Hem » Dixit » Janne stajlad i blågul mytologi

Janne stajlad i blågul mytologi

Tranorna ropar. Höstuppbrottet för dessa gracila långflygare  närmar sig. De lätta rökbankar som vid vissa vindförhållanden drog in från de närliggande brandhärdarna norrut och svepte in morgnarna i röklukt är med ens borta.  Den overkliga hettan har bedarrat. De lust- och olustfyllda minnena av fotbolls-VM bleknar långsamt bort. Många tidiga svettklibbiga morgnar vid datorn har jag försökt klä dem i ord för något sorts avslut.

Fotbollen har följt mig i mitt liv och jag älskar själva spelet. Den känslan kommer nog aldrig att överge mig. Olustkänslorna har dock tilltagit med tillväxten av den genomkommersialiserade moderna fotbollsindustrin alltmer kopplad till alkohol- och spelindustrin, och de ständiga avslöjandena  av industrins svårt korrupta monopolöverbyggnad i den sorgliga skepnaden av Fifa och dess vasallförbund för de olika världsdelarna.

Det kändes som ett dåligt omen för framtiden att se Putin kassera in en lysande propagandavinst på sina mutor. För två år sedan var han en paria som på den internationella scenen endast var salongsfähig för  diktatorer som Bashar al Assad  och Ramzan Kadyrov.

VM-klipppet gav Putin möjlighet att uppträda som en artig värd inför en miljardpublik och bjuda på en riktig partysommar för alla ryssar där det egna landslagets framfart sensationellt nog först tog stopp i kvarten mot Kroatien. Den franske presidenten Macron, Europas hopp, skyndade till finalen mellan sitt land och Kroatien och intog hedersläktaren liksom Kroatiens president Kolinda Grabar-Kitarovic. Blott några dagar efter VM drog Putin jackpotten, när en mjäkig Donald Trump likt en god vasall bildligt talat knäböjde inför honom i Helsingfors. Putin måste ha gått som på små moln sedan dess.

Dessvärre är en högernationalism av Putins och Trumps slag tillbaka på bred front. Inom fotbollen har spelarnas ursprung plötsligt blivit viktigt. Och fotbollen får ofrivilligt göra politisk drängtjänst åt extremister och rasister. Fallen Durmaz och Özil förskräcker. Durmaz blev syndabock för det svenska nederlaget mot Tyskland och stämplades av somliga i nätets lumpna skara som oskicklig, ”osvensk” och kallades rent av en  landsförrädare. Allt rena galenskapen.

Tyske stjärnan Özil poserade tillsammans med den turkiske presidenten Erdogan på bild före VM. Naivt i och för sig men inte mycket att orda om. Bilden  väckte en storm av indignation och ifrågasättanden av hans ”tyskhet”. Situationen förvärrades av att Tyskland, regerande världsmästare, slogs ut under gruppspelet efter en osedvanligt svagt insats. Özil har sedan dess meddelat att han slutar spela i landslaget på grund av den ”rasism och respektlöshet” han utsatts för. 

För ett tjugotal år sen läste jag en artikel i tidskriften The Economist, där skribenten spekulerade i landslagsfotbollens död. VM och andra stora internationella mästerskap skulle därmed också  försvinna. Artikelförfattaren menade att den alltmer globaliserade fotbollsindustrin, där världens toppspelare flockas till de ligor och turneringar där de feta pengarna går till, skulle förändra den moderna fotbollens spelplan. Skulle dessa yrkesmän med fantasilöner vilja spela mot varandra i olika landslagkonstellationer på bästa semestertid. Skulle klubbarna gå med på det? Fanns det pengar till det? Och var inte  nationalismen hursomhelst en irrationell suspekt och primitiv ideologisk konstruktion född under romantiken. 

The Economists journalist var helt fel ute. Nationalismen blommar som aldrig förr och lever och frodas i den multinationella fotbollsindustrin och Fifa rakar hem den nätta summan 5 miljarder dollar netto hävdas det på detta VM. Det ger ekonomiska muskler som kan användas för att styra och smörja maskineriet där medie- och spelindustrin ingår som en alltmer integrerad del. För spelarna och deras agenter är landslaget och alla mästerskap ett globalt skyltfönster. Ingen blir lottlös. 

Nåde den som idag inte sjunger nationalstatens lov. Det syns också i fotbollens värld. Nationalsångerna är absolut nödvändig rekvisita och kväds med entusiasm och mer eller mindre exakt textkännedom. En del av texterna är gräsliga.  En liten olustunge infinner sig alltid hos mig när jag hör och mumlar fram den skämmiga strofen ”Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat Ditt namn flög över jorden.” 

VM bjuder på färgrika upplevelser av gröna planer, flygande fanor, supportrar i landslagströjor och patriotiskt målade ansikten och andra symboler. Här är det fest och vikingahorn i grabbarnas hatt som gäller. För övrigt ohistoriska. Men vem bryr sig! Det är saga och myt som gäller. 

VM är en färgexplosion av nationella nyckelretningar för olika delar av publiken.  Det tillhör fotbollens estetik. Och vi som skriver och talar om fotboll jonglerar med nationella stereotyper, eldar på med krigsmetaforer och letar oss bakåt i fotbollshistorien. Till våra stora matcher, våra stora hjältar och till de mytiska åren 1948, 1958 och 1994 för ett gott fotbollsnostalgiskt rus.

Journalisten och författaren Niklas Ekdal publicerade med faktastöd av Jan Olof Andersson ett underhållande och namnstint pekoral i genren blågul mytologi i  DN lördagen 7 juli  inför kvartsfinalen mot England under rubriken Kung Janne av Jante.  Om artikeln inte ska ses som laddad av en försåtlig ironi. Enligt Ekdal har den kärve och påstått hemvävde svenske förbundskaptenen Janne Andersson (kärv och hemvävd är orden sa Bull) byggt ett världslag utan stjärnor på ”folkhemsk kollektivism och luthersk arbetsmoral”. DN:s förre politiska redaktör dissekerar fram hans majestäts dna och finner att Janne Andersson förkroppsligar något ursprungligt och äkta från folkhemmets gyllene forntid. Precis som Ingvar Kamprad och Lill-Babs. Detta något, vad det nu är, har enligt Ekdal kanske gått förlorat i vårt selfie-introverta Sweden  där moderniteten öppnat upp för välska seder och manér.   

Förbundskaptenen har ädla anor. Han är nämligen  sprungen ur folkrörelsen fotbolls gräsrotsmylla  en före detta skyttekung med målrekordet i den lilla klubben Alet BK, Halmstad, där hans far givetvis  var ständig ordförande. Så han symboliserar inte bara  den svenska idrottsrörelsen; han har den rent av i blodet. Janne är också en den svenska varmkorvens förkunnare med ett minimalistiskt anslag. Ekdal citerar ur en intervju där förbundskaptenen beskriver sin favoriträtt:  Köttigheten är viktig. En kokt korv får inte kännas vattnig. Sedan ska det inte vara för mycket tillbehör. En tunn sträng ketchup och lika mycket senap räcker.
Ekdal fortsätter: Såsom vid korvkiosken, så ock på fotbollsplanen. Inga lyxiga tillbehör, typ en Zlatan Ibrahimovic. Idel husmanskost.

Ibra ett lyxigt tillbehör alltså, en liten småaktig taskspark en passant på vår bästa fotbollsspelare genom tiderna. Säkert populärt i vissa kretsar. Så vitt jag vet har Ibra slutat i landslaget och aldrig aspirerat på en plats i Janne  Anderssons lagbygge. Det verkar heller inte föresväva Ekdal att förbundskaptenen kanske rent av har en räv bakom örat och behagar driva lite med jäktade intervjuare. För övrigt slår han inte föregångaren  Tommy Söderberg i  pursvensk, masochistisk matsmak.  Dennes smaklökar går igång på pulverpotatismos. En riktigt svensk karl och förbundskapten har spartanska kostvanor – och bär inte välsittande kostymer som vissa föregångare.

Ingen ända är det på det lysande blågula älvstoft som Ekdal låter strör över förbundskaptenen.  Alla talar om svenska värderingar men Janne lever och andas dem, konstaterar han.  Janne slänger benskyddstejp i omklädningsrummens för detta ändamål avsedda papperskorgar. Japanerna må i så fall betraktas som hypersvenska eftersom hela truppen deltog i omklädningsrummens städning.
Till och med Jante-lagen första bud  får Ekdal med. Du ska inte tro att du är något blir transformerad till Janne-lagen: Du SKA tro att VI är något. Förbundskaptenen hatar dessutom lättja och tar ingen skit får vi veta.  Han kräver att en spelare ska servera medspelarna bollen där de vill ha den. En vänsterfotad lagkompis ska inte behöva ta mot bollen med höger fot. Han tycker också att det är bättre – vadhelst ens uppgift är – att göra den bra hellre än dåligt. Där är det lätt att hålla med.
Inte nog med att Janne Andersson är en rättvis och vis  folkrörelse- och folkhemsmanifestation i mänsklig gestalt, han bär också på något som pekar framåt: Laganda, ödmjukhet, tillit – men samtidigt mångfald, modernitet, öppenhet och effektivitet. Självförtroende utan skryt. Jävlaranamma utan chauvinism. Höga förväntningar på andra, ännu högre på en själv.
Amen!

Det var kanske bäst som skedde att England besegrade Sverige denna ödesdigra julidag då förbundskapten Andersson och hans mannar tog Gud i hågen och enligt Ekdal fyra hundra års historia med sig ut på slagfältet mot Albions söner. Men vårt landslag bröt dessvärre flagrant mot alla defensivt inriktade lags levnadsregel nummer ett: Kom aldrig i underläge! 

Detta kan låta missunnsamt och opatriotiskt. Men tänk på följderna för Janne Andersson om vi gått vidare. Han skulle ha blivit en ­svensk ikon av samma kaliber som Ingvar Kamprad och Lill-Babs och en ny Gustav II Adolf till på köpet. Ni vet han som med tiden blev tämligen fet och stupade vid Lützen i kampen för att försvara och sprida den rena lutheranska läran. En tung ikonbörda att bära på och leva upp till.
Nåja, Ekdals syn på och bild av Gustav II Adolf är milt sagt idealiserad och verkar hämtad från den gamla goda folkskolans historieundervisning där eleverna marinerades i fosterländsk historia och rojalism. Slutklämmen om kungens livsverk hämtar han från en latinsk inskrift på kungens sarkofag, självklart lika insmickrande som den är falsk. Det hör till genren när man betygsätter kungar av Guds nåde. 

Om det inte blivit ett Lützen  (inga stupade dessbättre) och en ädel medalj vunnits i slutändan hade det kunnat sluta illa för Janne Andersson och landslaget. Han hade kanske rent av varit förlorad för svensk fotboll. Svenska folket hade som en tren (hen+transperson) krävt att han skulle städa upp i svensk politik och se till att vi fick tillbaka lagandan och en fungerade regering. Efter det finns risken att EU-kommissionen kallat in honom under fanborgen, för att få ihop EU, som har problem med unionsandan. Det skulle ha inneburit att han inte haft tid att ta Sverige först till EM i nytt format om två år och sedan till VM i Qatar om fyra år. Det tycker jag vore synd.

Man  behöver inte använda vare sig av Luther, Jantelagen, folkrörelserna, folkhemmet, Kamprad eller Lill-Babs för att skriva om Janne Anderssons och hans landslags insatser.  De har ingen relevans för moden fotboll. Folkhemmet är en vagt sympatisk utnött retorisk figur med oklar historisk markkänning. Har det funnits och är verkligen idrotten en folkrörelse? Luther, Kamprad och Lill-Babs känns som en trio som spelar i en okänd division. Kastar man sedan in Gustaf II Adolf  och Lützen störtar mytbygget samman. 

Janne Andersson är en erfaren och välutbildad tränare och drivs helt klart av inre eld för fotbollen i allmänhet och lagbyggandet i synnerhet liksom Örebros Alexander Axén, numera lidelsefull expertkommentator, (bäst i rutan) som i sin nuvarande gestalt liknar den ryske författaren Dostojevskij.  Jag skulle vilja sitta in och lyssna på honom och Janne när de snackar fotboll på allvar. Deras passion för fotbollen och deras kunnande parat med ett människointresse borgar för ett stort ledarskap. En disciplinerat lågande passion är en stilla nåd att bedja om. Den är en formidabel drivkraft. Den ger livet härlig energi och riktning och driver en att  ständigt  försöka få fatt på minsta kunskapsbit som hjälper en att misslyckas allt bättre. För att när de yttre oddsen är rätt, nå bra resultat. Där kan Janne Andersson vara en förebild. Framgång kräver arbete. Men i fotboll finns det ingen garanti att man lyckas väl även om man jobbar sig halvt fördärvad. Man måste ha lite tur också. 

Alla fotbollslag är kollektiv. Alla kollektiv är olika.  Det svenska landslaget består av en rad skickliga, välbetalda och välutbildade professionella spelare.  Kanske inga direkta världsstjärnor. Än. Men  var och en har sin egen spetskompetens. Annars är man inte med i ett landslag.  Landslaget  har under Janne Andersson utvecklat en suveränt välorganiserad defensiv som bygger på en fullödig kollektiv insats där varje spelare har en noggrant utmejslad roll i helheten. Precis det som Lasse Lagerbäck lyckades med  under sin långa och framgångsrika svenska karriär som fortsatte på Island, där han är större än Snorre Sturlason. Väl att märka är en defensiv fotboll och ett betonande  av kollektivet inte en svensk specialitet och fotbollstradition. Italienaren Arrigo Sachi, argentinaren Helenio Herrera och österrikaren Karl Rappan är tunga tränarnamn i den stora defensiva traditionen där Rappan-regeln och catenaccion är nyckelord. De arbetade också med att motivera spelarna och var noggranna med fotbollskonstens många små detaljer. Dessa föregångare jobbade lika noggrant och ihärdigt med spelets detaljer som Zorn gjorde med ljusets spel i vattnet. 

Det är 1556 dagar, 13 timmar, 51 minuter   och 24 sekunder till avspark i VM i Qatar när jag lägger den sista handen vid denna krönika. Där väntar hettan och en absolut monarki à la europeiskt 1600-tal där kungligheterna är lika indifferenta inför förlusterna i liv vid  byggandet av anläggningarna som vi européer numera är inför drunkningarna i Medelhavet. 

Dixie Ericson är kulturskribent

Share

2 Kommentarer för “Janne stajlad i blågul mytologi”

  1. Sven Arne Ahlberg

    Bäste skribent-viritios Dixie.
    Du ligger inte på latsidan i sommarvärmen.

    Har sagt det förut….Du är FANTASTISK.
    Väl Möt frampå bäste Broder No 71

    Häslningar
    och MÅ VÄl !

    No 58

  2. Sven Arne Ahlberg

    Sedvanlig elegans av en elegant personlighet, med skärpa och skarpsinne

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree