Bok: Spår av Ludwik Hering

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur fredag, september 22nd, 2023

Spår

Av Ludwik Hering

Översättning: Julian Birbrajer

Ersatz förlag. 94 sidor. Har nyligen utkommit.

Under 2:a världskriget ägde två stora uppror rum i Warszawa. I båda fallen handlade det om att med handeldvapen utmana den totalt övermäktiga tyska armén. Men förutsättningarna och drivkrafterna var trots allt helt olika. Den 19 april 1943 reste sig judarna i gettot; en knapp månad senare var kampen i praktiken över. Det var en revolt utan morgondag, en revolt som inte handlade om att segra utan om att dö med värdighet.

Den 1 augusti 1944 var det dags för nästa resning, denna gång på initiativ av den polska exilregeringen. Med tanke på det maktspel som väntade efter kriget gällde det för polackerna att manifestera sin styrka, samtidigt som man räknade med sovjetiskt understöd när upproret väl kommit igång. Men Stalin var en cynisk taktiker. Han hade inte något emot att den tyska armén massakrerade besvärliga polska patrioter och förvandlade Warszawa till en grushög. Det gick på 63 dygn.

Det finns två smått klassiska skildringar av dessa uppror. Hinna före Herren Gud heter Hanna Kralls bok om gettorevolten och som bygger på Marek Edelmans erfarenheter. Han var en av upprorsledarna och lyckades mirakulöst nog överleva den annars dödsdömda kampen – för att senare delta i Warszawa-upproret och överleva även det. För Krall är det konkreta uttrycket avgörande, den belysande detaljen, den specifika iakttagelsen som förankrar upplevelsen i en individ och som får det förflutna att stå levande framför oss. Det gäller även för Miron Białoszewski när han i Dagbok från upproret i Warszawa skildrar kampen 1944. Han var då 17 år och bestämde sig tidigt för att skildra sina upplevelser i skrift. Men det tog honom tjugo år att hitta en form för att förmedla dem, en form som kunde återskapa känslan av att vara där: de direkta och fragmentariska intryckens kaos, nuets totala osäkerhet.

Det finns en inflammerad debatt om förhållandet mellan judars och polackers situation under den tyska ockupationen. De två upproren kan sägas belysa den avgörande skillnaden: för polackerna gällde frågan hur man skulle överleva, men för judarna gällde den hur man skulle dö.

Nu har Ersatz gett ut en bok, Spår, med tre texter som anknyter till dessa två uppror, författad av Ludwik Hering (1908–1984). Översättaren Julian Birbrajer har försett utgåvan med några avslutande värdefulla kommentarer, men jag saknar en presentation Hering, som ju måste betecknas som helt okänd i Sverige. Efter kriget var han hur som helst verksam vid en alternativ teater där han faktiskt samarbetade med just Białoszewski, och en polsk god vän till mig beskriver honom som en ”en fantastiskt flamboyant person”. Spår skrev han direkt efter kriget och boken blev hans enda skönlitterära verk. Men genren är inte glasklar; det är som om Hering själv först tänkt sig en faktisk redogörelse men efter hand glidit över i fiktion. Ändå har texterna i hög grad det självupplevdas prägel, och boken kan tveklöst karaktäriseras som vittneslitteratur.

Herings brorsdotter har berättat att han en tid arbetade som nattvakt i en fabrik som låg alldeles intill gettot och att han under denna tid hjälpte många judar att fly. Om just det handlar också den längsta berättelsen, ”Kryphålet”. Men man ska nog inte uppfatta huvudpersonen, gubben Brzozowski, som något självporträtt av Hering. Det är också först efter hand som texten utvecklas till en novell från att inledningsvis mer ha redogjort för faktiska omständigheter. Det gäller även den korta texten ”Spår” som fokuserar på relationen mellan gettot och den omgivande staden och gör det utifrån de judiska barnens perspektiv.

I inget fall rör det sig om skildringar inifrån gettot. Hering var själv inte av judisk börd och levde alltså utanför murarna, och det han skildrar är det han själv kunnat se. ”Gettot levde av Warszawa och Warszawa levde av gettot”, konstaterar han, och mycket handlar om den omfattande smuggling som bedrevs genom kryphål i muren och genom kloakerna. I den verksamheten var inte minst barn, som hade lättare att röra sig över gränsen, aktiva. Själva gettoupproret skymtar mer i bakgrunden som det tedde sig för den som endast märkte av det i form av eld och rök och kanonmuller. ”Doften av den vårblommande kyrkogården”, konstaterar Hering lakoniskt, blandades ”med stanken av en stad som blev levande bränd”.

Hering tillhörde något i Polen så sällsynt som en kalvinistisk familj och han är inte nådig mot den utbredda antisemitismen och katolskt kodade nationalismen. Det finns en undertryckt vrede när han beskriver hur folk på väg till kyrkan ibland stannade till och ”och såg med fasa på helvetet bakom muren” – bara för att kalla det ett ”Guds straff” för att judarna mördat deras egen Jesus Kristus: ”Guds kvarnar mal långsamt men säkert”, mumlar kyrkobesökarna och korsar sig fromt. Det är en skildring som i dagens Polen får betraktas som högst kontroversiell.

Den tredje och sista berättelsen utspelar sig under Warszawaupproret sensommaren 1944. Men det är inte kampen som skildras utan ett uppsamlingsläger. Där trängs mängder av människor som bevakas av ukrainska soldater som försöker stjäla deras värdesaker och våldta kvinnorna. Skildringen bygger på Herings egna erfarenheter, och det han försöker fånga är upplevelsen av ett kaos där ingen vet vad som händer eller kommer att hända; ett framställningssätt som intressant nog föregriper vännen Białoszewskis senare skildring av själva upproret. Till sist öppnas lägret och man drar vidare mot en okänd framtid: ”De gick förbi lik svullna av död, de såg den livlösa bråten, och tog in den mördade stadens brända anlete.”

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.