Scen: BABA YAGA – EN FÄRGSTARK OCH BUSIG FÖRESTÄLLNING
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen söndag, april 12th, 2026
Jennifer Ljusterås Baba Yaga är kittet i föreställningen
Baba Yaga
Kungsteatern, Karlskoga, Teaterföreningen Lyset
Av Nils Poletti & Manda Stenström
Regi: Simon Tarakkamäki
Regiassistent: Veronica Hjalmarsson
Kostym: Johanna Oranen
Scenografi och rekvisita: Erika Öhman – Runda idéer
Koreografi och foto: Sara Duvéng
Ljus och smink: Jennifer Ljusterås
Medverkande:
Baba Yaga: Jennifer Ljusterås
Trollet: Alexander Karlsson
Skogsrået: Izabelle Westberg
Tomten: Kalle Karlsson
Näcken: Erik Magnusson
Maran: Veronica Hjalmarsson
Prinsen: Simon Tarakkamäki
Katten: Emilia Wunder
Baba Yaga är enligt den slaviska folktron en mytomspunnen häxa som inte bara är ond. I vissa sagor är hon hjälten behjälplig men kan i andra vara en fasansfull häxa. Båda dessa egenskaper visar hon prov på under föreställningen. Hon lär ska bo i den djupaste skogen i ett hus som står på gigantiska kycklingben och där staketet runt huset består av människoben.
Simon Tarakkamäki, regissör, producent och bejublad skådis
.I Lysets tappning har häxan flyttat ut ur skogen och in till Karlskoga där hon öppnat en terapimottagning. Tiden är förflyttad till nutid.
Många är de som önskar en terapisession med den mytomspunna häxan. De vi får träffa är idel kända sagofigurer och väsen som söker hjälp. Samtliga har tappat de egenskaper som gjort dem kända i olika sagovärldar. Vad sägs om att både Näcken och Skogsrået har problem med att förföra sina tänkta offer eller att Maran lider av sådana tvångstankar att hennes många ritualer väcker de personer hon ska ”rida”. Den normalt så vresige Hustomten visar sig vara en ganska mesig typ, vilket också gäller för det, i normala fall, skräckinjagande Trollet. Till sist Prinsen, lysande gestaltad av Simon Tarakkamäki, har inte den kungliga karisma som krävs av hans gestalt. Han vill härska och söndra, få den respekt han förtjänar, men ger ett ganska mjäkigt uttryck.
I väntrummet.
Men givetvis är Baba Yaga villig att ta itu med samtligas problem, att på något sätt återskapa deras egentliga karaktärsdrag. Något som till viss del också involverar publiken. Utan att avslöja för mycket så håller de flesta terapigenomgångar ett tydligt ekivokt innehåll. Vissa skulle till och med kunna kalla det lite snuskigt. Dialogen är färgstark, med det sker med glimten i ögat.
Maran och Skogsrået
Jag nämnde Simon Tarakkamäkis gestaltning av Prinsen ovan, men samtliga på scenen ska hyllas för sina prestationer. Kittet som håller ihop det hela är ändå Jennifer Ljusterås Baba Yaga. Som vanligt en strålande prestation. Jag gillade också Veronica Hjalmarssons stirrande Mara. Inte heller ska katten glömmas bort, trots en lite mer tillbakadragen roll. Hennes entré och vad hon sedan slänger in i mikrovågsugnen sätter liksom ribban på vad vi har att vänta av föreställningen. Du förstår när du sett det. Måste också ge en eloge till Johanna Oranens kostymering. Precis lika färgstark och mustig som dialogen.
Budskapet då? Nja, här famlar jag lite i mörkret. Visst ska man inte ta någon för given. Det är ju inte säkert att alla troll är elaka, hustomtar vresiga eller Näcken särskilt förförisk. Alla kan inte leva upp till sina rykten även om man skulle vilja. Du får ändå en dryg timmes bus och tillfällen till skratt och kanske du kommer att rodna en smula inför några av scenerna. Är du alltför pryd är den här föreställningen inget för dig, men har du glimten i ögat kommer du att gå hem med ett litet leende på läpparna. Det gjorde i alla fall jag.
Björn Reimers
frilandsjournalist
Diskussion