Dramatik: Perserna av Aischylos

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, maj 29th, 2022

Perserna

Aischylos

Översättning: Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson

Förord: Jan Stolpe.

Efterord: Lars-Håkan Svensson

ellerström. 91 sidor. Har utkommit.

 

Sällan har väl en klassiker landat så i vår egen absoluta samtid som denna nyöversättning av Aischylos tragedi Perserna. Den uruppfördes i Athen år 472 f.Kr. och var då något så ovanligt som ett samtidsdrama. Utgångspunkten är det krig som Athen bara åtta år tidigare utkämpat mot Persien och vunnit. Aischylos hade själv deltagit, och han kunde räkna med att åtskilliga i publiken också hade egna erfarenheter från sjöslaget vid Salamis eller från strider till lands.

Det originella med dramat är att Aischylos förlägger handlingen till det persiska hovet. Där oroar sig änkedrottning Atossa för krigets utgång. Hon är fylld av onda aningar efter nattens drömmar. Så kommer en budbärare och alla hennes farhågor besannas med råge. Kung Xerxes armé är slagen på alla fronter; de som inte är döda är på flykt. Katastrofen är ett faktum. Slutligen anländer den förkrossade Xerxes själv och dramat slutar i allmän veklagan.

Edward Said pekade ut Perserna som ett tidigt och förkastligt exempel på västerlandets orientalism. Och det är klart att Aischylos ser på perserna med en greks ögon. Det får ibland lite lustiga konsekvenser, som när perserna får dela gudavärld med grekerna och kalla sig själva barbarer. Men som framgår av Lars-Håkan Svenssons efterord torde ”barbar” för Aischylos bara betecknat en icke-grek; det var först något senare som det också fick en nedsättande betydelse. Och det finns inte heller något i dramat som utmålar perserna som sämre människor bara därför att de är perser. Däremot kan man säga att Aischylos utmålar det persiska styrelseskicket, där statschefen har oinskränkt makt, som undermåligt det athenska med dess medborgarinflytande.

Men det mest häpnadsväckande med dramat är att Aischylos faktiskt försöker att förstå de besegrade persernas reaktioner och att han visar deras sorg över alla älskade som de förlorat. Här finns ingen skadeglädje eller vilja att göra sig lustig över förlorarna och deras förtvivlan: ”Och persiskor klagar med veka stämmor / om längtan att se de makar de nyligen äktat; / de lämnar bäddarnas ljuvliga lakan, / de ungas lustfyllda fröjd, / och förlorar sig ofta i otröstlig gråt.” Perserna demoniseras inte, och Xerxes far Dareios, vars vålnad i en scen manas fram ur underjorden, framställs som en klok härskare.

Viljan att faktiskt försöka förstå något ur förlorarnas perspektiv hittar vi även i Aischylos tragedi Agamemnon, där grekernas ödeläggelse av Troja närmast framställs som ett krigsbrott. Och i Euripides Trojanskorna står de överlevande trojanska kvinnorna i centrum, de vilkas öde det är att föras som slavinnor till Grekland – och Euripides skildring är sådan att det är omöjligt att inte sörja och våndas med dem. I Helena framställde dessutom Euripides det trojanska kriget som ett enda stort och ödesdigert misstag; hela slakten baseras på ett bisarrt missförstånd.

När man idag läser Perserna är det svårt att inte få Ukraina i tankarna. Perserriket styrs av en envåldshärskare som drar igång en stor invasion av ett annat land. Men han är dåligt informerad, strategin fungerar inte och motståndet är hårdare än han kunnat föreställa sig. Att hans styrkor är numerärt långt större hjälper inte mot den athenska stridsviljan. Aischylos lyfter fram två förödande konsekvenser av despotin som styrelseskick. För det första vågar de som omger envåldshärskaren aldrig säga sin mening utan bara det som de tror att härskaren vill höra, vilket gör att han fattar beslut på felaktiga grunder. För det andra kan despoten agera utan att riskera några konsekvenser för egen räkning och saknar alltså, för att uttrycka det modernt, incitament för eftertanke och riskanalys. I dramat beskrivs också hela krigsföretaget som ett utslag av Xerxes övermod. Men övermod, hybris, straffar sig alltid, enligt grekernas sätt att se på saken. Hur det kommer att gå i Ukraina har vi idag ingen aning om. Men om Ryssland förlorar är jag rädd att Putin, till skillnad från Xerxes i Aischylos drama, inte ens visar sig förmögen att uppriktigt sörja alla döda och sårade som han bär ansvar för. Jag har svårt att tänka mig Putin, som Xerxes, säga att ”hjärtat skriker i bröstet”.

För nu nästan exakt 2500 år sedan bänkade sig publiken på teatern i Athen för att se premiären på Perserna. Hur förunderligt är det inte att vi idag kan ta del av samma pjäs utan att finna den anmärkningsvärt främmande. Men det spännande med klassikerna är just deras förmåga att både vara fjärran och nära. De spänner en bro över tidens avgrund och låter oss möta det förgångna, ansikte mot ansikte.

Det här är den fjärde översättningen till svenska av Perserna. Den närmast föregående, av Emil Zilliacus, är från 1934. Och hur det nu är, så har översättningar en tendens att åldras mer än original. Så det är bara hälsa den nya välkommen, desto mer som Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson svarar för den. Utgåvan är exemplarisk. I ett förord orienterar oss Stolpe om dramats historiska förutsättningar, och i ett efterord diskuterar Svensson utförligt principerna för översättningen och varför man valt de lösningar man valt i diskutabla fall. Dessutom ges utförliga textkommentarer och en genomgång av de metriska scheman som gäller i pjäsen.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.