CD: Prokofjevs ”krigssonater”

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, mars 14th, 2026

Sergei Prokofiev: ”With All My Breath and All My Blood”: Piano sonatas 6–7; Romeo and Juliet: Dance of the Knights*. Josef Bardanashvili: To Gia Kancheli*.  (Alpha Classics/Naxos).  Speltid: 84’41.

Giorgi Gigashvili (piano), *Lisa Batiashvili (violin)

Betyg:

 

Giorgi Gigashvili heter en ung georgisk pianist med en spektakulär tröja och teknik och faiblesse för anslående albumtitlar. Bakom ”With All My Breath and All My Blood” döljer sig musik av Sergej Prokofjev, närmare bestämt hans pianosonater nr 6–8, även kallade ”krigssonaterna då de skrevs mellan 1940 och 1944. Som bonus får vi också två korta stycken där Gigashvili gästas av ingen mindre än violinisten Lisa Batiashvili för att spela en transkription av ”Riddarnas dans” och ett nyskrivet stycke av Josef Bardanashvili, en hyllning till Georgiens store tonsättare Gia Kancheli. Men det är sonaterna som helt dominerar den välfyllda skivan.

I sina personliga och engagerade liner notes skriver Gigashvili om vad dessa sonater betytt för honom, hur han ”velat offra sig själv för denna musik” och hur den bli ett uttryck för den hjälplösa vrede han känner över situationen i dagens Georgien. Inspelningen, skriver han, rymmer ”svett och blod”, och han dedicerar den bland annat till de georgiska artister som ännu vågar drömma fritt och till dem som gör motstånd med sina visioner men inte med våld.

Prokofjevs pianomusik hör till 1900-talets absolut bästa, och krigssonaterna, med deras blandning av motorik och melodik hör till det bästa av det bästa. Här gäller det för pianisten att såväl hamra fram intrikata rytmer som att smeka fram det mjukaste legato. Gigashvili imponerar onekligen med sina dynamiska kontraster och sin distinkta klarhet. Den senare firar triumfer i exempelvis 7:e sonatens maskinella final, som kräver fjädrande fingrar av stål, där han dessutom funnit, som jag uppfattar det, exakt rätt tempo. En eloge till inspelningsteknikerna är också på sin plats.

Önskar man sin Prokofjev ännu kraftfullare och med sanslösa tempi i de snabba satserna finns Matti Raekallios halsbrytande tolkningar (Ondine). Vill man tvärtom ha större elegans och mer känsla för den sötma som musiken också rymmer kan man vända sig till Yefim Bronfman (Sony) – båda har gjort kompletta inspelningar, övertygande var och en på sitt sätt. När det gäller krigssonaterna samlade på en cd utgör Boris Giltburg (Orchard) ett strålande alternativ. Det finns plats för alla, och nog sällar sig Gigashvili till toppskiktet i dessa verk.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.