Hem » Recension, Scen » Scen: The last dream of William Shakespeare på Örebro Teater

Scen: The last dream of William Shakespeare på Örebro Teater

The last dream of William Shakespeare

Örebro Teater

Premiär den 9 april 2022

Idé och regi: Nikita Milivojević

Medverkande och medskapande: Malin Berg, Madeleine Ferraud, Ole Forsberg, Katarina Krogh, Linus Lindman, Wayra Monasterio, Cecilia Nilsson och Othman Othman.

Koreografi: Amalia Bennett

Komposition och ljuddesign: Angelos Triantafyllou

Scenografi och kostymdesign: Nina Fransson

 

Foto: Örebro Teater

Jag hade hellre satt titeln ”Kejsarens nya kläder” på den senaste uppsättningen på Örebro Teater och jag ska strax förklara varför.

Enligt Örebro Teater är det ”två av Europas främsta scenkonstnärer”, Nikita Milivojević och Amalia Bennett, som skapat föreställningen ”genom att väva samman skådespelarnas drömmar med välkända scener ur William Shakespeares pjäser”.

–Vi har inte text, vi har ingenting. Vi startar från noll. Så deklarerade Nikita Milivojević inför arbetet med uppsättningen.

Grattis Örebro Teater, säger jag. Ni har åkt på världens blåsning!

Jag har sällan sett något så andefattigt, så sammanhangslöst eller så i avsaknad av både riktning och mål som detta. En föreställning som irrar fram i sitt sökande efter vad den är. Ibland en fars, ibland en dansföreställning, ibland något slags drömspel. Men jag har sett bygdespel med bättre handling, farser som varit betydligt roligare och drömspel som förmedlat upplevelser med någon mening.

Här misstänker jag att själva processen att skapa föreställningen blivit viktigare än resultatet. Alla medverkande har bidragit med sina personliga drömmar och därifrån har de mixats med Shakespeares verk. Pretentiöst? Ja, det är bara förnamnet. Ambitionen att kollektivt arbeta fram ett verk är naturligtvis intressant. Men mest för deltagarna själva. Skådespelarens talang – och utbildning ­­– är inte att skapa texten, utan att gestalta den. Resultatet denna premiärkväll är tillräckligt bevis på detta. Jag förmenar inte ett teaterhus att experimentera, tvärtom är det vad man har i uppgift att göra. Men vill man ha kvalitetskrav måste också resultatet värderas innan det släpps fram på scenen.

Säkert har Örebro Teater haft ett mycket intressant grupparbete, men det borde inte ha visats. Någon borde ha satt stopp. Någon borde ha sagt: –Kejsaren är naken!

Foto: Örebro Teater

Jag kan bli rätt upprörd när jag tänker på de stora resurser som gått åt att klä upp denne kejsare. Ett väldigt scenbygge, ett grönklätt ”berg”, tio meter högt på scenen. Det läckraste jag nog sett under alla år på Örebro Teater. Med små luckor och gömmen som överraskar. Följsam och välskriven musik och överlag en nästan akrobatisk koreografi, med de två yngre kvinnliga skådespelarna som stjärnor.

De bägge omvittnat skickliga talskådespelarna Cecilia Nilsson och Malin Berg får under drygt två timmar tre korta stunder att lysa – och då är det med Shakespeares originaltexter. Ironiskt nog får detta genis texter nu en sällsynt skönhet, när de står i kontrast mot allt det platta som i övrigt serveras. Det noggrant uttänkta och sällsynt välformulerade mot allt det irrande och ofärdiga. Kan det månne vara detta som är själva meningen med uppsättningen?

Foto: Örebro Teater

Har vår vanligtvis kvalitativa länsteater kapats av ett slags mytomspunnet, kringresande par Milivojević/ Bennett? Ja, jag kan inte se annat. Det kommer aldrig någon i teaterhuset att gå med på, men det tillhör spelet vid sidan av scenen, minst lika viktigt för de som har att leda verksamheten.

För den som ska  lägga mer än 300 kr på en biljett (dessutom mångdubbelt mer subventionerad av ALLA länsbor) vill jag för en gångs skulle råda att inte gå.

I slutet av föreställningen kommer en liten docka, föreställande Shakespeare, fram. ”Han verkar inte glad”, säger den som tittar på honom. Jag förstår honom.

__________

Martin Dyfverman

 

Share

1 Kommentar för “Scen: The last dream of William Shakespeare på Örebro Teater”

  1. Så du vill fortsätta se tråkig Strindberg med svensk klassik bänkrealism? ”Traditionell teater” ska det va. Text är text och den ska vördas ordentligt och delas ut till dom som man känner till bäst. Bjud in Persbrandt för honom vill man se spela våldtäktsman igen.
    Tur att detta inte är en riktig tidning.

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree