Bok: De groteska av Hanns Heinz Ewers

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, mars 19th, 2017

De groteska

Hanns Heinz Ewers

Översättning: John Berggren, reviderad av Jonas Wessel

Inledning och illustrationer: Jonas Wessel

Hastur förlag. 213 sidor. Har utkommit.

Konsternas historia är grym och till synes obeveklig. Författare marginaliseras och förpassas obarmhärtigt till glömskan, en del därför att de helt enkelt blivit oläsbara, andra av mer obskyra skäl. En feministiskt inspirerad litteraturvetenskap har till exempel försökt fiska upp författarskap som blivit förbisedda av den enkla anledningen att de skrivits av kvinnor. När det gäller Hanns Heinz Ewers är det naturligtvis inte könet som varit bekymmersamt. Man kan snarare misstänka att hans politiska utflykter kommit att ligga honom i fatet. Vad gör man med en författare som på 1920-talet får för sig att han är nazist – samtidigt som han inte är antisemit utan anser att tyskar och judar är förbundna med varandra genom ett gemensamt öde? Extra illa är det förstås att han skrev en roman om den nazistiske ”martyren” Horst Wessel. Men det kan också handla om hans faiblesse för det gotiska och makabra, en genre som inte alltid stått högt i kurs. Hans öde i litteraturhistorien kan påminna om Gustav Meyrinks, som också framstår som märkligt förbisedd. Båda intresserade sig för sin tids seder och oseder på ett sätt som man senare kanske kommit att uppfatta som opassande eller bara konstigt, och det har blivit lätt att se ner på deras verk eller inte se dem alls. Men kanske finns det en viss poetisk logik i att de förpassats till litteraturens obskyra och mörka gränder, där likasinnade läsare irrar. ”Endast för förryckta”, heter det om den magiska teatern i Hermann Hesses Stäppvargen. Låter det skrämmande eller lockande – eller lockande just därför att det låter skrämmande?

Förra året kom på Hastur förlag Ewers essä Edgar Allan Poe, ett mycket märkligt men fascinerande aktstycke. Nu fortsätter man med ett urval noveller med den talande titeln De groteska. Även här gör sig Poe påmind, men nu indirekt. Jonas Wessel har uppdaterat John Berggrens nu hundra år gamla översättning, och det är en bra väg att gå. Man kan behålla ett språk förankrat i tiden men arbeta bort det som blivit föråldrat. Wessel har också skrivit ett utförligt och engagerat förord där han både kunnigt och personligt tar itu med den besvärlige Ewers. När den första svenska utgåvan 1918 recenserades i Biblioteksbladet var kritiken inte nådig: ”En författare, som utan allvarligare talang gjort stort väsen av sig i Tyskland. Mest smaklösa efterbildningar av Edgar Allan Poe. Sådana överflödiga översättningar visa, att förlaget saknar kompetent litterär rådgivare.” Jag kan tänka mig att omdömet snarare sporrat än avskräckt Hasturs förläggare att satsa på en nyutgivning.

Som Wessel konstaterar skiljer sig novellerna åtskilligt vad gäller såväl innehåll som litterär kvalitet. Han påpekar också att de rymmer inslag som kan uppfattas som tidstypiskt rasistiska. Indianer är lata och dumma och ”uthärdar prygel bättre än en mulåsna”, och kineser karaktäriseras av en raffinerad grymhet. Men Ewers kan även dra löje över sina egna dumpräktiga tyska landsmän. Och är det inte något grundläggande förfelat över den franska Främlingslegionens framfart i Kina, trots att den kan beskrivas i heroiska termer?

Samlingens noveller är kronologiskt ordnade, och den litterära utvecklingen är tydlig. Så för all del, lägg inte ifrån er boken i besvikelse efter det första och måttligt lyckade bidraget. Texten verkar mest skriven för att Ewers vill demonstrera sina kunskaper om den grekiska antikens idrottslekar, även om den till sist mynnar ut i en bekännelse till konsten framför verkligheten. Detta rätt torftiga aktstycke låter knappast ana vad som komma skall. Redan nästa novell, ett slags fantasmagori över Oscar Wildes sista tid, har en helt annan suggestionskraft. Med den tredje novellen, ”De blå indianerna” (1906), visar Ewers att han lärt sig att få läsaren på kroken med en anslående inledning. Och med de avslutande ”Spelmarkerna”, ”Stanislawa d’Asps sista vilja” och ”Spindeln” (samtliga från 1908) står det klart att han kan konsten att rakt igenom fängsla sin publik och effektivt berätta en historia från början till slut.

Speciellt historien om den förföriska och tuberkulösa varietésångerskan Stanislawa d’Asp bär spår av läromästaren Poe, men samtidigt turnerar Ewers kärlekens vansinne bortom, och för den delen i, graven på sitt alldeles egna sätt. ”Spindeln” är hans kanske mest kända, eller minst okända, novell. Idén kan han ha fått från från E.T.A. Hoffmanns Sandmannen. Där sitter den unge Nathanael som förhäxad och betraktar den sköna Olimpia från sitt fönster – precis som Richard Bracquemont hos Ewers obevekligt och ödesdigert dras till fönstret av den lockande Clarimonde i lägenheten tvärs över gatan. Mannen vid fönstret är ett motiv som senare dyker upp hos Lovecraft, som läst Ewers, i ”The Haunter of the Dark”. Och självklart kan man nämna Hitchcocks klassiska Fönstret åt gården, liksom Roman Polanskis Hyresgästen, som i sin tur bygger på en roman av Roland Topor. För en mästerlig fönsternovell, dock av helt annat slag, svarar även Hjalmar Bergman med ”Kärlek genom ett fönster”.

De groteska breddar bilden av det begynnande 1900-talets dragning till tillvarons dunkla sidor, där arvet från romantikens gotiska tradition också kunde förenas med intresset för antropologi i kolonialismens fotspår. Hanns Heinz Ewers drogs till det dekadenta, bisarra och groteska, det morbida och kusliga, och i sina bästa noveller ger han denna dragning, eller besatthet, ett uttryck som också sveper läsaren med sig i en sugande vanvettsvirvel.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.