Bok: Trojanskorna av Euripides

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur torsdag, november 16th, 2023

Trojanskorna

Euripides

Översättning: Agneta Pleijel och Jan Stolpe

Förord och kommentarer: Jan Stolpe.

ellerström. 72 sidor. Har utkommit.

Euripides Trojanskorna, en tragedi om krigets grymhet och dårskap, fick sin urpremiär på Dionysosteatern i Athen våren 415 f.Kr. Att dramat efter över 2400 år kan kännas dagsaktuellt kan ses som ett högt betyg åt författaren – och som ett bottenbetyg åt världen. Det är ett osminkat drama om krigets offer och förövare, om segrarens brutalitet och förlorarens maktlöshet. Vi befinner utanför Trojas murar, som grekerna lyckats forcera genom sin list med det där träbelätet som gått till eftervärlden som den trojanska hästen. Nu har stadens överlevande kvinnor, där flera våldtagits, och barn samlats ihop på stranden i väntan på det öde som väntar dem: att föras som slavar till Grekland.

Där är drottning Hekabe som till sin förtvivlan tilldelats Odysseus. Kassandra har väckt Agamemnons lustar och ska följa honom, medan Andromache tillfallit kung Menelaos och ska skeppas till Sparta. Så splittras familjen. I sin famn håller Andromache sin lille son Astyanax. Men snart rycks han från henne för att slungas ”som en diskus” från Trojas mur. ”Alla våra kramar, all / min omsorg, nätterna vi sov ihop, är borta”, klagar hans mormor Hekabe inför hans döda kropp. Så bränner grekerna ner hela staden och hon ropar ”Gudar!” bara för att genast fråga sig själv varför hon ropar på gudar som aldrig lyssnar.

Den antikdyrkan som var förhärskande förr i Europa må ha varit något naiv och förljugen. Men nog är det förunderligt att vi fortfarande kan gå i dialog med den grekiska filosofin och litteraturen och så att säga möta den ansikte mot ansikte. ”Dåraktig är människan som skövlar städer, ödelägger tempel, skändar gravar, / vilorum för de döda, fast hon själv ska dö”, låter Euripides havsguden Poseidon säga. I Trojanskorna finns inget rum för krigiska hjältar. Grekernas egna ”legendarer” dras ner till simpla krigsförbrytare som drivs av allt annat än ädla motiv. När Hekabe får veta att hon tilldelats Odysseus som krigsbyte kan hon inte hålla tillbaka sin harm: ”Jag ska då slava hos / en förfärlig och avskyvärd mänska, / illslug, rättvisans / fiende, monster av laglöshet, med en / tunga som är dubbel och falsk / och vrider och vränger så svart blir /vitt och kärlek blir / till hat.”

Det anmärkningsvärda är att det är en grek som skriver detta, en grek som alltså inte prisar segern över trojanerna utan ser övergreppen. Han försöker förstå förlorarna, försöker sätta sig in i hur det kan ha känts för de besegrade kvinnorna, där de maktlösa och fulla av oro och förtvivlan väntar på att föras bort – eller som en grek hotar Andromache: ”det är lätt för oss att göra  / vad som helst med dig, en ensam kvinna”. Men Euripides är också öppen för att enskilda greker kan ha våndats över övergreppen. När en budbärare ska meddela Andromache att hennes son ska tas ifrån henne och dödas stakar han sig och har svårt att förmedla sina herrars grymma dom.

Dramat är också intressant utifrån dess förhållningssätt till gudarna. Det inleds med ett slags köpslående mellan Poseidon och Athena, där människorna är offer för deras inbördes fejder och allianser. Och när Troja brinner riktar sig kören till Zeus; den anklagar honom för att skamligt ha prisgivit staden och frågar sig om han över huvud taget  bryr sig: ”Jag frågar, frågar mig själv, det rör mig djupt / om detta, åh härskare, angår dig alls / där du nu sitter högt på din tron / omvärvd av rök ifrån staden som elden härjat?”

När man läser Euripides är det att lätt att få några ord av Willy Kyrklund i tankarna: ”I ett bottenlöst likgiltigt universum, som sträcker sig gränslöst åt alla håll, liknar människans moraliska uppträdande att tända en talgdank i en orkan. Människans moraliska värderingar är en av naturens anomalier, en vanvettig protest mot världsordningen, en maktlös oförsonlighet mot Gud. Detta är moralens lockelse.” Associationen är ingalunda långsökt; Kyrklund återkom ständigt till Euripides och citerade gärna Hekabe när hon i Trojanskorna, förtvivlat och blasfemiskt, utbrister: ”Åh ni gudar! Ni är usla / bundsförvanter, men det råkar vara sed / att ropa era namn när olyckan slår till.”

Jan Stolpes och Agneta Pleijels översättning av pjäsen publicerades 2014. Att ellerströms förlag nu åter gör den tillgänglig är en välgärning.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS:  Nu i höst spelas Trojanskorna på Dramaten tillsammans med Aischylos tragedi Perserna. Den senare kom förra året på Ellerströms i ny översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Läs recension här.