Bok: Edgar Allan Poe av Hanns Heinz Ewers

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur, Uncategorized söndag, juli 3rd, 2016

 

Edgar Allan Poe

Hanns Heinz Ewers

Översättare: Arthur Isfelt

Efterord: John Hirshborn-Smith och Jonas Wessel

Hastur förlag. 115 sidor. Har utkommit.

Det finns människor som man kanske inte vill ha i sin omedelbara närhet men som det är en fröjd att läsa om. Möjligen kan Hanns Heinz Ewers räknas dit, tänker jag efter att ha läst John Hirshborn-Smiths utförliga och stimulerande presentation av honom och hans verk. Den står som efterskrift till Hasturs utgåva av Ewers essä Edgar Allan Poe och förutom att vara informativ väcker den ens nyfikenhet på det övriga författarskapet.

Nästan direkt i sin essä slår Ewers fast att man ska läsa så mycket som möjligt om dem som skrivit om den konstnär som man älskar för att se om de har rätt att uttala sig om honom. Det innebär att man i detta fall bör inleda med att läsa efterskriften för att bilda sig en uppfattning om huruvida Ewers verkligen är mannen att ta hand om Poe. Själv noterar Ewers att det bara finns en som skrivit om Poe som också förstått honom. Inte oväntat avser han Charles Baudelaire, ty hur skulle denne, som själv ”frammanade skönhet ur alkohol och laudanum” kunna missförstå sin store föregångare? Här kanske någon vill protestera och påminna om att bilden av Poe som en rusets och hallucinationens diktare inte har så mycket med verkligheten att göra. Och jo, lite senare uppmärksammar också Ewers att Poe starkt framhävde att en dikt inte blir till av sig själv; av en konstnär krävs tekniskt kunnande. Bilden av Poe som alkoholiserad opiummissbrukare nyanseras också på ett förtjänstfullt sätt av Jonas Wessel i bokens andra efterord som också är ett försök att reda ut, så gott det nu går, de märkliga omständigheterna runt diktarens död.

Men vem var han då, denne Hanns Heinz Ewers? Han föddes 1871 i Düsseldorf och tog, mot förmodan höll jag på att säga, en juristexamen i Bonn 1894 – dock utan att någonsin ägna sig åt denna profession. Han dog i Berlin 1943, i tuberkulos, mitt under kriget. Ewers framstår som en originell och excentrisk person. Men han är originell och excentrisk på ett mycket tidstypiskt sätt. Den utbildade juristen framträder nämligen som en dekadensens apostel med intresse för droger och andeskådning, fjärran länder och homosexualitet, vampyrism och satanism. Han såg tidigt filmens möjligheter och skrev 1913 manus till en stumfilmsklassiker som Studenten från Prag. Under första världskriget reste han till Haiti och studerade voodoo med baktanken att frambringa zombier för kemisk krigföring. Men han hade svårt att riktigt platsa i de sammanhang han valde att ingå i. När han 1895 inträdde i Düsseldorfs spiritistiska sällskap sågs han som ett begåvat medium, men redan året därpå blev han utesluten på grund av sin cyniska attityd.

Han var nietzscheanskt antiborgerlig och anti-wilhelminsk mitt i det borgerligt kejserliga Tyskland. Till skillnad från Nietzsche hade han emellertid samtidigt en faiblesse för det tyska som fatalt nog skulle komma att leda honom i armarna på Hitler. Men hans samröre med nazismen blev en sorglustig historia. Ewers skrev visserligen en roman om den nazistiske ”martyren” Horst Wessel, men han var likafullt hopplös som nazistisk kulturpersonlighet. Hans verk förbjöds 1934 för att lite senare åter bli tillåtna. Men rimligen måste de ha framstått som urartade. Ewers homosexuella tendenser gjorde knappast saken bättre – och dessutom betraktade han sig som filosemit, var, på trots mot raslagarna, gift med en halvjudinna och hade grumliga idéer om något slags grundläggande samhörighet mellan tyskar och judar. Till saken hör också att han föraktade all konst som bara vänder sig till det egna folket och den egna nationen. För honom existerade ingen folkgemenskap; skiljelinjen gick mellan kulturmänniskan och de andra. Goebbels lär ha hatat honom.

Essän, eller betraktelsen, Edgar Allan Poe skrev Ewers 1905 i Alhambra. Ska vi tro honom kom texten till uppe i det moriska palatset, högt ovan ”den vidriga verkligheten” och den vulgära hopen. I ett kort förord redovisar översättaren Arthur Isfeldt sin egen osäkerhet när det gäller textens genre men säger sig vid närmare eftertanke vara ”ganska säker på att den egentligen inte handlar om Poe och inte heller om Ewers” utan snarare om ”bördan av att vara människa, i synnerhet en skapande sådan”. Så är det nog. Ewers ger här uttryck för den romantiska konstnärsuppfattningen i symbolismens tillspetsade form, där konstnären inte bara sågs som en undantagsmänniska utan som ett slags skådare och siare som stod närmare Gud och Satan än vi vanliga dödliga. Konsten framstår som ett heligt uppdrag men också som en förbannelse. Precis som Thomas Mann i Tonio Kröger, som publicerades 1903, talar Ewers om hur konstnären bär som ett Kainsmärke i pannan. Att vara utvald är inte detsamma som att vara lycklig.

Ewers driver skoningslöst med dem som av konstnären kräver en god moral och bedömer verket utifrån dess upphovsman. Han vet att det sköna och absoluta kan växa och blomstra ur det fula och defekta. Samtidigt målar han upp Poe som ett slags idealgestalt, även fysiskt, och det händer att han blir okritiskt högstämd på ett sätt som utmanar löjet. Men ytterst är det inte ett porträtt av verklighetens Poe som han vill förmedla utan en idealiserad bild av Konstnären, en Sanning som inte frågar så mycket efter vad som är sant. Hela texten är ett credo, en trosbekännelse till Konsten. Poe är Gud och Ewers hans profet. Kanske kan man rent av tala om ett slags gudomlig treenighet i form av Poe, Baudelaire och Oscar Wilde, alla föraktade och förföljda av ett inskränkt och bigott samhälle befolkat av dussinmänniskor som aldrig hört talas om det drömmarnas gränsöverskridande rike som är den sanna konstens.

Den som söker information om Poes liv, och stringenta analyser av hans verk, har just inget att hämta i Ewers essä. Sådana trivialiteter ansåg han sig stå över, och eventuella faktiska invändningar skulle han säkert ha avfärdat med suveränt förakt och en kommentar om filistrar som inget begriper. Men den som vill ha en inblick i symbolismens konstuppfattning och i dess mytologisering av Konstnären har all anledning att ta del av denna något överspända, men därför också fascinerande, poetiska predikan. Ewers sitter ”ensam i Alhambras förtrollade park”, och i bäckarnas sorl, i almarnas lövsus och i näktergalens sång hör han den döde diktarens röst. Ja, Edgar Allan Poe talar till honom, Hanns Heinz Ewers, som till en invigd om den underbara Sanning som är Konstens och som bara de utvalda kan förstå.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

PS. Ewers betonar att Poe måste läsas i original, och när det gäller hans konstfullt komponerade och välljudande dikter är det i princip bara att instämma. Men även översättningar har trots allt sitt berättigande. I denna volym publiceras Viktor Rydbergs tolkning av ”Korpen” där han verkligen bemödar sig om att följa Poes intrikata rimflätning men förvisso förlorar en del annat. Tråkigast är kanske att korpens berömda omkväde, ”Nevermore”, blir till det tristare ”Förbi”. För tolkningen av ”Ulalume” svarar ingen mindre än Gustav Fröding, en man som hade en förunderlig förmåga att få sina översättningar att låta som original.