Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension » Bok: Hinna före Herren Gud av Hanna Krall

Bok: Hinna före Herren Gud av Hanna Krall

Hinna före Herren Gud

Hanna Krall

Översättare: Lennart Ilke

Ersatz förlag. 126 sidor. Har utkommit.

 

Är det ett uttryck för hjältemod att ta livet av sjuka barn med gift? Frågan kan tyckas bisarr. Ändå betraktades en läkare som hjältinna när hon gjorde just detta den 8 september 1942 i Warszawa. Hon hade ju kunnat vara självisk och reserverat sitt cyankalium för sig själv och sina närmaste. Men hon valde att ge det till de hjälplösa barnen. På så sätt räddade hon dem från att slängas in i en boskapsvagn för transport till gaskamrarna i Treblinka.

Det är Marek Edelman som nämner saken i sina samtal med Hanna Krall, och vi ställs därmed direkt inför frågan hur vi som inte var med ska kunna förstå. Värderingar som vi tar för självklara behöver inte vara det i alla situationer. Vad som är ett naturligt beteende är inte lätt att veta. Eftervärlden har frågat sig hur det kunde komma sig att människor lät sig behandlas som slaktdjur utan att göra motstånd – som om man själv skulle ha handlat annorlunda. Samtidigt är det lätt att glömma att det också förekom motstånd.

Marek Edelman (foto från 1944).

Just Edelman har blivit legendarisk som en av ledarna för ghettoupproret 1943 i Warszawa. Ett år senare deltog han även i Warszawaupproret mot tyskarna – och överlevde även det. Ändå hade han svårt att leva upp till hjälterollen – eller rättare: han vägrade att agera det slags hjälte som eftervärlden önskade. Hans sakliga och osentimentala sätt att tala om upproret kunde uppfattas som stötande. Var det till exempel nödvändigt att nämna att det fanns prostituerade i ghettot? Och måste man påminna om de svåra och till synes hjärtlösa beslut som situationen då krävde? ”Jag var hänsynslös”, säger Edelman och nämner hur en kvinna bönföll honom att rädda hennes fjortonåriga dotter: ”men jag kunde bara ta en person och då tog jag Zosia, som var vår bästa kurir.”

När Tyskland och Sovjet invaderade Polen 1939 var Hanna Krall fyra år. Tack vare polacker som gömde henne klarade hon sig igenom kriget medan hela hennes familj dog i koncentrationslägret i Majdanek. Hon utbildade sig till journalist och med Hinna före Herren Gud kom fick hon 1977 något av ett genombrott som reporter. Redan här visar hon sin egenart, och den polsk-judiska erfarenheten av Förintelsen har kommit att förbli hennes stora tema. I senare verk som Där ingen flod längre finns och Existensbevis har hon också utvecklat sin stilkonst mot allt större koncentration och knapphet; varje formulering är laddad med innebörd. Hinna före Herren Gud kom på svenska redan 1982, men nu föreligger den i en ny utgåva på nytt förlag; Lennart Ilke har också passat på att revidera sin tidigare översättning.

Umschlagplatz (uppsamlingsplatsen, omlastningsplatsen) i ghettot, varifrån järnvägstransporterna gick till förintelselägret Treblinka.

Ghettoupproret var vad Albert Camus skulle ha kallat en revolt utan morgondag. Det genomfördes utan några illusioner om att lyckas; snarare handlade det om att manifestera sin mänskliga värdighet. I början av kriget hade Edelman bevittnat hur tyska soldater tvingat upp en gammal jude på en tunna och där, till åskådarnas förtjusning, förnedrat honom. I det ögonblicket bestämde sig Edelman för att aldrig, i någon bemärkelse, ”ställa sig på tunnan”. Valet gällde inte heller att leva eller dö utan hur man skulle dö: av svält eller i tyfus eller i gaskamrarna. Eller i kamp med vapen i hand. Det sista blev Edelmans val. Att han faktiskt överlevde var en anomali, en bugg i systemet – och han kunde senare mötas av misstänksamhet, som vore han skyldig till något.

Nu är inte Hanna Krall den som bara gör en intervju rakt upp och ner. Hon bidrar med egna kommentarer och ser till att sinnrikt varva Edelmans minnen från ghettot med hans senare erfarenheter som hjärtläkare. Där ser han det som sin uppgift att hinna före Herren Gud, att rädda människor från döden, se till att lågan får brinna lite längre än Han hade tänkt sig. I jämförelse ghettots 400 000 offer kan några räddade hjärtpatienter synas väga lätt. ”Men varje liv utgör för den enskilde hela hundra procent, så det kanske finns någon mening i det hela.”

Upproret slås ner och stora delar av ghettot har satts i brand för att tvinga ut motståndets män och kvinnor ur källare och bunkrar. De tyska styrkorna stod under befäl av SS-officeren Jürgen Stroop; fotot ingår i hans rapport till Heinrich Himmler, maj 1943.

Krall låter också andra komma till tals och sätter olika minnesbilder mot varandra. Hur var det egentligen med fanorna som vajade över ghettot från upprorets första dag, en röd-vit och blå-vit? Edelman säger sig aldrig ha sett dem och konstaterar att det inte fanns något tyg att sy dem av. När Krall envisas och påpekar att alla såg dem konstaterar han bara: ”Ja, om alla såg dem, så fanns det säkert flaggor. Och förresten, säger han, vad spelar det för roll? Det viktiga är att folk såg dem.” Ibland är kasten i framställningen abrupta, och som intervjuare kan Krall vara provocerande och drastisk. Det fungerar bra när det gäller just Edelman; i andra sammanhang visar hon också att hon kan inta en helt annan attityd, lyhörd för den hon samtalar med. Hon fäster alltid stor vikt vid det konkreta, den belysande detaljen, den där ovedersägliga specifika iakttagelsen som förankrar upplevelsen i en individ och som får det förflutna att stå levande framför oss. Hon kan också, liksom i förbigående, förmedla en upplysning som öppnar en avgrund av absurditet. Efter kriget, får vi veta, samlades ”barn som hittades i skåp, kloster, kolkistor och gravvalv” till ett barnhem där ”de fick lära sig spela piano och att man inte ska smacka när man äter”. Och en flicka ”var sköterskan tvungen att be upprepade gånger att hon inte skulle berätta för någon vad karlarna hade gjort med henne på vinden, för väluppfostrade flickor berättade inte om sådana saker”. Resultatet är en bok som så att säga är långt större än sina 126 sidor och som reser en rad svåra frågor om liv och död, om omöjliga men tvingande val och om individens ansvar.

Hanna Krall.

Med nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj 2015 fick reportaget ett slutligt erkännande som konstform. Jag hade gärna sett att hon fått dela priset med Hanna Krall. Båda återkommer ständigt till 1900-talets plågsamma erfarenheter och hur dessa format oss, men de gör det utifrån olika perspektiv och med olika stilmedel. Trots att de bygger på intervjuer är de på sätt och viss varandras motsatser i presentationen av dem. De flödande monologerna hos Aleksijevitj står mot de komprimerade satserna hos Krall. Att Akademien skulle belöna ytterligare en reporter så snart efter den förra är väl inte sannolikt – men De Aderton har ju överraskat förr. Och nog vore Hanna Krall en värdig pristagare.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree