar från Tyskland.

Han såg sig som engelsman och ville skapa engelsk musik. Han var övertygad om att varje tonsättare först måste tala till sina landsmän, eftersom all musik skapas inom ett specifikt kulturområde och påverkas av det. Att han under 2:a världskriget gav uttryck för sin patriotism i såväl musik som ord är inte heller så konstigt: ”Jag tror att kärleken till ens land, ens språk, ens seder, ens religion är nödvändiga för vår nationella hälsa. Vi kan skratta åt dessa ting, men inte desto mindre älskar vi dem. Det är rent av ett av våra nationella särdrag och ett som jag skulle bli ledsen se försvinna, detta att vi skrattar åt det vi älskar.” Det är karaktäristiskt för Vaughan Williams att han lyfter fram förmågan att skratta åt det man älskar. Annars är det intressant att han nämner religionen, eftersom han inte tycks ha varit troende i mer konfessionell mening. Bertrand Russell mindes hur Vaughan Williams som student trätt in i universitetsmatsalen och med hög och provokativ röst förkunnat att han inte kunde begripa hur någon i dessa dagar kunde tro på Gud. Senare tycks han snarare ha varit något av en agnostiker med ett slags nyfiken fascination inför tillvarons olika dimensioner. I en essä från 1920 beskriver han konstens uppgift som att uppenbara delar av det som ligger bortom våra mänskliga sinnen och det vi kan ha kunskap om.

Vaughan Williams 1954.

Genom sitt långa liv och sin personlighet kom Ralph Vaughan Williams att själv framstå som något av en brittisk tradition att förhålla sig till. Naturen hade dessutom begåvat honom med en anslående fysionomi som gjorde att han inte gick att förväxla med någon. På fotografier av den åldrade mannen ser vi en storväxt, kraftfull person med ett skulpturalt huvud, liksom hugget eller mejslat i sten, prytt av en tjock vit kalufs. Han utgjorde ett anslående blickfång på dirigentpulten, där han tog plats ända upp i 80-årsåldern, men var också lätt att känna igen när han satt bland publiken. Klädseln var gärna lite slarvig och kängorna präktiga. Glasögonen vilade långt ner på näsan och blicken vaken och intresserad – såvida inte musiken var så tråkig att det tunga huvudet sjunkit ner mot bröstet som långsamt hävdes av lugna och djupa andetag.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

1 Kommentar för “Ralph Vaughan Williams 150 år”

  1. Torbjörn Helander

    Tack för en intressant artikel! Någon gång under början/mitten av åttiotalet var jag som medlem i Örebro konserthuskör med om att framföra A Sea Symphony. Jag minns den som målerisk och dramatisk, och lättillgänglig trots sin komplexitet. Allt handlade om havet; från stormar till en stilla natt på stranden. Men så plötsligt dök ett religiöst motiv upp; Adam och Eva som gett upphov till alla människor som irrar över jorden, och det slutar med något om att Guds rättmätige son skall komma, sjungandes. Jag minns att jag störde mig på detta. Vad hade det med havet att göra? Och vad hade det i Waughn Williams verk att göra, om han nu inte var ”religiös”?

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree