CD: Dream Archives med Craig Taborn trio och Convergence med Björn Meyer

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, juni 1st, 2026

Craig Taborn: Dream Archives  (ECM/Naxos). Speltid: 49’51.

Craig Taborn (piano), Tomeka Reid (cello), Ches Smith (trummor)

Betyg:

–

–

–

–

–

Björn Meyer: Convergence  (ECM/Naxos). Speltid: 38’00.

Björn Meyer (6-strängad elektrisk bas)

Betyg:

 

Gränsen mellan modern jazz och modern konstmusik kan vara i högsta grad flytande, om den nu alls existerar. Det är Craig Taborns senaste album ett gott exempel på. Bara det faktum att jazztrions traditionella kontrabas har ersatts av en cello, där Tomeka Reid växlar mellan stråke och pizzicato, säger något. Och förvänta er inte att det här är musik som det svänger om (med vissa undantag, som ”When Kabuya Dances”), vilket för övrigt redan albumtiteln Dream Archives låter ana: arkiverade drömmar som bara väntar på att sökas upp, eller kanske snarare manas fram, i ett försök att återskapa något som fragmentiserats eller förlorats. Ibland får jag den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrov i tankarna, och det händer att något som påminner om Debussy-ackord glimtar till. Musiken är minimalistisk i den meningen att den ofta består av korta fraser, men inte envetet upprepade och gradvis modifierade som hos minimalister som Philip Glass eller Steve Reich. Här är de mer isolerade, och tystnaden blir en viktig del av kompositionen. Men det händer också att musiken stökar runt, som när Ches Smiths trummor går i störig och spännande dialog med Taborns piano. Med avslutande ”Enchant” får så allt sjunka tillbaka in i drömarkivet. Det här är ett album som man bör ge en andra chans, och då gärna med hörlurar, om man efter en första bekantskap har svårt att hitta en ingång. Ge det tid! Det lönar sig.

 

Att klassificera Björn Meyers soloalbum Convergence är också knepigt. Musiken är konsekvent nedtonad – och så drömsk att Dream Archives hade kunnat vara en passande titel även på detta album, där den sexsträngade elbasen ger en varm och fyllig klang. I stället för ett rytmiskt elbasgung förmedlar Meyer ett stilla och eftersinnande lugn och målar upp ett meditativt och atmosfärrikt ljudlandskap, när han inte, som på ”Magnetique”, studsar fram som på lätta och snabba steg. Det är musik att sjunka ner i eller flyta med i, utan att den blir insmickrande eller banal. Här lyckas också Meyer hålla intresset vid liv på ett annat sätt än på det tidigare soloalbumet Provenance (ECM, 2017).Vill man höra honom ihop med andra musiker kan man med fördel leta fram album som Twenty (bazarpool, 2016), med trion Bazar Blå, och Souvenance (ECM, 2015), där han är en i gänget runt oud-spelaren Anouar Brahem och pianisten François Couturier.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 PS. Craig Taborn har tidigare samarbetat med Ches Smith på albumet The Bell (ECM), där den traditionella basen också var utbytt, denna gång mot en altfiol. Vill man höra honom in en mer klassisk jazztrio så gör man klokt i att satsa på Chants (ECM) eller på Flaga (Tzadik) som utgör volym 27 i John Zorns serie Book of Angels. Soloartisten kan höras på t.ex. Avenging Angel (ECM) och Shadow Plays (ECM).